Storstädning i svenska historien

Social stratifiering, militarisering och maktkamp. De blir de viktigaste drivkrafterna i de två första banden i Norstedts nya storsatsning på en svensk historia. Historiesynen kan bli nygammalt oreflekterad, och drivkrafterna underifrån tonas ned. Men Mathias Cederholm har ändå åtskilligt gott att säga om det nya verket.

Så föräras Sverige det första större, av historiker nyskrivna historieverket på över 40 år. En märklig lucka som har rått om man jämför med våra grannländer. De bägge första delarna som nu ska rätta till detta problem går från istidens avslutning för 15 000 år sedan, till medeltidens mitt kring 1350, inalles drygt 900 sidor brödtext.

I del 1, med sitt stora tidsspann fram till år 600, har arkeologin så att säga huvudrollen. Arkeologen Stig Welinder för oss genom ett myller av fynd, inte minst de mängder som revolutionerat arkeologin de sista decennierna. För den intresserade finns här en lång rad spännande iakttagelser av bosättningar och liknande, och rättvisa görs åt den variation som fynd utvisar i det blivande landets alla hörn. Det känns osorterat och oöverskådligt, men man får mycket till livs om hur folk arbetade, åt, levde, krigade, begravdes o.s.v. Informationen är uppdaterad. Senare års spektakulära fynd kring exempelvis by-staden Uppåkra, som med sin närvaro redan på 100-talet f.Kr. omkullkastat tidigare kronologier, eller de oväntat avancerade vägnäten redan innan denna tid, får gott om utrymme.

Om man läser texten litet noggrannare framkommer en nyevolutionistisk grundsyn. Historien handlar, trots alla mer kulturinriktade utblickar, om utvecklingen (obs! förbjudet ord numera, det ska heta förändring) mot allt mer organisatorisk komplexitet, från bandsamhällets jägar-samlargrupper, via stammar till hövdinga- och småkungadömen, och - med sikte på slutet av del 2 - slutligen kungariket och staten. Mycket utrymme ägnas de svåråtkomliga eliter som började växa fram från kanske 1500 f.Kr. efter jordbruksrevolutionens två etapper, tidigast och tydligast längst ned i söder. Då möter vi det "redistributiva hövdingadömet", hövdingen som bjöd på fest och började knyta till sig gudarna. Statuskonsumtion, storgravar, folkborgar, vapen, hallar, gårdsstorlekar - mycket används för att i synnerhet efter ca 100-talet måla upp ett alltmer skiktat och militariserat samhälle. Redan då kan man troligen tala om stormän och slavar eller landbor. Influenserna från söder, inte minst från det romerska riket, markeras många gånger. Perioden 3000-1500 f.Kr. är intressant eftersom det redan då förekom jordbruk och stora organisatoriska projekt som palissadverk, men tecknen på stratifiering är betydligt svagare - ett intressant förhållande som egentligen inte diskuteras.

Författaren har valt att slänga alla traditionella periodiseringar med brons- och järnåldrar, liksom stadier som jägare- och jordbrukare- på sophögen. Fördelen är att fokus i högre grad därmed hamnar på mellanmänskliga relationer, men det förstärker oöverskådligheten eftersom de evolutionistiska stadier han ersätter med bara markeras försiktigt i den löpande texten. Begripligt med tanke på svårigheterna, men därmed något svårläst. I huvudsak är greppet inte alls dumt, periodiseringen ges bättre historiesociologiska ingångar, och det underlättar även för den vanliga läsaren att göra jämförelser med andra tider och platser i historien.

I del 2 tar historikern Dick Harrison över; han har även det övergripande redaktionsansvaret för projektet. Vi får till en början en presentation av 6-700-talens "bygdemakts" hierarkiska lokalsamhällen, krigar- och hederskultur, diffusa folkgrupper och småländer. En insiktsfull diskussion förs om hur kortlivade "överhöghetsvälden" troligen konstruerades och rasade samman; fortfarande var gåvor och fester ett centralt kitt. Två avsnitt ägnas trälarna och deras varierande, men ofta oerhört låga, status. Harrison gör upp med romantiska föreställningar om vikingatiden. Fokus ligger på de plundringståg och handelsresor som inte avviker så mycket från de redan tidigare många resorna till kontinenten och Medelhavet. Fortfarande in på 1100-talet och än senare var plundringsekonomin framträdande med erövrings- och korståg. Därefter presenteras i tur och ordning de medeltida revolutionerna. Först kommer den kristna kyrkans etablering kring år 1000. Här betonas hur den ofta gick hand i hand med stormän och lokala eliter, och med det nya skakiga kungaämbetet, men också befordrades av rika kvinnor, vilket problematiserar den vanligen så negativa synen på den tidiga kristendomens följder för kvinnorna. Samtidigt visar den enorma kyrkobyggnationsperioden från sent 1000-tal till 1200-tal på en efterföljande långt bredare rörelse. Sedan följer revolution nummer två. Den tidiga medeltidens småkungadömen som vilade på plundringsekonomi och allt större nätverksallianser, övergick under 1200-talet ganska snabbt i en tydligare riksbildning, där kungamakten knöt upp kyrkans överhet, och de halvt domesticerade stormän som nu omvandlades till ett krigarfrälse. På bara några decennier genomdrevs ett skattesystem, tydligare territoriella avgränsningar, en begynnande byråkrati med skrivna lagar, och en expansion tog fart norrut, söderut ner i Småland och österut över Östersjön. Nu talas om en "riksmakt", och om det nya frälset. Det framhålls flera gånger hur processerna initierades söderifrån, som influenser och som tryck genom militärt hot, från Danmark och över Östersjön. Götaslätternas avgörande roll i processerna framgår klart och tydligt, liksom hur Danmark med Skåne ofta låg ett snäpp före.

