Grekland och Argentina Benny Andersson
Tio år efter Göteborg Jonas Lundgren
Public service hotat Jonas Lundgren
Hjälteinsatser Daniel Cederqvist
Grekland och Argentina
I början av 2000-talet befann sig Argentina i en djup recession, som liknar den Grekland idag genomgår. Valutabindningen till dollarn - jämför Greklands övergång till euron - ledde till försämrad konkurrenskraft, stigande arbetslöshet och ökande skuldsättning. Till att börja med följde man ett krisrecept som liknar det EU och IMF idag försöker påtvinga Grekland. Man lånade från IMF och skar ner utgifterna. Arbetslösheten steg ytterligare och fattigdomen fördjupades. I det läget ställde landet in betalningarna och frigjorde sin valuta från dollarn. De flesta ekonomer spådde att det skulle leda landet till katastrofens rand.
I en krönika i New York Times beskriver Mark Weisbrot vad som verkligen hände: "... ekonomin fortsatte att sjunka i bara ett kvartal efter att betalningarna hade ställts in och valutan frikopplats; sedan växte den med 63 procent under de närmast följande sex åren. Mer än 11 miljoner människor, i en nation av 39 miljoner, drogs upp ur fattigdomen."
I Dagens Nyheters ekonomibilaga (18/6) beskrivs samma händelseförlopp som att valutan rasade, andelen fattiga fördubblades och landet isolerades från den internationella kapitalmarknaden. Det första påståendet är sant. Ett sänkt värde på valutan var en önskad effekt av åtgärderna. Det andra är sant bara om man krymper perspektivet till det halvår som följde på betalningsinställningen. Det tredje är falskt. Hoten om Argentinas utfrysning från den internationella lånemarknaden visade sig vara tomma. DN:s analys är ett svårslaget exempel på tendentiös, för att inte säga lögnaktig, journalistisk.
Benny Andersson
Tio år efter Göteborg
Alla har vi sett dem, bilderna av ett Göteborg som påminner om en stridszon och faktiskt i viss mån var det. I juni 2011 är det tio år sedan Göteborgskravallerna, och kanske har vi faktiskt lärt oss något.
Vi hade vid den här tiden en antiglobaliseringsrörelse med Attac som främsta företrädare som dittills inte hade mött något annat än framgångar. Den hade fötts ur kampen mot WTO, förtjänstfullt gestaltad i Stuart Townsends film Battle in Seattle.
Här finns ett konstaterande att göra och en fråga att ställa. Konstaterandet är att antiglobaliseringsrörelsen och Attac började sin nedgång och sin marginalisering som organisation just i samband med och på grund av händelserna i Göteborg. Kunde det ha förhindrats? Kanske var det helt enkelt så att om antiglobaliseringsrörelsen varit mer ideologiskt förankrad och haft en starkare tro på sig själv hade man kunnat överleva som betydande politisk kraft i Sverige. Kanske hade man då kunnat svara upp mot socialdemokraternas vulgära roshyllning till polisvåldet på ett annat sätt?
På den frågan finns inget vettigt svar, men kanske har vänstern lärt sig att inte låta ett litet svart block slå sönder en samhällsopinion på det sätt som tilläts på Avenyn 2001. Och kanske måste en folkrörelse vara ideologiskt förankrad för att alls överleva sina antagonisters angrepp, oavsett om antagonisterna består av ett litet svart block eller en schäferhund med vidhängande kravallpolis.
Jonas Lundgren
Maud
Inte heller Clarté sörjer Maud Olofssons avgång. Vad vi tycker om henne framgick till exempel av artikeln "Maud vid grinden till Bäverlandet" i Clarté 2009/4. Tilläggas kan Göran Greiders påpekande att Mauds stora insats är den definitiva omvandlingen av Centerpartiet från folkrörelsedriven småfolksrörelse (nåja) till ett nyliberalt Stureplansparti.
En kommentar till Greiders kommentar är att förvandlingen blev möjlig därför att Maud på ytan kunde ge sken av västerbottnisk småbrukardotter med Cuf-förankring från födseln - och det stämde ju också.
