Det stod inte sörj Olof Palme

De gick till halvtomma torget.

Där stod Vera, långfejset och alla Mariorna och Lindorna, Ali, hans polare och andra ungpundare. Dörrarna till den tomma lokalen bredvid snattarkiosken var öppna. En skylt hängde i fönstret. Hon läste Finneförbud av misstag. Log. Fritidsgården Kumm-in.

En kryddfritidsgård. Så vuxenfyndigt. Hon höll igen hoppet. Det var något som inte stämde. Hon visste inte vad.

I dörren stod han som jobbade där. Han hade rockrufsigt hår.

"Ööh, ja har en vinare vi kan dela", sa Vera med tre tända cigg mellan läpparna.

"Hallå änna, ha du tänkt förgifta dig eller?" sa hon, tog två av dem och drog ett tvillingbloss.

Hon visste inte vad vinare var, kanske wienerbröd som konditoriet i Angereds centrum sålde, där de svenska halvfyllona hängde. Hon tvivlade.

"Va e vinare?" frågade hon Pabblo när de andra inte hörde.

"Vinflaska", sa han. "Ja måste hem nu, vi ska ha släktmiddag."

Släktmiddag? Vem har middag, frågade hon fimpen, och med släkten?

Vera käkade. Hon åt. Ensam eller med mamma. Ibland med pappa. Helst makaroner. Hon hade sett Pabblo ha middag en gång tidigare när hon plingat på. Festduk på bordet. Runtom hade det suttit för många festklädda personer. Hon hade inte kunnat äta så.

Hon synade fritidsgården med skeptisk blick. Tomma väggar, tomt golv, slitna skolstolar och skolbord. Bänkar i korridoren. Ett litet kök och plastmuggar med popcorn.

Vad fan tror Gunnared, att jag är tre år? frågade hon popcornen.

Men det var varmare här än ute och där borta fanns en toalett så att hon slapp kissa i en tunnel och härifrån skulle hon inte bli bortjagad av poliserna. Hon kunde inte avgöra om det var bättre att hänga här än i trappuppgångarna. Här fick hon inte vara i fred, eller själv med någon, det fick hon i trappuppgångarna. Men i dem fanns inga bord eller bänkar. Och ingen hon kunde vända sig till. Om hon var tvungen. Här fanns rockrufsen. Han slängde sidoblickar på henne.

Hon blev hetsig och måste hem och tvätta sig.

"Ses senare sen då", sa hon till Vera och peppade sig själv på vägen hem. Klart att hon skulle fira fritidsgården och bli full. Hon duschade, sprayade barret, lyssnade på "I ll never be Maria Magdalena, you re a creature of the night, Maria Magdalena ..." och fortsatte att peppa sig själv på vägen tillbaka.

Vera hängde kvar framför fritidsgården och var redan full. Vinflaskan nästan tom.

Hon gick fram och tog den, höll sig för näsan och hällde i sig tjicket. Fick en ny flaska av långfejset, kontrollerade att korken inte hade öppnats tidigare och hällde i sig mer. Siktade mot fritidsgården, ville in, men blev stoppad.

"Det är fyllefritt härinne vet du väl", sa rockrufsen och blinkade som Hassan. "Spring runt huset några varv så kan du komma in efter det."

Om hon inte hade varit ihop med Pabblo hade hon fällt ner rockrufsen och halskysst honom.

Hon sprang mot Salviagatan, svängde till vänster och var nästan runt halvtommatorgbyggnaden som inte var lika tom längre när strutsbenen blev för snärjiga och hon stupade ner i snödrivan. Den högra dojan var borta. Stjärnorna snurrade, blev suddiga och slocknade.

"Ööh ..." sa någon och drog i hennes ben. Hon hade tappat känseln i dem som i fingret och läpparna hade fryst till fiskpinnar.

Hon ville sova mer men fick inte. Nu blev hon buren genom dalen. Såg två killar, stora och mörka. Den ena höll i armarna, den andra i benen. Hon ville slå sig loss, men kunde inte. Var stel och slapp samtidigt. Kunde inte göra annat än att hänga där som ett stycke stelfryst slaktkött. Hon dåsade bort.

Nästa gång hon blev medveten hörde hon någon säga "Uh, vi lägger ner henne fö fan, ja måste vila." En annan: "Va bo hon då?" Den första: "Kanel, vi lyfter på tre ... ett, två, TRE."

Hår som lakritssås. Ali?

Dagen efter kvicknade hon till på kvällen, hängande över sängkanten med fejset i spyspannen som mamma hade ställt in.

