Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon
Anckarström och kungamordet. Historien i sin helhet
Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon
Niklas Ekdahl med Inga-Britt Ahlenius
Brombergs 2011
DAGENS NYHETERS förre politiska redaktör Niklas Ekdahl har numera blivit en ganska flitig författare. Den senaste boken har något kryptisk författarbeteckning. Ahlenius stiliga porträtt dominerar omslaget, medan generalsekreterare Ban är förvisad till skuggorna i bakgrunden. Tveksamheten om vem som egentligen är författaren sätter sin prägel på hela skriften. Utom förstås på bilagan, som utgörs av Ahlenius slutrapport i höstas, då hon avgick som undergeneralsekreterare för FN:s internrevision, OIOS (The Office of Internal Oversight Services).
Det blir 308 sidor nästan utan ett enda positivt ord om FN:s generalsekreterare Ban - utom två: 1) karlen arbetar som en galning, 2) man har inte hittills kommit på honom med något större fel i tjänsten. Men författarna lyckas även lägga Bans "ostasiatiska" flit honom till last, ty den sägs bottna i hans starka drift att bli omvald. Och hans korrekthet betecknas som förödande stelhet och formalism.
Desto fler vackra ord får "medförfattaren" Ahlenius. Det finns dock inte anledning att misstänka annat än att Ekdahl & Ahlenius har rätt: Mr Ban är, trots långvarig tjänst som utrikesminister i Sydkorea, inte utvald på grund av exceptionella insikter i världspolitiken. En man som inte är riktigt säker huruvida Israel har kust mot Medelhavet eller Atlanten måste, trots studier vid Harvard, ha vissa kunskapsluckor. Om anekdoten inte är förtal, förstås.
Det är nog som författarna säger, att Ban före eventuella beslut sneglar på vad USA, Ryssland och Kina anser - men först som sist på USA. Det är inte bara Ekdahls (eller Ahlenius eller Bildts) åsikt att stormakterna på denna post önskade sig en lite pompös nolla.
Det finns en tendens till folkpartistisk bombhögerideologi hos förre FN-soldaten Ekdahl - i hans kritik av Bans föregivna passivitet vad gäller s.k. humanitära militära interventioner i Afrika eller Ostasien. Ekdahl är upprörd över Bans åsikter att t.ex. dödsstraff och parlamentarisk demokrati är nationella angelägenheter - punkter där majoriteter av världens nationer nog delar sekreterarens ståndpunkt.
Och till motsatsen bevisas misstänker man lätt att den massmediala viljan att göra ett pelarhelgon av en duktig revisor på något sätt sammanhänger med vederbörandes mycket energiska, för att inte säga personliga, kamp mot den svenska socialdemokratin under regeringarna Carlsson, Persson och finansminister Ringholm. Att hennes strävan att avpolitisera de administrativa apparaterna i FN eller i Sverige till förmån för en byråkratisk, meritbaserad elit inte skulle ha politiska konsekvenser i den reellt existerande världen, det tror vi inte helt på.
Recensent: Hans Isaksson
Att bo granne med ondskan
Sveriges förhållande till nazismen, Tyskland och Förintelsen
Albert Bonniers förlag
ÅMARKS TJOCKA bok är en summering av egen och andras mångåriga forskning. Den har ambitionen att ge en nästan uttömmande handboksbeskrivning av Sveriges förhållande till Nazityskland. Nazismen var svag i Sverige, konstaterar Åmark. Nazistiska partier fick nästan inga röster alls i valen 1936, och 1940 ställde de inte ens upp. Och även om likgiltigheten för de europeiska judarnas öde länge var stor, fick antisemitismen heller aldrig något starkt fäste. Däremot fanns en tämligen utbredd tyskvänlighet i borgerliga kretsar, inte riktigt det samma som nazistsympatier. Regeringens stöd till Tyskland handlade mindre om transiteringar och miltära eftergifter - av föga betydelse för krigsutvecklingen - än om järnmalm och handelspolitik.