Göran Persson gjorde det samma med Socialdemokraterna: arbetarpojken som nästan lät som Per Albin och just därför kunde inordna Sverige i EU:s marknadsekonomi. Men när Persson slutfört förvandlingstricket och lämnade ledarskapet, var partiet förött och kunde varken skaka fram ledare eller politik som höll.
Centern kommer sannolikt att upprepa historien, nu som fars.
Olle Josephson
Public service hotat
Den 30:e maj kritiserades kulturministern i konstitutionsutskottet. Hon har beslutat om förhandsgranskning av alla nysatsningar i public service-företagen SR, SVT och UR. Förhandsgranskningen är byggd på ett direktiv från EU och är tänkt att se till att public service inte konkurrerar med de privata mediebolagen. Kritiken som riktas mot kulturministern från KU:s sida är att detta kan komma i konflikt med yttrandefrihetsgrundlagen.
Det kan också sägas vara ett problem att det i praktiken innebär att public service kommer att likna statlig radio och television. Det är stor skillnad på television och radio som är finansierad med skattepengar och en statligt styrd public service.
Detta aktualiserar återigen Clartés paroll: Mot kulturellt förtryck och fördumning - för en kämpande folkets kultur! För i praktiken är det just kulturell fördumning när staten ska bestämma över en del av medieutbudet. Det är naturligtvis viktigt med en fri television, den bör vara skattefinansierad. Men när staten går in och bestämmer över programutbudet så är det inte avlägset att den bestämmer vad som ska sägas i sändningarna, och då har vi fått en mediesituation som för tankarna till förtryckets Sovjetunionen.
Jonas Lundgren
Överklassmoral
I april fastställde Svea Hovrätt domen för adelsmannen Johan af Donner till fem års fängelse. Han hade erkänt att han bland annat under tio år svindlat Röda Korset och Cancerfonden på nästan åtta miljoner kronor.
Även om det kanske inte var hunger som drivit af Donner till att slå in på brottets bana, måste man ändå, för att undvika att sälla sig till kören av fördömanden, försöka förstå honom som människa. Jag medger att detta må ha haft sina problem - ända tills jag fick klart för mig att han uppenbarligen haft för vana att extraknäcka som föreläsare på Lundsbergs överklassinternatskola, dit en stor del av såväl kungahus som finanshusen sedan förra sekelskiftet skickat sina telningar. Det ämne som af Donner har föreläst om är just moral.
Det är ingenting upprörande i detta, om man tänker efter. Ingen begär av till exempel en ögonläkare att han skall ha bättre syn än andra - även om total blindhet även här vore ett betydande arbetshinder. En illvillig referent skulle till och med hävda att af Donners verksamhet som etiklärare vid Lundsberg kunde kasta ett förklarande ljus över det faktiska beteendet hos en generation inom finansvärlden och kungahus.
Dessutom gäller det ju här att förstå hans beteende, inte hela överklassens. Några rader av Bertolt Brecht kan sägas peka på en möjlig förklaring på gåtan af Donner:
"Det finns få verksamheter som så mycket skadar en människa som att syssla med moral. Det sägs att man måste tala sanning, att man måste hålla sina löften och kämpa för det goda. Men träden säger inte: Man måste vara grön, man måste låta frukterna falla lodrätt mot marken, man måste prassla med löven när vinden blåser förbi."
Kanske rör det sig därför helt enkelt om en arbetsskada, som han ådragit sig i sitt arbete för att förbättra de ungas moral, oavsett hans etikföreläsningar var ideellt eller avlönat arbete? Om jag varit hans advokat skulle jag i alla fall även ha provat denna försvarslinje.
Hans Isaksson
Hjälp!
Entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet, från förskola till universitet. Det står i regeringens nationella strategi för entreprenörskap i skolan från 2009 och i styrdokumenten för gymnasieskolan från och med i höst.
Följaktligen öppnar 2012 ett nytt gymnasium i Kista utanför Stockholm med bloggaren Blondinbella som rådgivare och utvecklare.
Besök Blondinbellas blogg! Där härskar den bottenlösa konsumismen, den hälsofarliga utseendefixeringen, den totala narcissismen och en enastående stupiditet. (Det behöver inte betyda att Blondinbella själv är stupid, hon är nog farligare än så.) Att dessa värden förbinds med entreprenörskap kan bara känneteckna en rå kapitalism som kastat alla mänskliga hänsyn. Att de förbinds med det allmänna skolväsendet kännetecknar ett samhälle i djupaste förfall.
