Än finns det tid för en socialistisk klimatpolitik
Einstein
Walter Isaacson
Översättning Roland Poirier Martinsson
Bonniers 2009
WALTER ISAACSONS maffiga Einsteinbiografi lyckas ge en populär framställning (av otaliga) av hur Einstein under några år vid förra seklets början vände upp och ned på fysiken. Men inte minst skildras utvecklingen av hans filosofiska, religiösa och politiska åskådning och verksamhet, hans antifascism och problematiska förhållande till sionism och USA-imperialism.
Einsteins allmänna relativitetsteori kallas så eftersom Einstein här släppte grundförutsättningen att de system han studerade (eller snarare tänkte sig) skulle befinna sig vila, eller i likformig rörelse. Detta var en förutsättning för att tillämpa relativiteten på gravitationen, och identifiera tung och trög massa, vilket i sin tur krävde en ny geometri för universum. Teorin bekräftades genom att den kunde förutse krökningen som stjärnljuset drabbades av vid passagen av solen vid en solförmörkelse 1919. Einstein blev en världsauktoritet, och förblev så även sedan han inte längre tillhörde fysikens absoluta avantgarde.
När Einstein påbörjade sin revision av fysiken ifrågasatte ledande företrädare för samtida fysik som t.ex. Mach eller Ostwald - mot vilka Lenin med kraft polemiserade i Marxism och empiriokriticism - atomernas reella existens. Delvis genom Einsteins verk skulle detta förhållande radikalt förändras.
Men då det gällde den subatomära nivån och elektronernas eller energikvantas reella existens kunde aldrig Einstein acceptera Bohrs, Heisenbergs och de många efterföljarnas rent statistiska tolkning av kvantfysiken, vilken numera är den mest gängse.
Det är vanligt att som Isaacson delvis tillskriva Einsteins ideologiska eller rentav metafysiska motiv för fasthållandet vid vad man bör kalla determinism och materialism. Kollegan Wolfgang Pauli sammanfattade rått hans position: "Einstein bär på den filosofiska fördomen att ett tillstånd som kallas verklighet under alla omständigheter kan definieras objektivt."
Vem av Einstein eller hans moderna vedersakare som var den bästa materialisten är inte så lätt att säga - förhållandet mellan empiricism och filosofisk materialism är som bekant inte så enkelt, som redan Marx konstaterade i Feuerbachteserna 1845.
Att därav förhastat dra slutsatsen att Albert Einstein är en "död hund" och försöka vederlägga honom genom att spela ut den kvantfysik han lade grunden till är inte ovanligt hos vissa kristna eller postmoderna tänkare. Det enda man bevisar är att den filosofiska kampen mellan idealism och materialism ännu lever.
Recensent: Hans Isaksson
Än finns det tid för en socialistisk klimatpolitik
Proletärkultur 2009
KOMMUNISTISKA Partiet (KP) gav inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn ut en broschyr - Än finns det tid - där partiet definierar och förklarar sin linje i klimatfrågan. Att Köpenhamnsmötet är förbi (med känt resultat) har dock på inget sätt gjort skriften överspelad. Den är välskriven och visar utan tvivel på styrkan i en ortodox marxistisk ståndpunkt som grund för en hållbar politisk strategi och taktik i klimatkampen. Det är t.ex. viktigt och riktigt att som KP gör stå fast vid en grundläggande utvecklingsoptimism med en tilltro till att existerande och ny teknik kan lösa klimatfrågan - om inbäddad i rätt socialt sammanhang. Det är riktigt att starkt framhålla att klimatfrågan kräver socialistiska eller i vart fall mot socialismen pekande lösningar, utan att för den skull försumma dagskrav. Det är riktigt att kritisera de inom miljörörelsen och vänstern som sätter sin tilltro till grön kapitalism eller till huvudsakligen generella ekonomiska styrmedel typ koldioxidskatter. Det avslutande kapitlets dagskrav, som betonar offentliga investeringar i ny energi- och kollektivtrafikinfrastruktur samt för energieffektivisering i bostadssektorn, är förnuftiga om än kanske inte heltäckande.
