I Gustav II Adolfs fotspår

Sverige är inte längre neutralt. Vi har gett upp ambitionen att skydda oss själva och avskaffat värnpliktsförsvaret. Vi har återvänt till 1628 års politik då Sverige gav sig in i trettioåriga kriget i Europa med argumentet att skydda civilbefolkning och trosfrihet. Nu gäller återigen humanitär intervention som imperialistisk krigspolitik. Anders Björnsson diskuterar svensk utrikespolitik i ett långt historiskt perspektiv.

Kalla krigets slut innebar för Sveriges del inte fred och säkerhet, det innebar krig och minskad säkerhet. Framförallt innebar det en tilltagande oförutsägbarhet i våra yttre förhållanden. Det skedde en dramatisk omgruppering i de internationella maktkonstellationerna. Länder som hade avstått från att delta i stormaktskonfrontationen måste, när denna konfrontation var över, göra ett ställningstagande. Det gick inte att vara amper och stå vid sidan om. Den som tiger samtycker. Det lät som ett eko från svunna tider, när det inte fanns någon erkänd världsordning - när det gällde att satsa på rätt häst. Under halvseklet från Bismarcks fall till Hitlers rådde betydande anarki i vår del av världen. Nationskamp och klasskamp härjade kontinenten. Harmen över oförrätter hade satts i system. Försoning var aldrig i sikte, endast att dämpa skadeverkningarna.

Efterkrigstiden frös motsättningarna. Fredlig samexistens blev en formel som i praktiken godtogs av alla inblandade. De pakter som slöts var genomgående defensiva; offensiver kunde ske utanför systemgränserna och den koloniala frigörelsen skapade åtskilliga gynnsamma tillfällen. De postkoloniala krigen blev i vissa fall ytterligt blodiga, men det gick inga tydliga segrare ur dessa krig. Det skedde ingen frammarsch för några bestämda krafter och grava misslyckanden kunde förenas med fortsatta dominans- och lydnadsrelationer; postkolonial korruption när nya uppror. Terrorbalansen räddade terroristerna från kontrollerad motterror. Vapeninnehav blev en trovärdighetsfråga. När Sverige under kalla kriget ingick sin "dolda allians" och blev en icke-betalande de facto-medlem av Nato, var detta tämligen riskfritt. Den som vill hålla sig utanför måste ingå eftergifter. Politik handlar inte om helighet. Och alla som avtvingar andra eftergifter måste acceptera detta.

Sveriges eftergifter under andra världskriget var i långa stycken en förutsättning för vår neutrala position. Denna var en avsevärd fördel för våra grannar. De valde alla olika handlingslinjer: det norska aktiva motståndet (med exilregering), den danska samarbetspolitiken, den finska uppslutningen på tysk sida mot huvudfienden, Sovjetunionen. Vilket alternativt vägval stod vårt land inför? Ett krig mot Finland, Hitlers allierade, hade varit otänkbart; enskilda svenskar enrollerade sig ju i fortsättningskriget på finsk sida. Den danska hållningen (att låtsas som om det regnar) var inte heroisk, och även i Norge fanns betydande uppslutning på ockupationsmaktens sida. Många balter fann anledning att uppfatta nazismen som ett mindre ont än kommunismen och göra gemensam sak med de tyska folkmördarna eller rentav ta den förfärliga saken i egna händer. Också de som bekämpade Nazityskland begick brott, på alla fronter. Detta är ett gott argument för att inte göra värderingen av "neutralitet" till ett moraliskt ställningstagande, lika litet som en krigsinsats i sig själv skulle vara mer eller mindre moraliskt hedervärd.

