Klassmärkt radikalism

Kristian Lundbergs roman Yarden och efterföljaren Och allt ska vara kärlek har hälsats som lysande förnyelse av svensk arbetarlitteratur. Magnus Nilsson instämmer, men pekar samtidigt på Lundbergs ambivalenta inställning till den arbetarlitterära traditionen.

Vad är arbetarlitteratur? Att besvara den frågan är inte helt lätt. Och kanske är det inte ens mödan värt att försöka. När ingen frågar mig vet jag vad tid är, skrev en gång Augustinus, men när man frågar mig kan jag inte svara. Så är det med arbetarlitteraturen. Vi vet för det mesta vad det är, men har svårt att formulera en definition.

Ändå har jag inte kunnat avhålla mig från definitionsproblematiken. Arbetarlitteratur, har jag hävdat, är litteratur vars reception präglas av att det lästa kopplas samman med arbetarklassen.

Denna definition är dock otillräcklig, bland annat eftersom den bara fokuserar på enskilda verk. För arbetarlitteraturen är ju också en tradition, och när ett litterärt verk definieras som arbetarlitteratur inordnas det samtidigt i denna tradition.

Ur en politisk synvinkel är det också ofta just som tradition som arbetarlitteraturen är intressant. Det är nämligen traditionen som ger den arbetarlitterära radikalismen politisk slagkraft.

Arbetarlitteraturens radikalitet ligger först och främst i dess fokus på klass. I strid med de dominerande ideologiska föreställningarna har arbetarförfattarna under mer än hundra år insisterat på att Sverige är ett klassamhälle där det råder antagonistiska motsättningar mellan dem som utför vad Marx kallar "merarbete" och dem som tillskansar sig detsamma.

Att arbetarlitteraturen lyckats formulera och sprida denna bild av samhället är i sanning en bragd. För i varje klassamhälle är klassförhållandena tabu. I Sverige har exempelvis de makthavande gång på gång förklarat att klassamhället är avskaffat. Först hävdade man att klassmotsättningarna desarmerats av välfärdsstatens sociala ingenjörer, därefter att industrisamhällets klasstrukturer lösts upp i det postindustriella tjänste- och informationssamhället, och på senare år har vi fått höra att Sverige blivit ett mångkulturellt samhälle, i vilket etniska skillnader ersatt klassmotsättningar som strukturerande princip.

De härskande tankarna i ett samhälle är den härskande klassens tankar, menade Marx. Och den härskande klassen tänker inte gärna på klass. Men det gör arbetarförfattarna.

Arbetarlitteraturen är alltså en mothegemonisk litteratur, en litteratur som i strid med de dominerande ideologierna hävdar att det finns klasser. Men för att kunna skildra fenomenet klass måste arbetarförfattarna inte bara kämpa mot de härskande tankarna i samhället i stort, utan även mot de dominerande idealen i det litterära fältet. Även de dominerande estetiska föreställningarna präglas nämligen av de maktägandes tabuisering av klass. Litteraturen, hävdar estetikerna, ska inte befatta sig med ekonomi och politik. Sådana ämnen är inte "litterära".

Att den svenska arbetarlitteraturen åtminstone sedan 1930-talet utgör en stark litterär tradition innebär att den fungerar som en politisk resurs både i och utanför det litterära fältet. Tematiseringen av klass i arbetarlitteraturen ger en "legitim" motbild till de officiella föreställningarna om klassamhällets försvinnande. Och när esteterna hävdar att litteraturen inte ska befatta sig med frågor om klass kan arbetarförfattarna svara att ett ämne som sysselsatte nobelpristagarna Harry Martinson och Eyvind Johnson faktiskt inte kan anses vara helt icke-litterärt.

Trots att den arbetarlitterära traditionen alltså kan användas för att legitimera litterär klasskamp har dock många arbetarförfattare uppvisat ett ambivalent förhållande till densamma. En av anledningarna till denna ambivalens är att arbetarlitteraturens klasskildring ständigt formuleras i dialog med de dominerande föresällningarna om klass. Under folkhemsepoken brottades arbetarförfattarna exempelvis med folkhemsideologin, medan vår tids arbetarlitteratur i stället måste förhålla sig till föreställningen om det postindustriella och mångkulturella samhället. Det innebär att traditionen ständigt upplevts som föråldrad och att arbetarförfattarna ständigt ställts inför uppgiften att hitta nya litterära former för att kunna skildra en ny "klassverklighet".

