Fronesis
Nr 35. 2011
DEN RADIKALA kulturtidskriften Fronesis ägnar sitt senaste nummer (nr 35) åt temat Människans natur eller, för att citera redaktörerna, "mötet mellan evolutionsbiologiska och samhällsvetenskapliga perspektiv på mänsklig socialitet och de konsekvenser detta har eller skulle kunna ha för den politiska diskussionen"
Det är ett välmatat nummer, med många intressanta och läsvärda inlägg av svenska och översatta skribenter representerande båda perspektiven. Intressantast är de bidrag som pläderar för möjligheten - och det vetenskapligt och politiskt önskvärda - av ett närmande mellan evolutionsbiologin och de samhällsvetenskaper som studerar människans beteende.
Hit hör sociologen Johan Örestigs och zoologen Erik Svenssons Samarbetets och jämlikhetens evolution, psykologen Johan Olofsons Bidrag till en ny sociobiologi och beteendevetaren Herbert Gintis Fem principer för beteendevetenskapernas förening. Annat läsvärt är Johan Olofssons Noam Chomsky: Biologisten ibland oss, som presenterar och granskar den språkteori som denne kände vänsterdebattör byggde sin akademiska karriär på, och historikern David A. Stacks genomgång av hur 1800-talets vänster relaterade till darwinismen, Den första darwinistiska vänstern. Jag har svårare att ta till mig budskapen i det avslutande, mera idéhistoriska blocket (introducerat av Sverker Sörlin), men måste ändå erkänna att Donna Haraways långa bidrag när arter möts delvis var fängslande läsning, och kanske ännu mera är så för den som har sällskapsdjur.
Om Fronesis inte finns hos din lokala tidskriftsförsäljare, kan numret beställas från fronesis.nu för 90 kr + porto.
Recensent: Ola Inghe
Jordpäron
Svensk ekonomihistorisk läsebok
Atlantis 2011
TRETTON ekonomhistoriker - bara en är kvinna! - under redaktörskap av Anders Björnsson och Lars Magnusson har ställt samman en 650-sidig antologi som speglar ekonomisk diskussion i Sverige från 1200-talet till tidigt 1900-tal. Det börjar med Upplandslagen och slutar med nationalekonomen Knut Wicksells uppgörelse med föreställningen att småbruket är Sveriges framtid - en lika ideologiskt färgad föreställning som dagens prat om entreprenörskap. Däremellan kan man läsa till exempel Olaus Petris noteringar i Stockholm stads tänkebok, den livliga debatten i Vetenskapsakademin under1700-talet eller Fredrika Bremer om kristen socialism.
Boken är välgjord med rejäla utdrag, ordentliga inledningar, litteraturhänvisningar och utmärkta illustrationer. Men urval kan alltid diskuteras. En anhängare av materialistisk historieskrivning kan exempelvis tycka att det blir väl mycket av idéer som inte alltid var så betydelsefulla och för lite av det arbetsliv som ekonomin vilar på. Var hittar man de första exemplen på dubbel italiensk bokföring i Sverige? Hur såg arbetsjournalerna ut vid järnbruken? Varför inga bondedagböcker? Det får kanske bli nästa antologi.
Recensent: Olle Josephson
Det du inte såg
Patrik Sjöberg och Markus Lutteman
Norstedts 2011
JAN NIKLAS PATRIK SJÖBERG föddes i Högsbo utanför Göteborg 1965 som den andra av två söner i en familj, där fadern var vid posten och modern socialarbetare, som så småningom läste vidare till fil.kand. Familjen splittrades då Patrik var i tvåårsåldern, varefter Patrik till en början hade liten och otillfredsställande kontakt med fadern. I tioårsåldern upphörde den helt, enligt sonens utsago på grund av ömsesidigt ointresse.
Till skillnad från sin välartade bror hade Patrik, och erbjöd, avsevärda problem socialt och inte minst i skolan vilket medförde att hans utbildning blev allvarligt lidande. Då han redan i den tidiga puberteten ansågs vara extremt lovande som hoppare (han hoppade 2.10 i höjd redan som 14-åring och skulle så småningom hoppa uppåt 8 meter i längd och 15.30 i tresteg) blev denna talang en ursäkt för att inte bry sig om studierna. Han sade tidigt, i likhet med många yngre deltagare i Idol eller Talang, att han helt skulle satsa på att försörja sig på sin speciella gåva och därvid tjäna ihop ett tillräckligt kapital, varför allt annat var av sekundärt intresse. Det handlade inte primärt om lättja - bara om trångsynthet och egotrippning. När t ex Christian Ohlsson sade om sina framgångar i tresteggropen att han inte förstod folk som tyckte att han var så märklig - "Jag springer som fan, tar tre steg och hamnar i en grusgrop , det är ju inte så att jag löst cancerns gåta eller så!"- var detta ett tänkande som var den unge Sjöberg främmande. Min talang är min vara, och den skall jag sälja så dyrt som möjligt så länge den består, därefter kan jag leva på investerade pengar och mitt kändisskap, tycks Sjöberg ha kommit fram till.
