Att vara eller vara en vara? Kulturpolitiken som näringspolitik - det är den underliggande tanken Lena Adelsohn Liljeroths kulturpolitik. Här granskas den nya kulturpolitiken i teori och praktik av Stina Oscarson, konstnärlig ledare för Orionteatern och initiativtagare till den skuggutredning som opponerade sig mot Kulturutredningen 2009.
Bromma nya köpcenter vill inte vara en vanlig galleria. Kunderna ska känna sig unika och därför har man valt att satsa på konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. Ja, just det säger man. "Konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. För det är bevisat att ju längre kunderna stannar, desto större är sannolikheten att de köper något". Den aktuella konstnären säger att hon först var kluven men att det här också är en möjlighet att nå ut och visa sin konst inför en större publik.
Det här är inte en enskild händelse utan en (före)bild för den nya kulturpolitiken. Det går en våg av nyvaknat kulturintresse över Sverige och Europa. Kulturpolitiken håller på att förvandlas till näringspolitik, och konsten och konstnärerna ska med alla medel bli en del i den redan givna berättelsen. Att öka den ekonomiska tillväxten.
Och många både kulturarbetare och tjänstemän förförs av att äntligen känna sig sedda. Svältfödda på uppmärksamhet från politiskt håll som kulturen varit så länge - äntligen är det någon som vill ha det man gör och då måste man kanske tumma lite på sina ideal. Sin frihet. Att ge och ta.
"Öland behöver tillväxt för att ha råd att med någon som helst kultur" sa producenten för den nystartade Ölandsoperan till mig "och då måste vi ha turisterna och vi måste tala om kultur som en tillväxtfaktor. Det är det enda sättet vi kan få politikerna med oss. Det är det enda språk de förstår. " "Nej" sa jag. "Det är vår absoluta skyldighet att låta bli. För den dag då kulturen inte längre bidrar till ökad tillväxt. Då har vi sålt oss. Vi har förlorat det språk med vilket vi skulle kunna tala om vad konst och kultur egentligen är." "Men det språket är det ingen som förstår" "Jo. Alla förstår. Om vi talar på rätt sätt. Konst handlar om vad det innebär att vara människa."
I november presenterades 2011 års kulturbudget, och jag vill därför påminna om de nya kulturpolitiska mål som lades fram och klubbades för bara ett drygt år sedan. Det är kanske ännu för tidigt att utvärdera den förda politiken, men jag vill ändå ställa frågan om den riktning man nu kan utläsa för oss närmare dessa mål.
"Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.
För att uppnå målen ska kulturpolitiken:
- främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor,
- främja kvalitet och konstnärlig förnyelse,
- främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas,
- främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan,
- särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur."
Stefan Eklund skrev i Svenska Dagbladet den 21 september 2010 att Sverigedemokraternas framgångar till stor del beror på den kunskapsbrist som blivit resultatet av decennier av en urholkad kulturpolitik. "Kulturen" skriver han "har förvandlats från ett folkbildande instrument till ett varumärkesbyggande, ända ner till minsta kommunala anslag. Kulturens främsta ärende är nu att sälja något, företrädesvis en stad eller en region, något som har förödande konsekvenser för det demokratiska samtalet på den kulturella arenan."
Många ser liksom Eklund dessa samband, men ingen från politiskt håll verkar inse allvaret eller tro att politiken skulle vara förmögen att göra något åt det. I stället främjar beslut efter beslut den pågående utvecklingen att förvandla kulturpolitiken till näringspolitik, och den regionalisering som påbörjats kommer troligtvis bara att påskynda detta.
Yttrandefriheten ska enligt målen ligga till grund för kulturpolitiken. Men hur hoten mot yttrandefriheten ser ut i det kapitalistiska samhället talas det sällan om.
En genomsnittlig stockholmare lär mötas av mellan 150 000 och 200 000 reklambudskap om dagen, och samtidigt som staden har strikta restriktioner för affischering för kulturella evenemang sponsras stadens lånecyklar av Alvedon.
