Trofast hund äter sig själv Hans Isaksson
Vem räddar vem? Benny Andersson
Socialistiskt Forum Redaktionen
Att vara eller att - göra? Hans Isaksson
Trofast hund äter sig själv
Arabiska beduiner använder uttrycket schakalbröllop om ting som ingår en onaturlig men tillfällig förening, t.ex. regn trots solsken.
Det är inspirerat från hunddjurens beteende: två ilskna hundar parar sig en natt, dagen därpå börjar de bita varandra igen för att under resten av livet följa sina egna lopp. Uttrycket tycks finnas i olika varianter i hela världen och är kanske det ord som bäst beskriver vad som redan dagen efter valet hände med den rödgröna alliansen.
Men det finns gott om andra bilder som skulle kunna tillämpas i samband med detta val. Till exempel den som General Franco (läs: Reinfeldt) en gång gjorde odödlig när han ryckte fram mot Madrid (arbetarrörelsen) med fyra kolonner (M,FP,C,KD). Han skröt med att hans hemliga vapen var hans femtekolonn av högerkrafter som redan fanns på plats vid målet, i detta fall Arenagruppen och Niklas Nordström, Carl Melin, Fredrik Fällman, Krister Nilsson, Ewelina Tokarczyk, Lisa Hedin, Kerem Yazgan.
De senare är alla framskjutna socialdemokrater och anställda eller konsulter på desinformationsbyrån Prime. Deras uppdrag var/är att mot ett arvode på fem miljoner från det så kallade Näringslivet motarbeta varje tillstymmelse till progressivt tänkande inom partiet. Ingen har hindrat dem från göra detta - vilket hos paranoiker lätt kunde väcka tanken på att de har stöd ännu högre upp i partiet.
Om man inte vore så positivt lagd skulle man kunna likna SAP vid den gamla trofasta hunden, som på slutet gör sin herre den sista tjänsten genom att äta upp sig själv. Så det gör man inte. Det är för ledsamt för att ens tänka på.
Hans Isaksson
Vem räddar vem?
Nu slår sig Europas politikerelit med den tyska i spetsen för bröstet. Med stödpaketet för Irland har man "räddat Euron" och därmed "Europa".
Med den motiveringen lyckades man till slut få ett tillräckligt stöd hos den tyska allmänheten för att sjösätta paketet. Men man tiger som muren om de finansiella egenintressen som räddningspaketet ytterst syftar till att säkra. Visserligen är den tyska centralbankens officiella utlåning till Irland försumbar (knappt 400 miljoner euro). De tyska bankernas samlade lån till landet är också ganska små (25 miljarder euro). Men enligt en artikel i senaste numret av Blätter für Deutsche und Internationale Politik (2011/1) uppgår den tyska finanssektorns totala åtaganden gentemot Irland till åtminstone 140 miljarder Euro. Det är pengar som det skulle svida ordentligt att förlora. Räddningspaketet som sålts in till Europas allmänhet som syftande till att "rädda Euron" har också för tillfället "räddat" dessa pengar åt Tysklands bankirer och rika.
Merparten av dessa lån finns hos de dotterbolag som tyska banker, i likhet med banker i USA och andra europeiska länder, startade på Irland för att utnyttja landets låga företagsskatt (12,5 procent) och den irländska finansmarknadens nästan totala frihet från regleringar och övervakning. Eftersom storleken på lånen skyddas av banksekretessen syns de inte i någon offentlig statistik. Överskottet på billigt lånekapital drog igång en inhemsk spekulationsbubbla inom fastighetssektorn som de utlandsägda finansinstituten villigt deltog i. Men de kunde också med Irland som bas kasta sig ut i allt hejdlösare spekulationer på finansmarknader över hela världen. Enligt artikeln i Blätter har tyska banker under de två senaste årtiondena investerat två tredjedelar av de tyska spararnas samlade kapital utomlands. Och så ser mönstret ut också i USA och i flertalet andra länder med sparöverskott. De rika blir rikare, de fattiga fattigare. Den inhemska konsumtionen och ekonomin haltar medan överskottskapitalet satsas på så kallade tillväxtmarknader utomlands, där de förr eller senare skapar överhettning och finansiella bubblor. Som brister. Men då finns politikerna och staterna där, som under förevändning av att "rädda" än det ena än det andra låter folken betala de rikas spekulationer. Vilket leder till än mer haltande ekonomier i dessa stater och än mer överskottskapital som investeras på de "hetaste" finansmarknaderna utomlands.
