Den egyptiska revolutionen är inget plötsligt facebookuppror. God organisering, nya klassallianser och inte minst kvinnor och ungdomar ligger bakom den. Vilka rörelser som kommer att ta överhanden är för tidigt att säga, men de folkliga krafterna är väl mobiliserade, skriver Paul Amar i denna analys från februari.
Den 6 februari inbjöd Egyptens i hast utnämnde president Omar Suleiman det gamla gardet - eller vad vi skulle kalla affärsmannaflygeln av Muslimska brödraskapet - till ett högtidligt möte i det rosenträboisserade kabinettet i Mubaraks presidentpalats. Syftet med detta möte var att diskutera ett slags överenskommelse som skulle få slut på det nationella upproret och återupprätta "normala förhållanden".
När nyheten om mötet kom ut korsade uttrycken för förtjusning och skräck varandra i bloggosfären. Var det mardrömsscenariot för såväl vänstern som högern som samtidigt höll på att förverkligas? Skulle USAs och Israels stand-in, Suleiman och hans militära och polisiära apparat, slå sig samman med den konservativa grenen av den gamla islamistiska rörelsen? Irans högsta ledare sände omedelbart sina lyckönskningar. Och i USA talade Glenn Beck och John McCain upphetsat och glatt om världskrig och om den oundvikliga uppkomsten av ett kosmiskt kalifat.
Samma dag sade en anonym Vitahustalesman till AP att "akademiska figurer", som inte fokuserade på Muslimska brödraskapet och såg det som huvudaktören i detta drama "was full of shit". Vita Huset tycktes anse att Suleiman, chefen för Egyptens underrättelsetjänst, var den typ av klok person som man kunde lita på. Suleimans mått av insikt kunde man ana sig till i hans intervju den 3 februari, då han spårade orsaken till upproret i Egypten till en sammansvärjning mellan Israel, Hamas, al-Qaida och Anderson Cooper. Är det verkligen sant att Suleiman också hade en dossier, som avslöjade den elaka roll i dessa händelser som innehas av C Montgomery Burns i "The Simpsons"?
I verkligheten visade sig tebjudningen med Suleiman och Brödraskapet inte vara mer än en ploj, iscensatt av egyptisk stats-tv. Bilderna från mötet mellan Suleiman och Brödraskapet sändes vid en tidpunkt när Suleimans legitimitet och mentala hälsa föreföll starkt ifrågasatt inom Egypten - och när denna speciella del av Brödraskapet, som endast representerar en liten del av en fraktion inom oppositionen, försökte satsa på en osannolik comeback.
Bedömare som mest av allt var upptagna av frågan om vilken broder som satt tillsammans med Suleiman fortsatte att missuppfatta den ständigt växande styrkan hos de rörelser som hade startat upproret. Många progressiva bedömare fortsatte att tro att USA konspirerade med Suleiman för att krossa allt hopp - som om USA:s ynkliga bidrag av hjälp på 1,5 miljarder dollar (av vilket hur som helst allt måste återgå i inköp från amerikanska vapenhandlare) verkligen skulle diktera politiken hos en regim som gör multimiljonaffärer med Ryssland, Kina och Brasilien varje månad. Affärerna har enligt uppgift medfört en förstärkning av Mubaraks personkonto på 40-70 miljarder.
För att visa att egyptisk tv och pessimisterna hade fel gick 1,5 miljoner människor ut och demonstrerade den 7 februari i sin dittills största manifestation under upproret.
De kommentatorer som bara hade koncentrerat sig på Brödraskapet hade helt missat de verkliga nyheterna under de senaste dagarna. Det härskande NDP-partiet hade räddats inifrån. I ett desperat försök att rädda sin spöklika auktoritet hade Mubarak kastat sin son Gamal och hela klassen av USA-uppbundna affärsmän till lejonen - han tvang dem att avgå och fryste deras tillgångar. Samtidigt rapporterade el-Masri el-Yom att Brödraskapets ungdoms- och kvinnoförbund lämnat huvudorganisationen och anslutit sig till 6 april-rörelsen. De män som satt runt Suleimans bord lämnades utan mycket till rörelse bak ryggen.
I den här artikeln skall jag ge belägg för den avtagande ekonomiska och politiska kraften hos denna "Businessflygel" hos Brödraskapet. Jag skall visa den uppåtgående samhälleliga och politiska styrkan hos en ny, nationell och utvecklingsinriktad koalition av affärsmän och militära entreprenörer, liksom den avgörande kraften bland organiserade småföretagare och arbetare - kvinnor och ungdomar - en styrka som bådar gott för demokrati och för folkligt engagemang inom samhälle och ekonomi i Egypten.