Krig handlar inte bara om att döda utan också om att överleva. Även neutralitet handlar om detta. Neutralitet måste kunna försvaras. För försvaret finns med olika medel, och inget bör på moraliska grunder kunna uteslutas eller brännmärkas. Den som offrar mycket kan förefalla ha ett övertag när striden är över och segern ska skördas. Men vem kan på allvar hävda att Sovjetunionens väldiga mänskliga offer under andra världskriget (hur många var sedan militärstrategiskt nödvändiga, hur många var inte pur maktdemonstration?) automatiskt borde räknas denna stat till godo i den globala kraftmätning som sedan förestod! Det går att hävda att en del krigshandlingar i kampen mot Hitler var icke-godtagbara. Det går också att argumentera för att kampen mot Hitler kunde föras också utan krigsdeltagande. (Hade en Raoul Wallenberg varit möjlig om vi engagerat oss på Churchills och Stalins sida? Det skulle ha varit tämligen ofarligt - och dessutom intellektuellt smartare - för Sverige att tillåta en betydligt generösare flyktingpolitik under trettiotalet och kriget; men den hållning som intogs var inte prohitlersk utan inskränkt nationalistisk och skråmässig.) Sådana överväganden fortsatte att vara aktuella när andra världskrigets strider var över och vårt land skulle ta ut orienteringen i den nya storpolitiska terrängen.

Sverige valde alltså neutralitetsoptionen, till skillnad från Danmark och Norge; Finland hade i praktiken inget val, de annekterade baltiska staterna än mindre. Sverige ägde två ovanskliga tillgångar: landet hade en någorlunda långvarig och obruten tradition av icke-inblandning och det var utrustat med ett mäktigt fredsinstrument i den allmänna värnplikten. Traditionen var i sig ett brott med en annan tradition och folkbeväpningens praktik dröjde i Sverige längre än i flera andra europeiska länder. Värnpliktsarmén (i kombination med den orättvisa beskattning på jord som bönderna ville bli av med för att gå med på den utökade tjänstgöring för vapenövningar som en sådan armé krävde) var en av två stora stridsfrågor i svensk politik under 1800-talets senare decennier: den andra var tullar eller frihandel. År 1901 var så värnpliktsarmén på plats. Det dröjde tjugo år innan värnplikten fylldes med ett innehåll: allmän rösträtt och politisk demokrati. "Ett folk i vapen" - franska revolutionens paroll, skarpskytterörelsens praktik - var ena benet i svensk fredspolitik.

Det andra benet var principen: inga svenska soldater utanför landets gränser, det vill säga svenska soldater försvarar bara Sverige och Sverige försvaras bara av svenska soldater. Det är neutralitetens själva hörnsten. Det är inte sagt att den alltid kan upprätthållas. Vad som är i det närmaste säkert är att den förutsätter militär alliansfrihet och säkerhetspolitisk valfrihet. Det senare har man inte om man är med i en allians. Då har man en förpliktelse. (Svenska Nato-anhängare i sen tid har hävdat att Sverige med ett formellt medlemskap i alliansen skulle få än större inflytande än som de facto-medlem. Ett sådant resonemang bör prövas mot fakta. Hur många gånger i alliansens historia har ett beslut som kräver enhällighet stoppats av ett veto? Det sannolika är att medlemskap ökar risken för påtryckningar, med alliansens sammanhållning som det övergripandet intresset.) En sådan förpliktelse har man inte i de flesta andra mellanstatliga sammanhang, om inte speciella avtal har ingåtts i enskilda fall; EU är i viss mån ett undantag, men även där regleras myntet och valutasamarbetet i särskild ordning. När ledarskapet vill göra EU mera "allianslikt", uppstår alltid problem i vissa medlemsländer. I militärallianser är det mindre vanligt med särrättigheter, även om sådant förekommer. (Danmark har i detta hänseende varit notoriskt, åtminstone fram till dess landet fick en statsminister som sedan blev Natos generalsekreterare.)