Detta är mycket nära helvetet. Fridtjuv Berg, Gunnar Helén och alla andra gamla liberala skolpolitiker - var är ni? Hjälp!
Olle Josephson
Hjälteinsatser
Bamse, världens starkaste björn ni vet, har ju som bekant på sista tiden visat flyktingbarnen var deras skåp skall stå (inte i Sverige). Nu ryktas det om fler insatser i statlig tjänst. I det särtryck som beställts finns bland annat en tidning som förklarar Fas 3 på ett sätt så att barn förstår.
I denna tidning, Lille Skutt och Fasan, får den räddhågsne lille kaninen känna på både piska och morot när han blir arbetslös. Där får vi bland annat se hur Lille Skutt vägrar att utföra de arbetsuppgifter som Krösus Sork kräver av honom (putsa skor till exempel). Då tar Bamse lite dunderhonung och slänger med ett jättekast lättingen till hans Fas-plats. I framtiden planeras det också att Bamse skall åka och hjälpa våra svenska frihetskämpar i Afghanistan, "Talibanerna och dunderhonungen". Allt för att även våra minsta medborgare skall förstå vår hjälteinsats i främmande land.
Daniel Cederqvist
Daniel Cederqvist
Ola Palmaer
Ola Palmaer, avliden strax före första maj, påminde mycket i fråga om utseendet, begåvningen och tankspriddheten om sin legendariske pappa. Gustav Johansson var chefredaktör för Ny Dag och kommunistisk riksdagsledamot men han skrev också kvicka kåserier och vassa verser för Karl Gerhard. Det var den senare genen som var starkast hos Ola. Han var förstås marxist och kommunist men pratade hellre om Majakovskij än om Lenin.
Ola bidrog verksamt till att den radikala studentorganisationen Clarté överlevde 1950-talets istid. Det var kallt krig och Herbert Tingsten angav tonen för det lämpliga. Att stämplas som halvkommunist i Dagens Nyheter kunde vara farligt. Då hamnade man hos Säpo. Och Clarté var minst halvkommunistiskt på den tiden, dock lite uppblandat med socialdemokratisk pragmatism.
När Ola på femtiotalet fick ledande förtroendeuppdrag och kom med i tidskriftens redaktion var det motvind för det ganska isolerade Clarté. Men i nätverket kring Clarté fanns många av våra namnkunnigaste författare, konstnärer och skådespelare. Och där fanns handfast fackföreningsfolk. På grundval av denna breda allians fick Ola och hans vänner Clarté att överleva både som organisation och ledande kulturtidskrift.
I början av 60-talet svängde det. I Moskva grävde Chrusjtjov ner Stalin, föreslog total avrustning och lovade att genomföra kommunismens höga ideal på tjugo år. Det var mycket vackert tänkt och mycket orealistiskt.
Vi var en brokig skara vänstersocialister och fredaktivister som då sökte oss till Clarté där vi välkomnades av Ola Palmaer som inte hade anlag för att tugga doktrinära teser och hoppades på en vitalisering av Clarté. Disträ nickade han ofta bifall till våra förslag medan hans tankar var på annat håll, exempelvis hos en dikt av vår mentor Erik Blomberg som Ola plötsligt kunde börja föredra.
Ola var skröplig de sista åren ute på Sköndal men kvar fanns hans fenomenala kunskaper om den internationella arbetarrörelsens historia, konst och litteratur. Det blev spännande och inspirerande samtal. Han kommer att saknas.
F.d. Clartéordförande och -redaktör
Bo Hammar
Geronimo
CIA:s kodnamn för Usama bin Ladin var Geronimo. Jag minns Geronimo väl från barndomens strider mellan indianer och vita. Han dog i lunginflammation 90 år gammal 1909. Han var Chiricahuaapachernas hövding, han hette egentligen Goyathlay eller Goklayeh.
I tio år ledde han striderna mot USA:s armé och kolonisatörerna som stal landet deras. När han till slut stilla dog i Fort Sill, en utpost i Indian Territory som i årtionden var polispostering, missionsstation, skola och fängelse för indianerna i reservatet, hade de gjort bonde av den stolte motståndsmannen.