Åmarks bok är en av de första att sammanfatta av svensk flyktingpolitik. 1938 kunde det föras upphetsade debatter om Sverige hade möjlighet att ta emot ett par tusen judar - nej, svarades ofta. 1945 såg man inga hinder att ta emot 200 000 flyktingar. Omsvängningen kommer 1942 när tyskarna börjar deportera norska judar. För nordiska flyktingar var man alltid beredd att öppna gränserna, och av det mottagandet lärde myndigheter och opinion så småningom att det var möjligt att välkomna mycket stora flyktinggrupper.
Bedömningen av den svenska politiken under andra världskriget har vacklat mellan småstatsrealism - ett Sverige under press kunde inte handla så mycket annorlunda - och moralism: vi borde ha bidragit efter förmåga till kampen mot nazismen.
Åmark har invändningar mot båda perspektiven. Han menar att den svenska regeringen förde ett slags förhandlingspolitik, utifrån nationella intressen, gentemot Nazityskland. Det var i sig inte orimligt, men man kunde många gånger ha varit betydligt tuffare i förhandlingarna, utan större risktagande.
I jämförelse med Reinfeldt och Bildt framstår ändå Per Albin och utrikesminister Günther inte som klanderfria, men betydligt klokare. I dag är det inte fråga om att förhålla sig förhandlande gentemot stormakterna utan full anslutning i nykoloniala projekt i Afghanistan och Libyen. Sverige tar emot betydligt fler flyktingar än 2 000 men sättet att tala om dem påminner mer om 1938 än 1945. Rädslan för "flyktinginvasion" är större än solidariteten med jagade människor. Lärdomarna från andra världskriget behöver repeteras. Åmarks bok kan göra nytta.
Recensent: Olle Josephson
Sozialismus Kapitalismus
Georg Fulberth
PapyRossa Verlag (Köln) 2010
I DE TVÅ SKRIFTERNA Kapitalismus och Sozialismus presenterar Georg Fulberth (professor i statsvetenskap och vänsterskribent med politisk hemhörighet i Tysklands kommunistiska parti) kort och koncist fenomenen kapitalism och socialism.
Fulberth börjar med de teoretiska definitionerna av kapitalismen som ett samhälle inriktat på att skapa vinst genom köp och försäljning av varor, och socialism som en samhällsordning där produktions- och cirkulationsmedlen är underkastade politisk kontroll. Men han menar också att socialism kan existera som en "subaltern" organisationsprincip i kapitalistiska samhällen, exempelvis i form av en offentlig sektor.
Därefter följer redogörelser för kapitalismens respektive socialismens historia som går ända fram till samtidens globala ekonomiska kris och de socialistiska rörelsernas försök att formulera nya visioner efter den sovjetiska kommunismens sammanbrott.
Intressantast är Fulberths teoretiska resonemang. Genom att betona existensen av "subaltern" socialism i kapitalismen sätter han ljuset på Marx teori om hur kapitalismen växte fram inom feodalismen, och denna teori måste naturligtvis beaktas av alla socialister som grunnar på
hur en övergång från kapitalism till socialism skulle kunna se ut.
Dessutom öppnar resonemanget naturligtvis för frågan om huruvida man kan tänka sig "subalterna" inslag av kapitalism i ett socialistiskt samhälle.
Recensent: Magnus Nilsson
Du sköna nya hem
Kent Werne
Ordfront 2010
BOSTADSPOLITIKEN är en användbar verktygslåda när välfärdsstaten slås sönder till förmån för ett uppsplittrat klassamhälle (jämför Mikael Nybergs artikel i Clarté 2010/4). Och ett av de viktigaste verktygen i bostadspolitiken är utförsäljningen av de allmännyttiga bostadsbolagen till privata bostadsrätter. Därmed reduceras allmännyttan från en normal boendeform för dem som inte bor i eget hus till stigmatiserat så kallat social housing.
