World Social Forum möttes i Dakar i februari. Afrikanska gräsrotsrörelser dominerade. Slutdokumentet talar om en gemensam strategi mot kapitalismen. Charlotte Wiktorsson rapporterar.
Att delta på ett World Social Forum är att byta perspektiv och se världen från en ny vinkel. Inte för att vi skulle ha olika syn på vad som är grundläggande fel med vår värld: Samsynen på imperialism, krig och exploatering är stor i detta myller av tiotusentals aktivister från världens alla håll, främst gräsrotsrörelser och sociala och politiska organisationer från Latinamerika, Afrika och Asien. Nej, det som kan överraska en marxist från kapitalismens hemländer är snarare kunskapen, målmedvetenheten och självständigheten hos dessa rörelser i Syd och deras strävan att i första hand samarbeta, nätverka och lära av varandra. Man väntar sig inte mycket från oss! Och utöver antiimperialistiskt solidaritetsarbete har vi ju inte längre så mycket att skryta med i kampen mot kapitalismen i dess gryt. Kanske vi i stället har en del att lära av Syd?
WSF-rörelsen har under sina tio år satt spår i den vänstervåg, som burit fram nya, framstegsvänliga regimer i Latinamerika. När WSF 2009 hölls i Amazonas var presidenterna från Brazilien, Venezuela, Bolivia, Equador och Paraguay närvarande. Att stå som värd för ett världssocialt forum har inte bara varit prestige för ett land och en region. Det har också betytt ett starkt uppsving för gräsrotsrörelser och andra sociala organisationer,. Så också för Mombai och Karachi i Asien, liksom för Bamako, Nairobi och nu, Dakar i Afrika.
Ett WSF präglas naturligtvis av den region där det hålls, möjligen mer än vanligt så i Västafrika, som är starkt färgat av den franska kolonialismen, och där franska var det organisatoriska språket på mötet. Kanske var det därför som delegater och organisationer från engelskspråkiga öst- och sydafrika var relativt få jämfört med Nairobi 2009. Desto fler var karavanerna från nord- och västafrika. De hade rest i dagar och nätter och plockat med sig människor och organisationer på vägen. Upproren i Tunisien och Egypten eldade på!
Alltsedan de första forumen i Brasilien har det funnits en motsättning om hur forumrörelsen skall utvecklas. Plattformarna brukar mana till kamp mot nyliberalism och imperialism - något som t.o.m. de stora NGO-erna och kyrkorna accepterar, åtminstone med läpparnas bekännelse. Men hur kommer man vidare? Â
En del vill fortsätta ha lösa fora för nätverkande och demokratiskt utbyte av åsikter och erfarenheter, men där inga program och ingen organisering får representera forumrörelsen. Andra vill arbeta för "konvergens i kampen", för fördjupade diskussioner och organisering av motståndet.
I Nairobi föreföll ställningarna vara låsta.Två år senare i Dakar, hemvist för Samir Amin och hans Third World Forum, verkade "organisatörerna" ta två steg framåt. De stora NGO-erna, som brett ut sig i Nairobi, hade fått dra sig tillbaka, och kyrkorna lyste med sin frånvaro. I stället dominerade de afrikanska gräsrotsrörelserna, fackföreningarna, bonderörelserna, studentorganisationerna och mängder av kvinnoorganisationer: fiskekooperationer, småbondeorganisationer, anti-hiv-organisationer, miljörörelser, föreningar för jämställdhet, rätt till utbildning, hälsa och likhet inför lagen - överallt dessa färgstarka kvinnor, som i mångt och mycket bär Afrika på sina axlar.
Vid den sista dagens stora sammandragning av de sociala rörelserna var stämningen elektrifierad i en knökfull amfiteater med flera tusen deltagare. I slutdokumentet mer än anade man Amin och kretsen kring honom.
Det fastslogs att den systemkris vi nu ser har utvecklats till en matkris, en miljökris och en finansiell och ekonomisk kris; att kapitalismens förstörande krafter påverkar alla aspekter av livet för alla folk i världen; att inom kapitalismen finns det ingen utväg ur denna kris. Därför måste vi, de sociala rörelserna, komma samman för att skapa en gemensam strategi för att leda vår kamp mot kapitalismen. Man utropade också den 12 oktober till en Global Day of Action against Capitalism "då vi på myriader sätt skall uttrycka vårt förkastande av ett system som förstör allt i sin väg". Och avslutade: "Världens sociala rörelser, låt oss avancera mot en global enhet för att krossa det kapitalistiska systemet! Vi skall segra!
Och som om det vore ett omedelbart svar på appellen, tvingade det egyptiska folket på Tahrir-torget äntligen Mubarak att stiga ner från makten. När nyheten nådde forumet mitt under avslutningsfesten, visste jublet inga gränser. Den utbuade senegalesiska president Wade, som främjat sin son som arvtagare till den korrupta regimen, lär få tänka om, tillsammans med despoterna i grannländerna.
