Cybernetiska drömmar i sovjetekonomin

En bisarr kommandoekonomi eller cybernetik utan kontakt med folkliga behov? Så stod kanske valet för den sovjetiska ekonomin 1961 - det år man ställde målet att gå om USA och nå det kommunistiska stadiet inom tjugo år. En märklig ny roman diskuterar planekonomins erfarenheter. Anders Axelsson har läst den.

Francis Spuffords roman Red Plenty är en märklig och fascinerande bok. Den är närmast att betrakta som en idéroman som kretsar kring den sovjetiska drömmen om ett socialistiskt överflöd som på sikt skulle överträffa det kapitalistiska USA.

Red Plenty är en berättelse om ett Sovjet som inte många minns i dag. I Sovjetunionen under femtio- och sextiotalen fanns en spirande optimism präglad av teknikdrömmar och ett växande materiellt välstånd. I historiens ljus kan detta framstå som absurt men i slutet av 50-talet och början av 60-talet var denna föreställning för många en realitet. Det kanske tydligaste uttrycket för detta var att kommunistpartiet på kongressen 1961 fattade beslutet att Sovjetunionen 1980 skulle ha uppnått det kommunistiska stadiet och att alla materiella brister då skulle vara avskaffade. Ett fullständigt materiellt och andligt överflöd skull då ha uppnåtts och Sovjet skulle ha gått om det kapitalistiska USA på alla plan.

1957 sände Sovjet upp Sputnik och 1961 lyckades man skicka Juri Gagarin ett varv runt jorden och 1965 gjorde man den första rymdpromenaden. Den sovjetiska ekonomin växte med 5-6 procent per år jämfört med den amerikanska ekonomin som hade en tillväxt på i genomsnitt 3 procent per år. Det sovjetiska "ekonomiska undret" berodde främst på en enorm tillväxt i den tunga industrin men det skedde också en påtaglig förbättring av levnadsförhållanden för det sovjetiska folket. Under 1950-talet började sovjetmedborgarna kunna köpa nya kläder och nya moderna bostäder med eget badrum. Man hade råd med radio och piano och en del till och med tv och kylskåp. Parallellt med att det sovjetiska självförtroendet växte ökade oron bland regeringsfolk och strategiska analytiker i västvärlden. Att Sovjet på allvar skulle kunna utmana och till och med gå om USA var en tänkbar utveckling också utanför järnridån.

Hur skulle då kongressbeslutet från 1961 genomföras? Ända sedan oktoberrevolutionen hade den unga sovjetstaten haft fokus på att bygga upp en industriell produktionsapparat baserad på tekniska och naturvetenskapliga framsteg. Under andra halvan av 50-talet och början av 60-talet nådde teknikkulten nya höjder. En cybernetisk rörelse hade växt fram i Sovjet. Genom ett massivt införande av datorer, datornätverk och kontrollsystem i produktionsprocesserna i industrin, bygg- och transportsektorn, i planeringssystemen och i redovisning och verksamhetsstyrning skulle man ta steget till ett fullskaligt kommunistiskt samhälle. I det nya partiprogrammet från 1961 stod det till och med inskrivet att cybernetiken var en av de vetenskapliga riktningar som skulle spela en avgörande roll i byggandet av den materiella och teknologiska basen för kommunismen. I den sovjetiska populärpressen talade man om datorer som "kommunismens maskiner".

I Red Plenty kastas läsaren in i denna märkliga och i dag ganska okända period i den sovjetiska historien. Red Plenty är egentligen mer en roman om en idé - möjligheten att planera och optimera en ekonomi - än om mänskliga öden. I boken får vi får dock möta en rad historiska personer tillsammans med flera uppdiktade personer som på olika sätt spelar en roll runt denna idé. Bland de förra möter vi bland annat möta Krustjev och ekonomen Aganbegyan. Den enskilt viktigaste personen i Red Plenty är emellertid matematikern och ekonomen Leonid Vitalevich Kantorovich.

Redan i första kapitlet av Red Plenty får läsaren möta Kantorovich. Året är 1938 och vi finner Kantorovich på en spårvagn i Leningrad. Han har fått ett uppdrag från en plywoodfabrik att ta fram en matematisk modell för att optimera tillverkningen. Kantorovich löste uppgiften genom en teknik som senare kom att kallas för linjär programmering. Det är en algoritmisk teknik som gör det möjligt att optimera uppställda produktionsmål, mängden insatsvaror och valet av produktionsteknik.

När Kantorovich löste problemet åt den lokala plywoodfabriken insåg han samtidigt att om man skalade upp denna teknik till hela ekonomin, skulle det vara möjligt att optimera hela den sovjetiska planen. Kantorovich blev besatt av idén och ägnade större delen av sitt liv åt att försöka övertyga de sovjetiska ledarna om att genomföra detta projekt. Kantorovich var en av Sovjetunionens största matematiker och gjorde stora forskningsframsteg på flera viktiga områden. Han fick bland annat Stalinpriset 1949 och Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1974, vilket i övrigt var enda gången en sovjetmedborgare fick detta pris.

I Red Plenty får vi följa Kantorovich och kretsen av unga ekonomer, matematiker och dataloger och deras ivriga försök att reformera den sovjetiska ekonomin. Något som kommer att visa sig omöjligt.

Även om Sovjet under 1950- och 60-talen kunde uppvisa många tecken på styrka och framgång skulle det visa sig att det i grunden var en koloss på lerfötter. Det var ett imperium på nedgång, och makteliten var inte på allvar villig att reformera ekonomin efter cybernetikernas förslag. Viktiga intressen och privilegier hotades.