Frilansjournalisten Kent Werne har skrivit en utmärkt reportagebok om utförsäljningen. Werne skildrar både de ekonomiska och politiska övervägandena bakom utförsäljningen och den girigheten och egoism som blir en nödvändig livshållning om man vill ta sig fram på bostadsmarknaden, främst i Stockholm. Människans samhälleliga vara bestämmer hennes medvetande, som bekant. Wernes perspektiv är rimligt nog främst unga stockholmares som lever i tröstlös bostadsbrist år ut och år in, tills de till sist får möjlighet att skuldsätta sig för livet.
Detta är en viktig bok. Allt fler röster höjs om en ny bostadspolitik. Den är ett redskap också för oss som vill ha ett annat samhälle.
Recensent: Olle Josephson
Ingen kommer undan Olof Palme
Göran Greider
Ordfront 2011
GÖRAN GREIDER följer spåren efter Olof Palme från Östermalmsgatan i Stockholm där han växer upp, över Tornedalsgatan och radhuset med familjen i Vällingby till Västerlånggatan och rörelsens hus i Gamla stan. Vandringen och frågorna slutar på Sveavägen och Adolf Fredriks kyrkogård. Greider vill rycka Palme ur historien och göra honom levande genom att hela tiden ställa frågan: vad skulle Palme sagt, vad skulle han gjort i det här läget? Greider har läst andras biografier bl a Kjell Östbergs och Henrik Berggrens. Han tycker de är bra men han är inte nöjd ty de lämnar Palme kvar i historiens skuggor . Greider påpekar ofta att Palme som politiker inte varit möjlig utan den breda socialdemokratiska rörelsen. Den som idag är oroväckande uttunnad. Alltså blir frågan inte bara "vad skulle Palme sagt" utan också "var skulle han sagt det?". Palme började som studieledare inom SSU men kom att spela på hela rörelsens klaviatur. Vänsterns och arbetarrörelsens problem i dag, menar Greider, är inte ideologiskt utan organisatoriskt. Är det så? Greider är, liksom Palme, övertygad reformist. Som alltid skriver Greider levande och hans frågeställningar manar till eftertanke. Men är reformismen, den demokratiska socialismen, i dag möjlig? Kan den återta sin plats i historien? Jag tvivlar faktiskt.
Recensent: Malena Rydberg
Anckarström och kungamordet. Historien i sin helhet
Ernst Brunner
Bonniers 2011
I Anckarström och kungamordet ger Ernst Brunner en ambitiös skildring av mordet på Gustaf III natten till den 17 mars 1792, av bakgrund, utförande och efterspel.
Att en svensk kung dog i sotsäng inträffade först på 1400-talet. Ännu sexton- och sjuttonhundratalets samhällsfilosofer rättfärdigade tyrannmord som en legitim och lovvärd åtgärd. Brunner visar, för den som ännu inte visste det, att Gustaf III, i synnerhet efter sin statskupp 1789, som envåldshärskare representerade ett slags tyranni.
Anckarström framstår som en relativt normal svensk adelsman i ett revolutionärt skede, där sådana ofta höll på att skola om sig till borgare. Det som skilde honom från de flesta av hans lika oppositionella bröder inom adelsklassen ( t.ex. Pechlin, Ribbing, Horn etc.), och av allt att döma Gustafs bror, även Hertig Karl, var att han var beredd att löpa linan ut och satsa sitt eget liv.
Bild: Robert Nyberg.
I den gängse historieskrivningen framställs Stockholms polismästare Liljensparre som nästan ofattbart skicklig, när han inom 2-3 dagar inte bara fått fast gärningsmannen, utan därtill ett dussin medkonspiratörer. Enligt Brunner förklarades Liljensparres prestation genom att han, utan att ingripa, på förhand var misstänkt väl förtrogen med planerna.
De fångna sammansvurna dömdes mangrant till döden - men alla, utom bondeoffret Ankarström, benådades till livet. Jämfört med sina medkonspiratörer och med dem som satte fast honom, framstår Anckarström ovedersägligen i denna bok som en man med en viss resning.
Recensent: Hans Isaksson