Jag ifrågasätter dock att partiet kategoriskt avvisar höjda koldioxidskatter eller individuella utsläppsrätter för individer utan att samtidigt föreslå alternativa styrmedel i det korta perspektivet. Det är viktigt att börja få ner växthusgasutsläppen snabbt, och därför måste offentliga investeringar (vilka tar tid innan de ger större resultat) kompletteras med kortsiktiga besparingsåtgärder. Den lätt insedda kritiken mot koldioxidskatt för dess fördelningspolitiska effekter skulle vara mera trovärdig om man närmare förklarade varför man samtidigt är för exempelvis nuvarande höga alkoholskatter. Eller varför man inte kan kompensera låginkomsttagare på annat sätt. Förslag om individuella utsläppsrätter - dvs. ett slags ransoneringssystem - kan kritiseras för att vara svåra att genomföra och eventuellt också (med hittills föreslagen utformning) liksom existerande företagsbaserade system öppna för en spekulationsmarknad. Denna kritik behöver dock inte drabba ransoneringssystem för nyckelprodukter, t.ex. på petroleumbaserade drivmedel.
Skriften, som kan beställas genom KP:s bokhandel, kan rekommenderas för studiemöten eller kortare cirklar.
Recensent: Ola Inghe
Rapport från sopornas planet
Rapport från sopornas planet
KRITISKA ESSÄER
Stefan Jonsson
Norstedts 2010
I DEN LÄNGSTA essän i sin nya bok berättar Stefan Jonsson om hur en stor demonstration i Wien 1927 urartar i kaos sedan myndigheterna brutalt skjuter mot demonstranterna. Myndigheterna saknade förklaring till massornas agerande, såg dem som en homogen massa och uppfann det "kollektiva medvetandet". Men författaren, som i sina texter alltid söker dolda verkligheter och skeenden, visar för oss i stället hur de enskilda demonstranternas insatser leder fram till en gemensam beslutsamhet. I dessa händelser menar sig Jonsson finna demokratins ursprung.
På samma sätt borrar sig Jonsson ned genom en mängd andra ämnen: nordisk mentalitet, sopsamlare i Mexico, den europeiska idén, rasism. Trots att essäerna sträcker sig över så disparata ämnen blir intrycket ändå inte splittrat, för allt är så underbyggt och vältänkt på Jonssons lite torra vis att en röd tråd känns tämligen överflödig.
Recensent: Jan Olofsson
Ordet och evigheten
TANKAR OM SPRÅK, RELIGION, HUMANIORA
Ola Wikander
Wahlström & Widstrand 2010
Magnum miraculum est homo! Ola Wikander har anledning att påminna oss om Pico della Mirandolas konstaterande med ord som väl de flesta alltjämt kan förstå trots latinets utdöende. Hans nya bok är en liten essäsamling om alla tänkbara aspekter av mänsklighetens språkanvändande - alltifrån vad man kan lära av en hettitisk hästtränare till dagens algoritmiska datorspråk - och samtidigt ett glödande försvar för klassisk bildning och humaniora. Wikander är känd för sina kunskaper i utdöda språk, han lär behärska tolv sådana och därtill ett stort antal levande. Han är en sann folkbildare parallellt med sin i mångas ögon mycket otidsenliga forskningsinriktning, gammaltestamentlig exegetik, och han skriver inte för någon färdigbildad elit utan vänder sig inte minst till sina jämnåriga 80-talister. De har kanske snarare referenser till datorspel och fantasylitteratur än babyloniska skapelseepos. Finessen med hans perspektiv är att han får ihop båda på ett meningsfullt och underhållande sätt.
Det är en lättläst bok fylld av imponerande lärdom. Studiet av mänsklighetens allra äldsta urkunder ställer oundvikligen frågor om det djupast existentiella. Wikanders utflykter i sitt intrikata tolkningsarbete, där varje ord kan rymma ett otal aspekter på mänskligt liv, ger en glimt av den sortens tankar. Det är en bedrift att göra det så lättsamt.
Naturligtvis står Wikanders livshållning i skarp kontrast mot tidens vindar. I ett kapitel om humaniora diskuterar han "kulturell evolutionism" och ifrågasätter hur parametrar som modernism, konsumism eller strikt naturvetenskaplighet bestämmer värdet av forskningsområden. Han betonar att en humanist är något helt annat än ateister som sysslar med antireligiös propaganda... En humanist försvarar framför allt rätten att studera människan i sig - inte ensidigt som en produkt av samhällsförhållanden utan också som det mirakel hon är i sitt unika skapande. Där tror jag Wikander dessutom intar en grundläggande antikapitalistisk hållning.