En samtida författare som uppvisar ett utpräglat ambivalent förhållande till den arbetarlitterära traditionen är Kristian Lundberg. När han 2009 publicerade berättelsen Yarden - som 2011 följdes av den fristående fortsättningen Och allt ska vara kärlek - hälsades han av många som en viktig förnyare av svensk arbetarlitteratur. Ibland tycks han ha anammat denna roll. Men han har också distanserat sig från den arbetarlitterära traditionen. I en artikel i Helsingborgs Dagblad i april 2010 hävdade han exempelvis att han aldrig utgett sig för att vara arbetarförfattare.

Lundbergs ambivalens i förhållande till den arbetarlitterära traditionen tematiseras också i Yarden, som inte bara är en berättelse om klass utan också - och kanske i ännu högre grad - en berättelse om att berätta om klass.

Å den ena sidan hittar man i Lundbergs bok en rad anspelningar på äldre arbetarlitteratur. Jag-berättaren nämner exempelvis flera gånger att han läst och tagit intryck av Ivar Lo-Johansson och "statarlitteraturen".¹ Å den andra sidan markeras distans till traditionen. Som exempel kan man anföra berättarens negativa inställning till en författare som tidigare skildrat arbetet i Malmö hamn: "[E]n lokal författare som för tjugo år sedan arbetade i hamnen fotograferas vid det nerrasade lagerhuset. Jag läser intervjun med honom i tidningen senare; han talar nostalgiskt, talar med värme om alla kufar och särartsmänniskor som befolkade hamnen. Jag tänker: jag pissar på det".²

Ett av problemen med den arbetarlitterära traditionen tycks alltså vara att den bygger på (ett nostalgiskt förhållande till) en föråldrad klassverklighet. Men ännu viktigare tycks det faktum vara att den äldre arbetarlitteraturens (realistiska) former inte förmår blottlägga den nya klassverklighet som berättaren i Yarden vill skildra. I anslutning till en reflektion om huruvida det verkligen går att använda ordet klasskamp i litteraturen antyds exempelvis att detta ord inte förmår uttrycka "vad det verkligen handlar om": "Det utgår från att klasserna skulle vara definierade, tydliga".³

Hur ska man då ställa sig till Lundbergs avståndstagande från hemhörighet i den arbetarlitterära traditionen? Att gå honom till mötes, att låta bli att kalla honom arbetarförfattare, vore väl det artigaste och trevligaste alternativet? Man kanske finns det anledning att inte vara så tillmötesgående.

Det är främst som tradition som arbetarlitteraturen har politisk kraft. Att bidra till "konstruktionen" av denna tradition är därför en viktig uppgift. Det insåg redan Axel Danielsson, som 1886 hävdade att Strindberg var en arbetarrörelsens författare.⁴ Och samma sak har de arbetarrörelsekritiker insett som insisterat på att nobelpristagarna Harry Martinson och Eyvind Johnson bör betraktas som arbetarförfattare, trots att de efter andra världskriget allt mer distanserade sig från den arbetarlitterära traditionen.

Alltså borde man kanske ta strid om Lundbergs författarskap även med Lundberg själv... Fast kanske är en sådan strid trots allt onödig. Lundbergs verk finns ju där. Och dess politiska sprängkraft är stor, alldeles oavsett om man kallar texterna arbetarlitteratur eller inte.

Om detta vittnar inte minst hans alldeles lysande beskrivning i Yarden av Västra Hamnen i Malmö som ett "märkligt område" där "allt vilar på ett arbete som nu är osynliggjort".⁵ Här aktualiseras hur föreställningen om det postindustriella samhället osynliggör arbetarklassen. Västra Hamnen - där Kockumsvarvet tidigare låg, men där man i dag hittar Malmö högskola och exklusiva lägenheter och restauranger - är en symbol för det postindustriella Malmö.⁶ Och denna symbol osynliggör att områdets historia är intimt förknippad med såväl det industriarbete som tidigare utförts där som det arbete som skildras i Yarden.⁷ Den döljer också att även den postindustriella verkligheten vilar på arbete - på att någon producerar de värden som bekostar högre utbildning, lyxlägenheter och gourmetmiddagar.

I Yarden hittar man alltsåjust den klasspolitiska radikalism som är typisk för arbetarlitteraturen. Och jag vill hävda att det är existensen av en arbetarlitterär tradition som över huvud taget gjort denna skildring möjlig. "Får man inte lätt ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?" frågar sig berättaren i Yarden.⁸ Att svenska kritiker och läsare inte uppfattar Lundberg som löjlig, utan i stället ser honom som den betydande ordkonstnär han är, beror i hög utsträckning på att den arbetarlitterära traditionen legitimerar klass och klasskamp som litterära motiv.