Jag ringde i ren nyfikenhet till försäljningschefen på Clear channel, företaget som har hand om lånecyklarna, för att få reda på vad Alvedon betalar för denna enorma exponering och han sa: "Jag är så glad att jag numera jobbar på ett privat företag, jag jobbade tidigare åt Stockholms stad, men nu slipper jag ge dig de här uppgifterna." Jag frågar vidare om det har funnits några politiska diskussioner om reklamen på cyklarna. "Nej", sa han, "och det ska det inte heller vara för de har outsourcat verksamheten och därmed också ansvaret." Kan man outsourca sin moral? tänkte jag när jag la på luren.
På Clear channel talar man om reklam som företagens yttrandefrihet. Det är ett uttryck som hörs allt oftare. Företagens yttrandefrihet. Men i samma stund som reklam blivit yttrandefrihet har yttrandefriheten blivit en vara som går att köpa och sälja och därmed upphör dess egentliga och absoluta värde att vara lika för alla.
På stadens hemsida skryter man stolt med att cyklarna inte kostar oss medborgare någonting. Men, menar jag, det beror bara på att värdet av en cykel utan reklam inte går att mäta. Med vilka mått kan vi mäta skönhet?
Och hur ska vi som medborgare, när vi har sålt ut offentlighetsprincipen och inte ens kan få reda på vad det kostar att driva lånecykelsystemet, kunna ta ställning till om vi tycker att det vore värt det?
För mig är reklam och konst helt olika saker. Där reklamens uppgift är att göra oss missnöjda med våra liv och att få oss tro att vi skulle kunna köpa oss till ett bättre, något perfekt. Där reklamen hela tiden snävar av normalitetsbegreppet, har konsten en förmåga att göra precis tvärt om. Bra konst kan hjälpa oss att se livet med alla dess sprickor, med all dess skönhet, glädje och kärlek men också dess fulhet, sorg och sprickor, och ändå ge oss mod och kraft att leva vidare. Ett slags ofullkomlighetsbejakande.
Kulturbudgeten 2010 är inget undantag från den medvetet lågmälda kulturpolitiska linje som regeringen drivit de senaste fyra åren. Men det är just i lågmäldheten och de små förskjutningarna som den stora faran ligger. Förändringarna som inte vållar några demonstrationer utan som alla successivt anpassar sig till därför att de framställs som en del av den enda vägen.
Den snålhet som kulturbudgeten visar gör dessutom att vi åter hamnar i ett läge där olika intressegrupper börjar slåss för sitt. Till synes mot varandra. Och med all rätt. Det är den naturliga reaktionen, men den får också kulturen att verka som ett egenintresse för de människor som arbetar med den och detta undergräver på sikt det allmänna stödet. Vilket naturligtvis också är meningen.
För det var länge sedan vi hade en kulturminister som kämpade för att kulturen skulle vara något annat, något som tillhör vårt gemensamma. Hade Lena Adelsohn Liljeroth velat det skulle hon liksom den förre försvarsministern ha avgått när nedskärningarna på försvaret gjorde att han inte tyckte att han längre kunde företräda sitt departements intressen. Men kulturministern och hennes departement har sedan länge blivit underställt finansen.
Vi lever i en tid med väldigt många givna sanningar. Det är givet bra när börskurserna gått upp, och det är givet dåligt när Volvo sålt färre lastvagnar. Och det var givet att flygen så snart som möjligt efter vulkanaskan skulle återuppta trafiken för att minimera de ekonomiska förlusterna.
Och vad som i dag håller på att hända är att även vi, konstnärer, journalister och forskare vars uppgift är att ifrågasätta detta givna, tvingas både på ett personligt och ett organisatoriskt plan att sträva emot samma mål.
På Arbetsförmedlingen kulturs hemsida står ett råd till en arbetslös skådespelare om hur han eller hon bör se på sig själv.
