Nyss uppvaktade västliga företrädare Libyens ledare Muammar Gaddafi. Nu vill de bli av med honom. Det har sin förklaring.
Det finns ett ledord som numera återupprepas konstant i korridorerna i EU-kommissionen liksom inom NATO:s politiska ledning - energisäkerhet. I rapporter har man kunnat följa hur kommissionen förtvivlat försöker finna vägar att minska det europeiska beroendet av rysk olja och inte minst gas. Man målar upp hotbilder av hur Ryssland och ett alltför starkt Gazprom kan utsätta Europa för politiska påtryckningar och "chocker" (minns Ukraina för ett par år sedan), och det är riktigt att Ryssland alltmer satsar på att åter fylla rollen som energi-supermakt. Detta har lett till ett komplicerat spel från Centralasien till Östeuropa där ryska och europeiska initiativ till nya gasledningar legat i fokus. Målsättningen för EU är att, med stöd från Washington, försöka kringgå Ryssland för att minska den ryska dominansen. Men Gazprom har gjort flera framstötar med nya projekt, och EU har fått problem då den strategiskt viktiga NABUCCO-ledningen ser ut att bli kraftigt försenad och ändå inte räcker för de ökande behoven.
Men det finns en plats där korten nu blandas i en ny giv - Libyen. Sedan Gaddafi togs till nåder 2003 har omfattande europeiska och amerikanska investeringar gått i tandem i de stora libyska tillgångarna av olja, och man börjar nu på politiskt håll få upp ögonen för de stora gasreserverna. Den uttalade politiska målsättningen är att diversifiera från beroendet av Ryssland. Förhoppningar finns också på Libyen vid sidan om Algeriet som kommande transportväg för olja och gas från centrala delar av Afrika, ett för EU tryggat och helt inringat Medelhav kan snart dra in stora delar av övriga Afrika i den europeiska energisäkerhetsfrågan, precis som redan skett med Centralasien. Washington vill gärna delta, inte minst för att i sin tur säkra sitt inflytande över EU.
Men flera irritationsmoment har uppstått. Inte minst har ryska intressen dykt upp även på den nordafrikanska arenan. Med de anmärkningsvärt goda banden mellan Moskva och Rom fick Gazprom nyligen avgörande andelar i italienska ENI:s stora investeringar i Libyen, vilket naturligtvis inte gillades av de krafter som förespråkar oberoende från Ryssland. Än mer skrämselhicka fick man i Bryssel och Washington av att Gazprom 2009 utöver nya egna koncessioner erbjöd Gaddafi goda pengar för ett eget monopol på all gas och olja för export från Libyen, ett erbjudande som dock rann ut i sanden. Det har också pågått diskussioner om att Gazprom av ENI skulle förvärva en andel i den för EU strategiskt avgörande pipeline som för gas från Libyen till Italien. På samma vis ökar oron över den snabbt ökande kinsesiska närvaron i oljeindustrin runtom i Afrika, under de senaste åren även i Libyen.
2010 spetsades situationen till när flera bolag som satsat på att söka efter nya oljefält, inte minst amerikanska Occidental och Chevron, började överge sina koncessioner eftersom de inte varit särskilt givande, samtidigt som Libyen enligt deras mening tog alldeles för mycket betalt för dem. Kvar blev en rad - ofta statliga - oljebolag från Brasilien, Algeriet, Indonesien, Indien osv. Som ett led i sin utrikespolitik gjorde Khaddafi samtidigt utspel om att han skulle prioritera utveckling tillsammans med ryska och kinesiska bolag framför amerikanska. Detta sätt att politisera olja och gas ogillas starkt av västerländska bolag och regeringar, och är ett av de vanligaste argumenten för privatiseringar. Och Gaddafi tillhör dem som gärna agerar politiskt med landets stora resurs. När oljepriset sjönk med lågkonjunkturen 2008 övervägde han att upphäva gällande kontrakt med utländska bolag för att omförhandla dem mot bättre villkor. Han började också diskutera ifall man direkt skulle dela ut de statliga olje/gas-intäkterna till befolkningen, vilket naturligtvis på sikt skulle försvåra eventuella ansatser till privatisering. Samtidigt inledde han en antikorruptionsoffensiv inom den egna statsapparaten som kom att oroa många av de personer som skötte samarbetet med de utländska bolagen. Intressant nog har flera av dessa, tidigare starka privatiseringsivrare inom Khaddafis regering, nu hamnat i rebellrörelsens politiska ledning.
Gaddafi uppfattas alltså på flera vis som "opålitlig" i det avgörande energispel som nu pågår. I synnerhet eftersom Libyen fortfarande är ett av de länder som inte på andra vis varit sammanvävt med de atlantiska intressena, det är ett av de bara fem afrikanska länder som inte ingår i någon form av samarbete med NATO eller med USA:s framväxande afrikanska militärsystem Africom. När upprorsrörelsen i arabländerna drog igång såg man i Washington, Bryssel, London och Paris möjligheten att rätta till saker och ting.