Den neutralitetspolitiska traditionen i vårt land sträcker sig bakåt till Napoleonkrigen. Det var den tidens världskrig; kanske inte det första, men väl det andra, om man tar sin början i det europeiska sjuårskriget (1756-1763) som Sverige, en regional spelare på snabbt fall, lätt berördes av men som alla de stora makterna var fullt delaktiga i. Sverige grundlägger sin neutralitetslinje 1812, efter krigsnederlaget mot Ryssland. Den har formellt karaktären av en dynastisk allians, mellan huset Romanov och huset Bernadotte. Vad Karl Johan, tronföljaren, uppnår är en varaktig fred genom att helt uppge tanken på att återta förlorad mark: angreppskrig blir från och med nu avfört från Sveriges säkerhetspolitiska dagordning. (Resurser som frigörs ska i stället användas för civil uppbyggnad.) Den ryske kejsarens (och den brittiska kronans) krav på honom är att Sverige helt avstår från sin tidigare option att garantera någon annans säkerhet. Det är en politik av icke-beskydd. Det är klassisk småstatspolitik. Det andra kravet är att Sverige deltar i en aktion mot Europas aggressor, Frankrikes kejsare, och som belöning för att ha utrustat och lett den så kallade nordarmén i slaget vid Leipzig 1813, det största av alla drabbningar under Napoleonkrigen, garanteras Karl Johan och Sverige unionen med Norge, förverkligad efter smärre skärmytslingar året därpå. Norge å sin sida har dragit slutsatsen, efter umbäranden som pro-fransk lydprovins under Danmark: aldrig mera krig mot England! Detta blir den svenska fredspolitikens fundament.

Denna fredspolitik sågs av många på den tiden som en de facto-allians - med det tsaristiska Ryssland, mot frihetliga strömningar i den heliga alliansens Europa. Svenska nationalliberaler kunde vara öppet interventionistiska, som när polackerna (inte en utan flera gånger) reste sig mot rysk övermakt och som när Danmark angreps av preussiska arméer 1848 och 1864 (svensk passivitet blev en dödsdom över skandinavismen, uppfattad som en samnordisk frihetsrörelse). I stort sett föll den svenska utrikespolitiken tillbaka på legitimitetsprincipen under hela 1800-talet: realpolitik framför moralpolitik. Det betyder inte att det inte gjordes undantag. Novembertraktaten 1855 i Krimkrigets slutskede var ett avsteg, en uppslutning på brittisk-fransk sida i en kraftmätning stormakterna emellan, och Sverige med sin fortsatta franskorientering under Karl XV och Napoleon III lekte någon gång med elden. Europa post 1848 var en krutdurk. Småstatsintresset fordrade att man höll sig utanför. Det fordrade också en stark krigsmakt. Landet saknade detta. Skarpskytterörelsen ville fylla en lucka. Dess ledare var inte förtjusta i 1812 års politik. Naturligtvis gjordes det också framgent avvikelser - låt oss kalla dem eftergifter - från huvudlinjen. När Tyskland blivit Europas ledande makt satte sig generaler i Berlin och Stockholm i stabsöverläggningar. Detta var på kejsar Vilhelm II:s och unge Gustaf V:s tid i början av 1900-talet.

Värnpliktsarméernas folkliga förankring kunde inte förhindra våldsutbrottet 1914. Den nationalistiska propagandan var för hätsk för det. Och kampen om kolonier var för oemotståndlig, också för stater som hade passerat kulmen på sin egen bana. Även europeiska småstater kunde vid denna tid ha kolonier och blev därmed åtråvärda, skyddslösa, offer för sin egen tilltagsenhet. Nationell självbestämmanderätt var en lockelse som imperierna inte kunde hålla tillbaka - och som den nya stormakten inte kunde låta bli att underblåsa. Det var lika mycket marknadslogik som maktpolitik. Imperialismen i dess olika skepnader hade alltid varit ett liberalt projekt i första hand, inte ett konservativt. Imperialismen öppnade dörren för äventyrare, arrivister, världsförbättrare som i allmänhet inte hörde hemma i den etablerade ordningen. Den slök resurser som inte nödvändigtvis kom de styrande skikten till godo. Konservativa positioner har snarare varit isolationism och maktbalans. (I Förenta staterna var krigspresidenter för det mesta demokrater, medan det tillkom republikanska presidenter att avveckla krigen. Med far och son Bush upphörde den arbetsfördelningen. Idag söker alla en anledning till krig. Politikvetaren John Mearsheimer har kallat dem "liberala imperialister", städse interventionsberedda.)