Muslimska brödraskapet är ingen marginell kraft inom Egypten. Det är mycket välorganiserat i varje stad. Det bör berömmas för att de sköter hälsovård, utbildning, rättshjälp och katastrofhjälp, som staten struntar i eller försummar. Men det är inte Egyptens motsvarighet till Hisbollah eller Hamas. Som Mona el-Ghobashi har beskrivit, bröt Brödraskapet på 1990-talet definitivt med sin slutna, hierarkiska och shariainriktade form. I dag är Brödraskapet ett välorganiserat politiskt parti. Det är officiellt förbjudet, men tolereras då och då. Under de senaste tjugo åren har man vunnit betydande insteg i parlamentet via allianser med andra partier och genom att sätta upp oberoende kandidater.
Brödraskapet stöder nu fullt ut politisk pluralism, kvinnors deltagande i politiken och att kristna och kommunister skall ha fulla medborgerliga rättigheter. Emellertid har, i och med uppkomsten av andra arbetarrörelser, liberala rörelser och rörelser för mänskliga rättigheter på 2000-talet, det man skulle kalla "det nya gamla gardet" av Brödraskapet, som uppträdde på 80-talet, bibehållit sin inriktning på främst kulturella, moraliska och identitetsfrågor. Denna gruppering betraktar moralisk och kulturell konservatism som det som skiljer Brödraskapet från andra partier - vilket man bekräftade genom att utnämna Mohammed Badea till sin ledare år 2010.
Valet förkastades av kvinnor och ungdom inom rörelsen. Denna socialt konservativa böjelse förde "det nya gamla gardet" mera i linje med Mubarakregimens moralistiska paternalism och skapade en motsatsställning mot nya ungdoms-, kvinno- och arbetarrörelser. Detta skapade nya möjligheter för en spännande revitalisering inom Brödraskapet - varvid ungdoms- och kvinnorörelser drogs mot 6 april-koalitionen.
Den moralisk-kulturella, traditionalistiska flygeln av det "nya gamla gardet" består av â¨ledare inom välbeställda professionella skikt och förmögna affärsmän. Under 1950-80-talen omstöptes rörelsen och började representera frustrerade element inom den nationella borgerligheten. Men detta skikt har i stort sett försvunnit genom de nya möjligheter som uppstått och lämnat organisationen. Detta "nya gamla garde" har börjat likna en grupp av pensionerade shriner - en filantropisk frimurarsekt - fast det bara är i Mellanöstern som sådana fortfarande bär fez.
Mubarakregimen har införlivat den politiska kraften hos denna riktning på två olika sätt: Bröderna fick ta plats i parlamentet som oberoende kandidater och kunde delta i det nya ekonomiska uppsvinget. De främsta Bröderna äger numera stora bolag för mobiltelefoner och mäklarfirmor och har sedan åratal sugits upp av NDP-partiets maskineri och av den övre medelklassen. Vidare har regeringen helt och hållet införlivat Brödraskapets syn på moral. Under de senaste 10-15 åren har Mubarakregimens polisstat uppammat moralism och viftat med den islamska flaggan. Man har angripit ensamstående, arbetande kvinnor, homosexuella, djäulsdyrkande internettanvändare, grisfarmare som sysslar med återvinning, husockupanter som bekämpar hyreshöjningar - liksom Bahai, kristna och Shiaminoriteter. I sitt korståg har Mubarakregimen bränt böcker, förföljt kvinnor och avskedat universitetslärare. Således har Egypten redan provat på hur det är att leva under en mycket repressiv islamistisk stat - och lärt sig avsky det.
På senare år har folk lärt sig, som Saba Mahmood och Asef Bayat beskrivit det i sina verk, tycka illa om Mubaraks politisering av islam. Egyptier började kräva islam åter som ett projekt för personlig frihet, moralisk fromhet och samhällssolidaritet. Denna tendens motsatte sig öppet islams politisering och tog öppet avstånd från brödraskapets aktiviteter och Mubaraks moraliska korståg.
Tidigare företrädde Muslimska brödraskapet frustrerade, marginaliserade delar av medelklassen. Men den historien är så 1986! Nu finns det ett brett utbud av sekulära - men inte antireligiösa - grupperingar som representerar framväxande ekonomiska mönster inom landet. Dessutom är dessa grupper drivna av en virvelvind av nya politiska och ekonomiska krafter som kommer från nya eller förnyade inflytanden och investerare från omvärlden - Ryssland, Kazakstan, Azerbajdzjan, Israel, Dubai, Kina, Turkiet och Brasilien - samt återvändandet av penningöverföringar från utlandet som strömmar in i landet. Egyptiska högutbildade sveptes med i Förenade Arabemiratens uppbyggnads- och utvecklingsbom.