Det som ytterst gör systemet möjligt är de finansiella avregleringar som tillåter att kapital fritt slussas mellan länder. Men ett återinförande av dessa regleringar skulle förstås hota möjligheterna till fortsatta finansiella spekulationsvinster och därmed hela den nyliberala ordningen i de länder som inför dem. Därför diskuteras de inte.
Benny Andersson
Lånta fjädrar
Moderaternas tilltag att kalla sig det enda arbetarpartiet påminner om ett annat försök i samma anda. Nazisterna i Tyskland kallade sig som bekant Nationalsocialistiska Arbetarpartiet.
Moderaterna är naturligtvis lika lite arbetarparti som nassarnas parti var socialistiskt.
Man kan tycka att det är lite märkligt att detta oblyga taskspel inte rönt större motstånd från Socialdemokraterna. Kan de inte åtminstone se det som ett varumärkesintrång? Eller är det så , hemska tanke, att dom håller på att gå ihop på nåt vis? Eller håller vi kanske på att få två partier av ny typ? Sociaterna och Modekraterna.
Leif Stålhammer
Socialistiskt Forum
Clartés evenemang på Socialistiskt Forum den 27 november på ABF-huset i Stockholm blev en stor framgång.
Trots att föredraget hölls på engelska trängdes mer än hundra intresserade åhörare i Hedénsalen för att höra Paul Cockshott föreläsa på temat Outline for a transition to a socialist economy. ("Skiss för en övergång till en socialistisk ekonomi." Föredraget utgick från två artiklar översatta till svenska i Clartés webbupplaga, nr 2/10.) En livlig frågestund följde, med många intresserade men också konstruktivt kritiska frågor. Socialismens problem löstes förvisso icke denna eftermiddag, men det är hoppfullt att det i denna tid av kris och nederlagsstämning för vänstern finns ett sådant sug efter att ta till sig och diskutera radikala alternativ till kapitalismen. Det ger mersmak för framtiden.
Redaktionen
Ner i skiten
På annan plats i detta Clarténummer avhandlas med all önskvärd tydlighet huvudlinjen i regeringens kulturpolitik: kultur för profit. Här ska bara noteras två decemberutspel av kulturministern i samma riktning.
De statliga muséerna bör satsa mer på oavlönad arbetskraft. Volontärer, t.ex. pensionärer i vänföreningar eller desperata humaniorastudenter, kan ersätta välutbildade museilärare som guider och värdar.
Public service-företagen bland etermedierna ska underkastas förhandscensur. Alla större satsningar ska anmälas till en särskild myndighet som remitterar till konkurrenterna, dvs. de kommersiella radio- och tv-kanalerna, för yttranden. Sedan kan myndigheten säga ja eller nej till SVT eller Sveriges Radio.
I mellandagarna gav dock Liljeroth ett kreativare bidrag till kulturlivet. Vi tyckte oss höra Lena-rapen:
Ett gammalt museum är dåligt för profiten.
Kläm dit'en, kläm dit'en
- gratisjobb för pansjis som är bildningsbiten!
Public service i etern är dåligt för profiten.
Kläm dit'en, kläm dit'en
- publiken ska va liten!
Olle Josephson
Att vara eller att - göra?
Maciej Zaremba berättade i Dagens Nyheter den 19 december historien om två polska arbetare, som 1939 offentligt meddelade sin önskan att fungera som "självmordstorpeder" mot den förväntade tyska fienden. De uppmanande andra att följa exemplet och varje gång ta hundratals tyskar med sig in i döden. Krigsmakten avböjde erbjudandet, sannolikt på grund av resursbrist. Över 4â000 landsmän hade då redan anmält sig. Japan använde däremot i Stillahavskriget, förutom de kända kamikazepiloterna, miniubåtar fyllda med sprängämnen som bemannades av en till två personer.
Zarembas artikel bekräftar åter att människor genom tiderna och i de mest skilda länder och kulturer varit beredda att frivilligt offra sina liv för saker som de på mer eller goda grunder trott på. Vanmakt, relativ fattigdom och ibland hopp om att få garanterad trygghet för familjen tycks vara vanligt bland de offervilliga - men däremot inte okunnighet, "fanatism" eller annan galenskap.
Zaremba tycks dra en slutsats av Polenhistorien, som snarast talar emot den han därpå framför, angående det misslyckade attentatet i Stockholm. Han hävdar nämligen att islamisters "hat mot Västerlandet" inte beror på vad vi gör (t.ex. ockuperar, utplånar länder och kulturer, driver folk i döden eller i landsflykt) utan på vad vi är, "nämligen pluralistiska, liberala och toleranta demokratier".