Recensent: Karin Hedbrant
Solar
Ian McEwan
Jonathan Cape 2010
EN NY BOK av Ian McEwan ser jag alltid fram mot. McEwan är en mästare på att med samtiden som bakgrund fånga människor som dras in i händelsekedjor som är både obevekliga och slumpartade. I Solar heter huvudpersonen Michael Beard. Han är en osympatisk, fet och notoriskt otrogen fysiker som redan i början av sin karriär fick Nobelpriset. Nu, runt millennieskiftet, är karriären på nedgång, och när hans femte fru förvånar honom med att vara otrogen med hantverkaren rasar Beards värld samman.
Beard är en ständigt vältalig röst och en symbol för ohämmad konsumism. Han är helt inriktad på stundens njutning och vägrar ta konsekvenserna av sitt handlande, oavsett om dessa är döda kollegor på vardagsrumsgolvet, gravida partner eller världens undergång i klimatkrisens spår.
McEwan har tagit det ovanliga stilistiska greppet att ha en huvudperson som helt dominerar berättelsen. Allt berättas ur Beards synvinkel och hans uppgörelser med alla företeelser (många!) han inte gillar - feminism, miljöengagemang, postmodernism för att nämna några - är både roande i sin raljans och inskränkta. Och även i Solar finns det både ödesdramatik, slump och McEwans klara, rena språk. Det är kanske inte McEwans mest drabbande bok, men möjligen den roligaste.
Recensent: Tomas Palmér
Utrensning
Sofi Oksanen
Bonniers 2010
UTRENSNING handlar om två kvinnoöden i Estland, före den sovjetiska ockupationen och vidare in på 90-talet. Romanen växlar mellan flera tidsplan, från 1930 till 1960-tal och under 1990-talet. Den äldre Aliides upplevelser av tortyr och sexuellt våld speglas i den yngre Zaras erfarenheter av trafficking på 1990-talet. Oksanen skriver en oerhört fysisk prosa, nästan animalisk, full med lukt, smak, ljud och synintryck - ofta på gränsen till äckel. Romanen inleds med att Aliide stirrar på en surrande spyfluga och känner avsmak.
Utrensning är en mörk berättelse om svek, förräderi och övergrepp. Aliide avundas sin vackra, perfekta syster Ingel och är besatt av hennes man Hans. Aliide gifter sig med den partitrogne Martin och Ingel deporteras till Ryssland. Oksanen visar med sin starka skildring av dessa kvinnoöden att det privata är politiskt och att i tider av krig och politiskt förtryck är det ofta kvinnorna som får betala det högsta priset.
Recensent: Ulrika Bergman
Citizen Schein
Lars Ilshammar, Pelle Snickars, Per Westerlund
Kungliga biblioteket.
Mediehistoriskt arkiv. 14 2010
ATT REDAN i titeln anspela på Orson Welles filmklassiker Citizen Kane är förstås ett briljant drag.
Harry Schein: flyktingen, filmkritikern, mannen som tidigt gjorde sig en förmögenhet, socialdemokraten, maktspelaren, Svenska Filminstitutets grundare m.m. Att det krävs skribenter från en rad olika fält - t.ex. en genusteoretiker, en f.d. kulturminister, en f.d. statsminister och en uppsjö personer verksamma inom filmen - säger en del om Scheins betydelse och storhet. Flera har en kritisk udd mot Schein, och han framstår ofta som en person för vilken det inte var så viktigt att kämpa väl, att vinna var det viktiga. Och hans strider var många, bråket med "filmvänstern" i slutet av 70-talet och uppgörelserna med Per Ahlmark, som efterträdde honom som chef för Filminstitutet för att nämna några.
Den tjocka boken ger inblickar både i filmens värld och i hur det gick till bland de socialdemokratiska topparna på 60- och 70-talen. Bildmaterialet är fascinerande, och Schein verkar långt innan den postmodernistiska eran förstått vikten av att presentera en medial personlighet, både i stil, uppträdande och argumentation. Med en vass replik på tungan, rökverket i handen och Cutty Sark-flaskan inom räckhåll var nog Schein en buffel, men oftast en välekiperad sådan.
