Spanien är nära konkurs, Frankrike krisar, i Storbritannien väntar väldiga nedskärningar. Men i Tyskland är det lugnt. Nej då, skriver Malena Rydberg. Där ökar fattigdomen snabbare än i andra EU-länder. Regeringen sänker löner och offentliga utgifter för att kunna exportera sig ur krisen. Det får följder för hela Europa.
Både tyska socialdemokrater och CDU-politiker är stolta över "den robusta tyska ekonomin". "EU:s lokomotiv" baserar sin politik på export, låga inhemska löner och nedmonterad välfärd. Politiken lanserades redan av regeringen 1998-2005 med socialdemokraten Gerhard Schröder som förbundskansler. På Världsekonomiskt forum i Davos 2005 yttrade han: "Vi har skapat en sektor av arbetsmarknaden där lönerna är låga, och vi har ändrat i arbetslöshetsförsäkringssystemet för att öka motivationen att söka jobb." Det är samma politik som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kallar "arbetslinjen".
OECD konstaterade i en rapport från 2008 att i Tyskland har löneskillnaderna och fattigdomen ökat snabbare än i något annat OECD-land. Den tyska exportframgången baseras således på stagnerade och till och med sänkta reallöner där också medelklassen berörs. Tyskland är jämte Japan det enda OECD-land där de offentliga utgifterna minskat mellan 1998 och 2007. I den övriga eurozonen har samma utgifter ökat med i genomsnitt 14 procent under samma period. Nedmonteringen av den tyska välfärdsstaten har gått hand i hand med avsevärda skattelättnader för tyska företag. Mellan 1999 och 2007 var Tyskland det enda land i eurozonen där exporten bidrog mer till BNP-tillväxten än den inhemska efterfrågan.
Vem betalar priset för den förda tyska politiken, förutom de tyska löntagarna?
I Tyskland har kostnaderna för arbetskraften inom industrin ökat med mindre än 2 procent mellan 1999 och 2007, medan de har ökat med 28 till 31 procent i Grekland, Irland, Portugal och Spanien. Dessa länder har således förlorat i konkurrenskraft i förhållande till Tyskland. I Spanien, för att ta ett exempel, översteg underskottet i statsbudgeten aldrig 3 procent (Maastrichtfördraget!) mellan åren 1999 och 2007 och den spanska statsskulden sjönk från 62 till 36 procent av BNP. Tyskland nonchalerade 3-procentspärren både 2002 och 2005, och den tyska statsskulden ökade mellan dessa år från 61 till 65 procent av BNP. Men i dag ligger arbetslösheten i Spanien på över 20 procent, bland de unga är den dubbelt så hög. Hur kan det komma sig? Jo, det är inte Spaniens statsbudget som har ett allvarligt underskott, utan handelsbalansen. Då den privata skuldsättningsbubblan - hushållens och företagens skulder - brast 2008 exploderade arbetslösheten. Det är Spaniens (och även Irlands) handelsunderskott som öppnat för finansspekulation mot dessa länder. Det gäller också Grekland och Portugal; deras stora statliga budgetunderskott är lägre än handelsunderskotten. Dessa länders industrier kan alltså inte längre konkurrera med Tyskland, och då de är anslutna till euron kan de inte devalvera sig ur krisen.
Keynes påpekade på sin tid det omöjliga i merkantilismen, dvs. att ett land förbättrar sin handelsbalans på andra länders bekostnad. Tysklands nymerkantilistiska politik destabiliserar valutaunionen EMU och kommer sannolikt att slå tillbaka mot den tyska ekonomin. Nymerkantilismen leder till ökad arbetslöshet, sjunkande efterfråga, deflation och ökad social oro.
Kan den monetära unionen fortsätta att fungera när den starkaste ekonomin bidrar så lite till den totala efterfrågan?
Referenser
Källa: Le Monde diplomatique sept 2010.