Hat? Sverige och Danmark förde under åtminstone under 500 år talrika och blodiga krig mot varandra. Det ömsesidiga hatet var under krigen utbrett i båda länderna. Två gånger bara under 1900-talet har tyskar och fransmän varit i krig med varandra, sprängt varandra i luften i miljoner och våldtagit fiendens kvinnor. Såväl under första som andra världskriget hatade de varandra innerligt. Skulle hatet förklara krigen? Troligen inte - ty svenskar och danskar, tyskar och fransmän gick aldrig någonsin i krig på grund av något ömsesidigt hat. De hatade varandra när, och eftersom, de var i krig och just på grund vad de gjorde - mot varandra.
Den före detta Bagdadbon Taimour Abdulwahab flydde till Sverige med sin familj året efter USA:s invasion av Irak 1991. Tror någon att vi annars skulle behövt se hans kvarlevor på Bryggargatan i våra tidningar och, gång på gång, i tv?
Problemet är att vi väljer att inte förstå att vårt land sedan snart tio år som USA-allierad befinner sig i krig mot muslimska folk. Det vill säga något vi faktiskt gör. Så länge vi låtsas inte förstå detta, kan vi fortsätta med att tro att det är mot "terrorismen" - det absolut Onda - som vi kämpar. Och att likt G W Bush smickra oss själva genom att det är mot vår "demokrati, tolerans och liberalism" som "fanatiska extremister" anställer sina attentat. Och likt den liberale och tolerante Zaremba dra slutsatsen att "beväpnade fullblodsfanatiker [...] inte kan blidkas, bara besegras". Till exempel genom att skicka fler soldater i Afghanistan?
"Desperation är en drog som söver ner själen och gör den likgiltig." (Charlie Chaplin-filmen om massmördaren M. Verdoux)Hans Isaksson
Terror
Terror är inget nytt i Sverige: västtyska ambassaden på 1970-talet, lasermannen på 90-talet osv. De svåraste terrordåden i Sverige förra året var självmordsbombaren på Gamla Brogatan i Stockholm och skytten i Malmö (en person mördad redan 2009). Stockholmsbombaren offrade sitt eget liv; Malmöskytten ägnade sig åt mer överlagda mordförsök. Till svenska terrordåd kan möjligen också räknas attentatsförsöken mot Jyllands-Posten och Politiken.
Terrorn är nära sammanlänkad med globala konflikter. Sverige deltar i kriget i Afghanistan och i ett omfattande kulturellt och ekonomiskt förtryck av svenskar som är muslimer eller har muslimsk bakgrund. Sverige är också en del av EU:s flykting- och arbetsinvandringspolitik som sorterar ut icke-européer som mindervärdiga. Båda terrordåden kan ses som sinsemellan mycket olika reaktioner på denna politik.
Visst kan man hoppas att professionella insatser av polis och underrätelsetjänst stoppar terrorn. Men så länge Sverige sluter upp bakom västimperialismen slipper vi inte undan.
Olle Josephson
Krigshot
Ett par dagar före jul ser det ut som om krigshotet i Korea är avvärjt - för den här gången. Helt säker kan man dock inte vara.
Sydsidan genomförde 18-21 december, med USA:s aktiva stöd, ännu en provokativ krigsövning med skarp eldgivning helt nära det nordkoreanska fastlandet, i farvatten som nordsidan med goda skäl gör anspråk på. Nordsidan har upprepade gånger varnat för att varje kränkning av nordkoreanskt territorium kommer att bemötas kraftfullt. Men denna gång valde Pyongyang att ligga lågt.
Fortfarande är man beredd på överraskande angrepp. Landets nyutsedde "unge general" Kim Jong Un lär ha sagt att om USA och Sydkorea går till angrepp får koreanska folkarmén inte förlora någon tid att slå till mot fiendens hjärta. Då får USA-imperialisterna veta vad kärnvapenkrig på eget territorium innebär.
Ett otrevligt hot? Må så vara, men ett hot som Korea lever under beständigt.
Kanske kan terrorbalansen hindra ett angrepp. Historien hittills tyder på att USA bara ger sig på de svaga och eftergivna. Korea kanske slipper Iraks öde.
Christer Lundgren
Sentenser
Fan lär bli religiös som gammal, och gamla moderatpampar blir - ja, vi vet inte riktigt. Men vad säger Mats Svegfors om förslaget till förhandscensur av public service: "Jag trodde aldrig jag skulle behöva åberopa maxistiskt färgade argument..." Och vad säger Ulf Adelsohn om tågeländet: "Att vara ordförande för SJ är som att vara general under Hitler..."
Olle Josephson