I ett kapitel talas mer utförligt om "Stad och land", där jordbruket, allmogen och de få små städerna diskuteras. Här finns de bredare socioekonomiska perspektiven, men de blir litet undanskymda i sammanhanget. Ibland känns prioriteringarna litet märkliga. Anders Piltz diskuterar i ett bilagt avsnitt den heliga Birgitta, och siktet är på hennes teologiska kompetens, inget om henne som maktspelare, eller om hur hennes texter ger ingångar det politiska tänkandet hos tidens elit. Harrison själv framhäver löpande det eviga maktspelet mellan konkurrerande herrar och tronpretendenter. Liksom i del 1 används status, prestige och maktmanifestationer som huvudingång för att förstå eliternas roll. En del tidigare forskningsdebatter läggs på hyllan med argumentet att källorna är för svaga för att kunna ge svar. Feodalism är ett begrepp som Harrison inte gärna använder, han betonar riksmaktens och de skrivna lagarnas framväxt, och kopplar detta bl.a. till trälsamhällets avveckling. Han påvisar hur de nya lagarna var ett komplex av kompromisser, som syftade till att säkra såväl eliters intressen som vanliga jordbrukares behov av regleringar och instrument för konfliktlösning. På ett rimligt vis knyts denna utveckling till de många innovationer och den stora nyodling som genomfördes inom jordbruket under perioden.

I bägge volymerna har inbjudna medförfattare skrivit små specialiserade utvikningar. Arkeologisk metod, samisk identitet, fornnordisk religion, skriften, enskilda personer med mera diskuteras. Viktiga är Fredrik Charpentier Ljunqvists två bidrag om de olika klimatförändringarnas roll för människan, en faktor som hittills varit grovt underskattad och som troligen kommer att framgå än tydligare i forskningen framöver.

Naturligtvis finns i själva formen, Sveriges historia, en underliggande determinism, eller ska vi kalla det "berättelse", som understryks med det evolutionistiska betonandet av utvecklingen mot den territoriella staten, riksmakten, kungariket. Det gamla välkända problemet kvarstår att utveckling, vare sig vi talar stat eller produktionssätt eller något annat, framstår som given, bara vissa förutsättningar uppfylls eller hinder elimineras. I dessa böcker är det kombinationen av stratifiering, militarisering och maktkamp med fraktioner och allianser som hela tiden driver denna centraliseringens historia. Visst görs markeringar av att allmogen kunde ha intresse av ett fungerande centralt rättssystem, eller av att plundringsekonomin avvecklades, men allmänt nedtonas i bägge volymerna frågor om legitimiteten i det nya. Hur uppnådde hövdingarna en bredare acceptans, levde de verkligen enbart på plundring? Varför anammade vanligt folk kristendomen förhållandevis snabbt? Harrison visar att kyrkan i Sverige var beroende av frivilligheten från den vidsträckta och svårkontrollerade landsbygdens folk, hur var det med riksmaktens motsvarande expansion? Inte för att författarna skulle kunna ge definitiva svar, men deras sätt att disponera texterna riskerar en nygammal oreflekterad historiesyn, som tenderar att nedtona underifrånperspektivet. Att framhäva herrars maktspel och våld räcker inte för ett sådant perspektiv. Förklaringarna går ibland också litet på rutin. I synnerhet i del 1 undrar jag till exempel om det alltid är så självklart att associera prestigeföremål och defensiv militär organisationsförmåga med en tydlig social stratifiering. Kvinnor och de marginaliserade lyser mestadels med sin frånvaro i böckerna, men detta är helt enkelt ett utslag av käll-läget.

Bägge huvudförfattarna lägger mycket krut på att rasera myter. Många markeringar görs av att Sverige inte fanns under dessa tider, och inte heller utgjorde en självklar framtida enhet. Lösligheten och oklarheterna i gruppbegrepp som germaner, svear och göter, goter, kväner, samer, och i provinstillhörigheter m.m. understryks, och i detta sammanhang lyfts källkritiken fram som något särdeles viktigt. Det får ses som brasklappar mot tidigare nationalistisk och spekulativ historieskrivning, men får så mycket utrymme att det andas litet grann av ett besvärjelseprojekt. Rejäla bitar av texterna ägnas tidigare historieskrivnings besatthet av etnisk och territoriell tillhörighet och identitet, en besatthet som därmed lustigt nog återupprepas i nya former.

Kanske är böckerna ett utslag av en historieskrivningens mellanperiod. De "stora berättelserna" anses inte möjliga, den sociala och ekonomiska strukturen framhålls inte längre som en avgörande grund för samhället, identiteter betonas, medan den politiska stora berättelsen trots alla förbehåll smyger sig in bakvägen. Oviljan att problematisera eller tydligt peka på den egna berättelsen, och de många förbehållen, mytkrossandena, gör också presentationen litet oentusiasmerande. Kanske kommer dessa verk därför inte riktigt att slå an i de större läsarkretsarna. Men vi får först se hur de kommande böckerna ser ut för en helhetsbedömning; sammanlagt ska det bli åtta band.

Det måste slutligen påpekas att bägge volymerna är skrivna av ytterst kompetenta författare. Deras grepp över materialet är imponerande, inte tu tal om den saken. Texterna ligger mestadels på ett konkret plan, processer åskådliggörs av individer, händelser och artefakter. Läsaren får en adekvat förståelse för variation, inte minst geografisk. Läser man noga får man ett gott grepp över nuvarande kunskapsläge. Sedan kan man fundera litet själv.