"Upplever du under din arbetslöshet att du saknar rutiner, planering, inspiration, mål och riktning? Att ingen vill ge dig ett jobb? Att du inte kommer vidare? Eller ser du din arbetslösa dag som en 8-timmars arbetsdag där du arbetar som anställd av dig själv i ett promotionprojekt, stärker ditt säljmaterial genom storytelling, marknadsför ditt eget varumärke, aktivt tar kontakter för att utvidga din kundkrets, erbjuder din kompetens till den aktör på din marknad som är mest intresserad av ett samarbete med dig?"
Att vara eller inte vara har förvandlats till att vara eller vara en vara.
Jag var nyligen på Fotografiska museet här i Stockholm som ligger inrymt i en gammal varvsbyggnad i närheten av slussen. Museet är helt privat finansierat och har mycket generösa öppettider, men biljetterna är dyra - 95 kr kostar ett besök. Kanske inte något för en barnfamilj från förorten, men där är alltid mycket folk. Det här var en söndag och jag var där för att titta på Lars Tunbjörk vars bilder tydligen var på andra våningen. Men på vägen dit står jag plötsligt öga mot öga med en glänsande röd Audi. Jag sökte förtvivlat efter någon slags information om detta för mig helt felplacerade föremål, men fann ingenting annat än en skylt där det stod att detta var en Audi 2010 års modell. Eller kanske det till och med stod 2011. Jag minns inte.
En Audi i ett hörn. Kanske ett billigt pris för de jättelika lokalerna, de generösa öppettiderna och de ofta riktigt bra utställningarna. Men jag känner mig lurad. Jag känner mig betraktad. Iakttagen. Vad vill den mig? Vem är det som vill något med mig? Jag har förvandlats till en kund, till ett djur, vars begär ska väckas. Det är subtilt, medvetet och listigt. Men lokalen är inte längre den oas som ett museum kan och bör vara.
Det finns andra exempel som inte är lika subtila.
Köpecentret Skrapan, här på Söder, har börjat arrangera en öppen scen för ungdomar. Det kanske kan låta som en samhällelig gärning i en tid när kulturskolan minskar sin verksamhet och fritidsgårdar stänger. Men omgärdad av kvällsöppna butiker kan scenen aldrig bli annat än ett varumärkesbyggande.
Konst måste födas ur något annat. Under andra omständigheter och på andra platser.
Och kanske ska vi ta det lite försiktigt och inte per automatik ropa ja till kultur på nya platser och med nya avsändare för att till varje pris nå en ny och större publik. Tillgänglighet till döds tänker jag ibland när jag hör retorik som att "vi måste finnas där publiken är" Det kan vara sant. Men också inte. Det var inte för inte som man i det gamla Grekland var tvungen att vandra hela vägen upp till Akropolis för att komma till teatern. För det tar tid att lämna det rum man vistas och skapa utrymme för något annat.
Jag fick nyligen frågan från en högt uppsatt man på ett eventbolag om Orionteatern får vara kvar i sina lokaler. "Ja" sa jag "det är sagt att det ska vara kulturverksamhet här." "Men kultur kan ju vara så mycket" fortsatte han "Och det finns säkert annat som lönar sig bättre." Jag vet, men det beror på hur man ser det. Och vilket tidsperspektiv man har. Har du tänkt på varför det är så vilsamt att vandra i en skog? Det kan visserligen vara provocerande till en början eftersom vi vant oss vid ständig stimuli. Men efter ett tag händer något. Tankarna börjar flyga helt fritt. Vi är inte längre betraktade. I en skog finns det ingen som kräver något av oss.
En sån plats vill jag att den här teatern ska vara. Och andra teatrar museer, konsertsalar och bibliotek. Inte substitut för annan konsumtion. Utan en plats långt bortom. Från vilken man kommer förändrad med nya ögon att betrakta världen.