Det säger antagligen något om USA att CIA-chefen strax innan Usama bin Ladin dödas säger "Vi har Geronimo i sikte!" Inte jag, verkligen inte jag, gör jämförelsen med den besegrade frihetskämpen Geronimo. Orden är Leon Panettas. Han klistrar kodnamnet från Förenta staternas mörka historia på en man som snart ska dö:
"- Geronimo EKIA, säger Leon Panetta.
Enemy Killed In Action, fiende dödad i strid." (SvD 3 maj 2011)
Anders Davidson
Usamas död
När vi vaknade upp i går hade världen blivit något mer rättvis" skrev Dagens Nyheter efter meddelandet om Usama bin Ladens död.
I mycket hård konkurrens har DN:s ledarskribent härmed presterat det hittills mest förljugna eftersnacket till commandoräden i Pakistan. Efter tio års krig mot Afghanistan, och till priset av tusentals afghanska civilas och 2422 ockupationssoldaters liv, hade man lyckats skjuta en enda man.
Bin Laden hade sedan länge på sin höjd symbolisk betydelse. Cameron, Reinfeldt och ledarskribenten dansar ändå i kapp med folket på New Yorks gator.
Bin Laden blev USA:s önskemotståndare från att ha varit dess handgångna man. I namn av "krig mot terrorn" har USA sedan den 11 september 2001 hittills lyckats starta två krig och öka sin militärbudget med 119 procent. Den representerar nu mer än hälften av världens totala militärutgifter. Har USA genom detta gjort "världen mer rättvis" eller ens fredlig?
Terrorismen - oavsett den kallat sig RAF, Narodnaja Volja eller al Qaida - är ofta ett straff mot reguljära sociala eller nationella rörelsers oförmåga, eller mot deras eftergifter mot förtyck. Även om taktiken kan ha framgång, drabbar den oftast mest de grupper den vars intressen den säger sig företräda.
Det bästa motmedlet mot terrorism och "religiös fanatism" är att ge folk rättvisa, nationellt oberoende och att åtminstone sluta att motarbeta sådana strävanden.
Hans Isaksson
Till protokollet
I Clarté nr 3 2007 skrev jag:Â "Kärnkraft släpper inte ut växthusgaser. Flertalet säkerhetsproblem som nej-sidan i folkomröstningen på sin tid pekade ut är fortfarande giltiga ... Däremot måste säkerhetsvinsten med en kärnkraftavveckling vägas mot vad en försenad avveckling av fossilbränsleanvändningen kan innebära i offer för ett förändrat klimat. En sådan avvägning pekar på att kärnkraften tills vidare bör vara kvar. Utbyggnad är betydligt dyrare och bör undvikas så länge inga genombrott sker i grundläggande säkerhet för teknologin. Politiska skäl talar också för en kompromiss med kärnkraftsanhängarna ... kring en sådan linje; det finns viktigare saker att fokusera på, såsom att samla maximal politisk styrka kring snabb utbyggnad av alternativa energikällor."
Katastrofen i Fukushima har inte ändrat det riktiga i den analysen. Effekterna av tsunamin är exempel på en sedan länge känd typ av säkerhetsrisk för kärnkraftverk, nämligen en externt orsakad katastrofal händelse som kan slå mot alla säkerhetssystem på en gång. Standardexemplet på detta från nej-sidan, en terroristattack, är inte mindre aktuell nu än vid folkomröstningen. Men klimathotet är och förblir det större hotet och har prioritet. Att förtränga den insikten leder - för vissa delar av världen bokstavligen - ut i öknen.
Ola Inghe
Clartéstämma
Clarté håller förbundsstämma helgen den 24-25 september. Stämman äger rum i Göteborg. Sedvanliga stämmoförhandlingar står naturligtvis på dagordningen, liksom en programrevision. Det bäddar för diskussioner om antiimperialistiska uppgifter och klasskampsläge.
Alla medlemmar i Svenska Clartéförbundet kommer att få särskild kallelse till stämman. Men gäster kan också bjudas in. Den som är intresserad av stämman kan hämta information på Clartés webbplats eller mejla till Daniel Cederqvist, e-postadress: förbundsstämma
Clartéförbundet