Recensent: Tomas Palmér
Skogens hemligheter
Clara Janés
Ellerströms 2010
CLARA JANéS är en "gran dama" för poesin i Spanien. Hon skriver i en mystisk idétradition och Skogens hemligheter lär vara direkt inspirerad av Gunnar Ekelöfs Diwan över Fursten av Emgión. Janés språk är klart och melodiskt - musiken, men även erotiken är hela tiden närvarande. Diktjaget rider på Pegasus, poesins bevingade häst och lyssnar till "pärlhyacinters silverröster /som förstärker ekot från syrsorna".
Det är en gåtfull skog jaget rider genom på jakt efter sin motpart tjuven/älskaren, han som uppträder som solen och till sist bär hennes eget ansikte. Här beskrivs en alkemisk process, jaget genomgår en rening, en förvandling där hon sammansmälter med sin motpart och återgår till skapelsens källa. Själen har renats från materian. â¨"Och ur grönskan/ sade rösten:/ mellan själ och sinne/ gapar en avgrund/ som försvinner/ blott när elden/ får fäste i dem båda."
Recensent: Ulrika Bergman
Pengarnas Frihet
Om finanskrisens politiska ekonomi
Wolfgang Schmidt (red)
Daidalos 2009
I ANTOLOGIN Pengarnas Frihet diskuteras finanssektorn växande dominans över den moderna kapitalismen. Fenomenet uppstod som en följd av omsvängningen till högräntepolitik i slutet av 1970-talet och den något senare liberaliseringen och globaliseringen av finansmarknaderna. Dessa båda företeelser orsakades av flera samverkande faktorer, framför allt den ekonomiska politikens inriktning på inflationsbekämpning och USA:s politik att rädda dollarnas ställning (och därmed sin hotade ekonomiska och politiska hegemoni) genom att dra till sig stora delar av världens överskottskapital. Följderna har varit destruktiva. Å ena sidan stryper de höga realräntorna tillväxten. Å andra sidan leder finanssektorns växande dominans fram till alltmer orealistiska avkastningskrav. Detta beror inte på psykologiska faktorer (finanskapitalisternas girighet), utan är en lagbunden och tvingande process. Gapet mellan realekonomins sjunkande tillväxt och finanssektorns ökande avkastningskrav leder dels till att kapitalismen tenderar att förvandlas till kortsiktig roffarkapitalism, dels till återkommande spekulationsbubblor och ekonomiska kriser. Botemedlet heter återreglering. Det vill säga att politiken återtar sitt herravälde över de ekonomiska processerna. Formerna för detta berörs. Däremot inte om det är möjligt inom ramen för kapitalismen. Trots de första uppsatsernas inslag av jargong och svårbegriplighet är detta en läsvärd antologi.
Recensent: Benny Andersson
Kulturhistoriska studier
August Strindberg
Norstedts 2009
TRYCKÅRET är 2009, men först nu har denna del i nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk kommit ut. Det mesta av innehållet publicerades första gången 1881. Under perioden 1880-82 försökte Strindberg etablera sig som kulturhistoriker. De viktigaste resultaten var böckerna Gamla Stockholm och Svenska folket, i många stycken pionjärarbeten i sina beskrivningar av yrkesliv, arbetssånger, folkliga traditioner m.m. Strindberg blev hårt kritiserad av det kulturhistoriska etablissemanget på grund av sitt starkare underifrånperspektiv, slarv och åtskilliga sakfel.
Det förde gott med sig: han blev konsekventare, ursinnigare och roligare i sin överhetskritik. De ungefär trettio artiklarna i den här volymen kan ses som förövningar eller biprodukter till de stora satsningarna. Det hindrar inte ett och annat fynd. I uppsatsen "Spår av svensk folkdramatik" har Strindberg gjort biblioteksfynd och refererar dialoger och scener om bland annat Stockholmspigor från 1820-talet. "Samtalet röjer från pigans sida en viss förtrolighet med Babeufska och Saint-Simonistiska idéer."
Recensent: Olle Josephson