Boken är Sjöbergs andra självbiografi - inte illa för en 45-åring! Den kommer 24 år efter hans idrottsliga höjdpunkt (2,42 den 30/6 1987) och tretton år efter slutet av hans karriär.
I hans omgivning fanns det uppenbarligen folk som hade en liknande inställning som han och betraktade även den närmaste omgivningen som medel för sitt eget främjande och eller njutning. Utan berättelsen om den för länge sedan avlidne Viljo Nousiainens pedofili och sannolikt homosexualitet, och det högst tidsenliga ståhejet i media om detta, skulle väl knappats boken sålt så bra. Det rör sig för Sjöbergs del om icke våldsamma, men dock övergrepp, som ägt rum för drygt 30 år sedan. Offret identiferade enligt egen utsago dem själv som sådana vid början av 80-talet och avbröt dem, vilket under minst femton år ytterligare inte hindrade samarbete dem emellan. Det måste bedömas osannolikt att Sjöberg inte hade noterat att Nousianen företog samma övergrepp på den mängd småpojkar han i ÖIS helst alltid omgav sig med. Så mycket mindre som Patriks mor förenades med Nousiainen i ett vitt och temporärt resonemangsäktenskap, uppenbarligen för att på heltid kunna ha tillgång till Patrik, vilken följde med honom efter skilsmässan.
Sjöberg nämner upprepade gånger som en självkarakteristik att han visserligen ser ett och annat skumt, men har som princip att låta var och en sköta sig själv. Det låter i första hand som en extrem libertariansk bekännelse, främst syftande på de ekonomiska ljusskygga transaktioner och det drogmissbruk han iakttagit och själv i decennier initierat eller tagit del i. Men i sammanhanget är det nog ett senkommet försök att urskulda sig för att i eget intresse låta Nousiainens övergrepp mot andra hålla på.
Hade det rört sig om någon annan än Sjöberg hade man kunnat köpa naturliga förklaringar till den 30-åriga tystnaden. Till exempel att det skulle ha handlat om psykologisk blockering och skamkänslor. Och en förklaring till att han nu bryter tystnaden. Det är viktigt för en före detta storstjärna att inte komma som nummer två med sin berättelse, ty nummer två får inte äran, men dubbla skammen, av avslöjandet. Sjöberg har tydligen varit noga med att inte bli nummer två. Författaren har nog tidigt varit medveten om vilket spel han spelade med i. Det framgår av hans bok att han har en närmast perfekt kunskap om alla moraliskt och politiskt korrekta värderingar som vi i vårt samhälle har. Han säger sig dela dem - det är bara det, att kan inte anser att de bör tillämpas på honom själv, inte ens när det gäller en felparkering. Det var/är inte hans intellekt eller kunskap det är fel på utan hans extrema självcentrering och egoism.
Patrik Sjöberg var en av de första genuina 80-talsmänniskorna i Sverige - låt oss hoppas att Blondinbella var den sista. Skillnaden var bara att Sjöberg verkligen var en unik talang som tränade hårt och hoppade 2,42 - hur tungt nu detta väger inför Sankte Per?
Recensent: Hans Isaksson
Kajerna vid Hudson River
Gösta Larsson
Övers. Jan Ristarp
Booklund 2011
ARBETARNAS kulturhistoriska sällskap, där Kajerna vid Hudson River är årsbok, lyfter fram ett märkligt författarskap med denna utgåva. Malmöarbetaren Gösta Larsson emigrerade i tjugoårsåldern, efter första världskriget, till USA där han fick viss framgång med sitt författarskap på engelska. De flesta är arbetarskildringar, några av de första handlar om klasstriderna i Malmö i början av 1900-talet.
Ships in the river, som boken hette när den kom ut i USA 1946, går tillbaka på Larssons erfarenheter som hamnarbetare i New York på 1920-talet. Arbete, immigrantmiljöer, politik och kärlekstrassel vävs samman i en väl berättad historia. Det kanske inte riktigt når upp till Ivar Lo eller Eyvind Johnson, men utan tvivel skriver Larsson in sig i den stora svenska arbetarlitteraturtraditionen. Med den här boken har den blivit ett perspektiv rikare.
Recensent: Olle Josephson