Sverige deltog inte i den öppna kampen men stod inte utanför en fredlig tävlan. Under mellankrigstiden tar exportindustrin befälet över hemmamarknadsindustrin (vilket innebär att den blir löneledande till exempel). Exportinkomsterna är ett gott skäl för Sverige att hålla sig utanför krigshändelserna. Anklagelsen är att dessa ofta var följden av andras rustningsiver. Vi tjänade på kriget genom att inte delta, genom att hålla oss skadelösa. Anklagelsen brukar annars vara att någon deltar i ett krig för att dra nytta av det, för att tjäna på det, genom att se till att andra skadas och hamnar på efterkälken. Krig är sällan olyckshändelser; att stå utanför krig är sällan tursamt. Krig följer av kalkyler. Någon skyldighet till krigsdeltagande föreligger ej, om det inte är stadgat genom en förpliktelse; men även en förpliktelse kan brytas. Krigets logik och vardag är att så sker: fiende blir vän, vän blir fiende. För att uppnå ett yttersta mål kan det vara klokt att umgås med en makt man alltid värjt sig mot eller motarbetat efter förmåga. Också detta är klassisk småstatspolitik. Det väckte föga förvåning när Polen - i egna ögon en återuppstånden stormakt - ingick en icke-angreppspakt med Nazityskland år 1934. (Sverige, liksom Finland och Norge, vägrade våren 1939 en av Tyskland erbjuden överenskommelse om nonaggression; Danmark gjorde det ej.) Den tysk-ryska pakten 1939 väckte större uppseende; den har fördömts, och med rätta, på grund av dess hemliga tilläggsklausuler. Ändå är det få som denna dag som menar att Litauen, Vitryssland, Ukraina bör lämna ifrån sig områden som Polen därigenom berövades (och som inte är mera "ockuperade" än vad de baltiska staterna var under kalla kriget eller Karelen är idag).

Svensk neutralitetspolitik under kalla kriget var pragmatisk, inte principiell. Den byggde således på de facto-allians, med bevarad handlingsfrihet - där finns kontinuiteten till den huvudlinje som Karl Johan grundlade. Den förutsatte effektiv beväpning - med en exporterande krigsindustri som inte berövade utan tillförde landet resurser, också detta i Karl Johans anda att det militära inte får vara en börda. Men med kalla krigets slut hade den dolda alliansen fullgjort sin funktion - nu talades öppet om partnerskap - och med den vapentekniska utvecklingen blev massmobiliseringen av soldater ett irritationsmoment i krigsplaneringen. Stadigt krympande kohorter av en årskull gavs vapenträning; folkbeväpningen kom redan under 1990-talet att vila på restpopulationer. Flygplanen tog mer än de gav. En starkt specialiserad legohär började te sig allt attraktivare i en omvärld där de stora makterna gått över till yrkessoldater, det vill säga avväpning av befolkningen. (Även Tyskland och Ryssland har slagit in på en sådan - vad som kanske kunde kallas - smygväg.) Därmed kom ena grundpelaren i svensk fredspolitik att erodera. Den andra grundpelaren byttes helt sonika ut. 1812 hade inneburit att förvaret av Sverige var en svensk angelägenhet och att inga säkerhetsförpliktelser gavs till någon annan stat. Under 1990-talet kom ledande svenska politiker att högljutt utfärda sådana förpliktelser till de ny baltiska staterna. Samtidigt uppgavs doktrinen om territorialförsvar. Hotbilden omdefinierades: landet skulle inte längre kunna invaderas. En starkt specialiserad här skulle i stället användas för offensiva insatser utanför landets gränser. Tanken på en mobilisering av landets totala resurser övergavs. Sveriges militära kapacitet skulle integreras i samverkansaktioner med anda krigsmakter. Den ställdes in på angrepp, inte på djupförsvar. Landets politiska elit hade vid millennieskiftet utan större uppståndelse och i frånvaro av en allmän debatt baxat igenom detta strategibyte. I ett internationellt klimat utan allvarliga stormaktskonflikter hade neutraliteten blivit urmodig. Detta är en av vår tids tunga paradoxer.