Den sovjetiska planekonomin led av många svårigheter och problem. Det var en centralt styrd kommandoekonomi där priser och pengar fortfarande var viktiga mekanismer.

Priserna beslutades av statliga organ och skapade obalanser på olika håll i ekonomin. Tydligast visade sig detta i systemets oförmåga att skapa en effektiv allokering av konsumtionsvaror. Den sovjetiska ekonomin präglades av återkommande brist i olika delar av systemet, något som gynnade framväxten av en svart marknad. Det saknades också incitament för de sovjetiska företagen att satsa på service och kvalitet.

Francis Spufford låter läsaren möta flera situationer där det framgår hur ineffektiv och bisarr den sovjetiska planekonomin kunde vara. Bristen på effektivitet i makroekonomin främjade också framväxten av perversa incitament på mikronivå. När det inte var möjligt att köpa de konsumtionsvaror man önskade, även om man hade pengar, växte det i stället fram en utbredd kultur av att göra allt i vardagen krångligt för att kunna uppnå olika former av tjänster av varandra: om jag fixar ett bord till dig på restaurangen så kanske du kan göra mig gentjänsten att ordna med en semesterresa till Svarta Havet. Ineffektivitet och brist på service blev ett sätt att nå det man ville ha i sin vardag.

Ett grundläggande problem i planekonomin var att priser, planerad efterfrågan och tillgång på varor inte baserades på någon form av objektiva värden. Planinstruktionerna kunde ibland uttryckas i form av ton, tonkilometer, kvadratmeter och så vidare. Ibland uttrycktes de i stället i rubel. Detta innebar att de sovjetiska företagen endast fokuserade på kvantiteter i produktionen. Hade en företagsledare till exempel fått instruktioner att tillverka en viss mängd av två olika produkter så prioriterade man gärna den produkt som gav störst vinst uttryckt i rubel. Om kriteriet var tonkilometer var man benägen att stimulera de fraktrutter som innebar längst distanser.

Ett av de största problemen i den sovjetiska ekonomin var att priserna på livsmedel och jordbruksvaror var satta allt för lågt i förhållande till utbytet av industriprodukter. Detta var ett historiskt arv från oktoberrevolutionens dagar och framåt. Den sovjetiska industrialiseringen byggde i stor utsträckning på ett brutalt utsugande av överskotten från landsbygden.

En viktig reform som Kantorovich och de unga adepterna runtomkring honom ville genomföra var just en justering av livsmedelspriserna. En sådan reform prövades faktiskt. Resultatet blev snabbt stigande brödpriser vilket till slut ledde fram till arbetaruppror och kravaller med dödlig utgång. Att man tvingats sätta in militär mot strejkande arbetare sände chockvågor i den politiska apparaten. Här tog också reformivern snabbt slut.

Här framkommer också ett tydligt problem hos de cybernetiska ekonomerna. De var isolerade akademiker som inte alltid förstod vilka problem som mötte människor i deras vardag. Det fanns ingen politisk rörelse bakom dem.

Skulle den sovjetiska planekonomin omvandlas till en cybernetiskt planerad ekonomi skulle det kräva en grundläggande omstrukturering av hela ekonomin från basen till toppen. Något som skulle kräva en total insyn i de ekonomiska flödena och den ekonomiska informationen. Det fanns alltför starka intressen både på central och lokal nivå för att detta skulle bli möjligt.

Francis Spuffords bok är viktig läsning för alla som på allvar är intresserade av att förstå de planekonomiska problemen och vilka möjliga lösningar som fanns. Det är ingen tvekan om att Francis Spufford har ägnat mycket tid åt att läsa in sig på hur den sovjetiska ekonomin fungerade och argumenten i den ekonomiska debatten. En stor förtjänst, och något ganska ovanligt för en roman, är att Spufford försett boken med en gedigen litteraturlista som verkar innehålla de viktigaste engelskspråkiga böckerna i ämnet. En guldgruva för den som vill fördjupa sig i ämnet.

När det gäller Kantorovich bidrag till planekonomiska modeller är det särskilt värt att nämna Paul Cockshott uppsats Calculation in-Natura, from Neurath to Kantorovich från 2008. Cockshott beskriver hur Kantorovich insatser inom linjär programmering innebar ett enormt teoretiskt framsteg som på allvar utmanade de ekonomer som gjort gällande att det inte går att optimera en ekonomi på objektiva grunder. En del av svaret på frågan varför detta inte lyckades i praktiken går att läsa om i Red Plenty. En annan angelägen uppsats som bör nämnas här är: InterNyet: why the Soviet Union did not build a nationwide computer network av Slava Gerovich. Här ges en bra introduktion till den sovjetiska cybernetiska rörelsen. Bland annat beskrivs en annan cybernetisk visionär - Victor Glushkov - som föreslog en långtgående automatisering av den sovjetiska ekonomin och styrning via datormodeller. Glushkov argumenterade för att pengar helt skulle kunna avskaffas i den ekonomiska modell han föreslog. Inte heller Glushkov lyckades övertyga partiledningen om att pröva nya vägar för att optimera den planerade ekonomin.

Francis Spufford har med Red Plenty lyft fram en viktig men för de flesta en ganska okänd historia från det forna Sovjet. Här finns mycket att hämta för den som vill lära av historien.