Ur ett historiskt långtidsperspektiv kan man tala om en återgång från 1812 till 1628. Det året tog den svenska krigsmakten under Gustav II Adolf klivet ut på den europeiska kontinenten för att skydda den protestantiska civilbefolkningen i ett pågående religionskrig. Sverige uppfattades och uppfattade sig självt som skyddsmakt, garanten för trosfrihet, samtidigt uppbunden till den ena av de två katolska stormakterna, Frankrike. Sveriges stormaktsroll byggde på franska subsidier och på tyska legoknektar. Solidaritetsdeklarationen i Sveriges riksdag från våren 2009 anknyter till 1628 års tankegods. Nu är det inte krig för trosfrihet som förestår men krig för mänskliga rättigheter. Förpliktelsen att inskrida om en närstående stats säkerhet hotas är därmed inskriven i vår levande konstitution. Det spelar politiskt ingen roll om ett sådant uttalande kan paras med faktiskt försvarskraft - eller om det finns militär kapacitet att ta emot ett motsvarande stöd från en annan stat som inskrider i solidaritetens namn på vår sida. Vad som betyder något är viljan, avsikten: Sverige som stat avser inte längre att vara neutralt och det har gett upp ambitionen att kunna försvara sig självt. Vi lever inte i kärnvapenparaplyernas utan i interdependensens underbara tidevarv när krig när som helst kan bryta ut, och sådana krig behöver inte vara krig mellan stater utan kan också vara krig inne i stater där syftet, mer eller mindre väl dolt, är att åstadkomma regimförändring eller att förhindra en händelseutveckling som man av olika anledningar inte vill vara med om. Moralpolitiken har därmed segrat över realpolitiken. Tröskeln för ett krigsutbrott har därmed sänkts. Den humanitära interventionen, statsräson under trettioåriga kriget, har blivit nyimperialistisk krigspolitik.

Sverige spelar med i detta spel. Det nationella intresset är uppgivet för ett föregivet universellt intresse (vilket mycket lätt kan översättas till ett militärt kårintresse). I själva verket ökar svenskt militärt engagemang på främmande mark risken för attacker och misstänksamhet mot det egna landet. En värnpliktsarmé hade kanske inte omöjliggjort men starkt försvårat systemskiftet - medborgarens möjligheter att underrätta sig individuellt om konfliktlägen i olika delar av världen, och att argumentera mot krigsäventyr, har aldrig varit gynnsammare än idag, i it- och Wikileaks-åldern. Det finns alltså en strategisk konsekvens i att försvarets folkliga förankring har försvunnit. Det finns en konsekvens i att realism har bytts mot utopism i det säkerhetspolitiska tänkandet. Det var konsekvent, men samtidigt alarmerande, att den svenska stats- och utrikesledningen föll undan för krigshetsen under upprullningen till Libyenkriget senvintern 2011. Med detta togs ett steg på vägen mot en krigens och den globala osäkerhetens normalitet i det politiska vardagssamtalet.

De geopolitiska förändringarna efter "kommunismens fall" har förvisso skapat oss en farligare värld. Hur mycket kan den faran vara värd?