Hon blev besvärad, kände sig avslöjad. Dörrarna var stängda. Hon tänkte inte öppna dem eller visa sig i lägenheten. Hade inte spytt och tänkte inte göra det heller. Tog sig upp och såg sig i spegeln. Rödögd och grågul. Munnen som en ofriterad degring. Munsåret som spritt sig över halva hakan. Nu såg hon värre ut än Jussi. Nu var hon värre än Jussi. Nu låg Jussi i släpkärran, långt bakom henne.

Hon åt upp bullarna som hon förhandsgömt i falluckan och degade ut genom altandörren och ner till Saffransgatan. Kastade en sten på Pabblos fönster, men fick inget svar. Träffade Leena på gatan. Leena hade köpt godis men bjöd inte.

Snålt som fan, tyckte hon.

De gick till Muskotgatan och in i Malins trappuppgång. Andra hade också tändarbränt takprickar.

Hon räknade prickarna. Sextiotvå. Leena fick dem till femtiotre.

Hon tänkte på Ali som burit hem henne, det måste ha varit han, och gick in i hans uppgång också. Brände en tackprick i taket.

Följde Leena hem, men inte hela vägen. Ville inte se Leenas mammas skrattåterhållsamma blickar som fastnade på Leena. De tyckte om att snacka spydigt. Gärna vända mot varandra när hon var i närheten, för att de trodde att hon trodde att hon var någon.

Om hon inte var någon skulle hon ju inte stå här.

Under veckan väntade hon på att det skulle bli fritidsgårdsfredag igen och när det blev det var hon och Pabblo först in. Sedan kom Vera och andra. Nästa gång skulle hon inte vara först in. Andra kunde tro att hon inte hade ett liv. De mesigare skulle in först. De modigare sist.

Pabblo köpte popcorn. Hon plågades av popcornen och satte sig på bänken med Vera som skar på den utan att rockrufsen såg det.

Jaana och Niina kom in. Hon låtsassomnade. Hörde dem gå förbi och in i lokalen där Pabblo var. Rockrufsen satte på musik och när den blonda ålaren som också hade basketbollar sjöng Aah, touch me, aah, touch me ..."fick hon spatt och gick efter dem. Där satt Jaana och kvittrade. Basketbollarna låg på bordet framför Pabblo som såg ut att vilja dyka in i dem och dribbla.

Hon tänkte göra likadant som han. Sätta sig på knä framför rockrufsen och se ut att vilja dyka in i hans bralla och bolla. Men inte nu. Sedan när Pabblo tittade på.

Hon ställde sig på bänken, gick fram och tillbaka över Veras ben och tänkte att hon borde komma på knivvassa saker att säga till dem i stället, när ungpundaren framför henne slog till den andra med karateknogjärnet.

Näsan öppnades och väggen sprutlackerades röd som med en högtrycksslang.

Han slog igen, nu på skallen som också började blöda.

Rockrufsen rusade fram och fick ett slag i ryggen. Föll bakåt och såg ful ut. Ali och två av hans polare vältrade över ungpundaren och tryckte ner honom. Han hade tatueringar. Kvinnor och karatekillar. Pantrar och hjärtan med pilar.

Hon gick ut och när hon hörde sirenerna gick hon hem.

Ungpundarna hade ingenting annat i skallarna än bortbrända hjärnceller.

Gunnared skulle inte bli glad.

"Såg du va som hände?" frågade Pabblo när de sågs igen.

"A", sa hon.

Han kunde paddla iväg nu och dyka in i Jaanas basketbollar.

"E de sant att han dog?" envisades han.

"Vet inte."

"E du sur?"

"Näpp."

"Häpp", sa han. "Va e de då?" Hon snabbtänkte.

"Farsan fyller år", sa hon och blev trött på sig själv.

"Får man tårta?" frågade Pabblo och log.

Hon såg mammas sörjiga gräddhög som pappa grävt i och hon själv snott körsbären ifrån.

"Nä", sa hon och orkade inte sura längre. Hon var inte tre år och det fanns större saker att sura över. Ungpundaren hade dött. Det hade Ali sagt till Vera. Och Håkan halvhjärnas brorsa som hon inte visste fanns innan Vera berättat det, hade fått en motorsåg i magen och kroppen styckad och strödd överallt i Hjällbo. Ingen hade hittat hans huvud, inte ens polisen. Och hon häxvisste att Gunnared nu skulle stänga fritidsgården.

Hon tänkte ge sig själv rätt och gick därför inte i närheten av lokalen. Frågade inte något om fritidsgården. Sa inget om den själv heller.

Men kunde till slut inte leva med att inte veta. Var tvungen att se vem som hade vunnit. Med Pabblo.

På halvtomma torget fanns bara en äldre pundare som trampade luft i cirklar och en mamma som släpade på ett barn som på en hopplös hösäck.

Dörrarna till fritidsgården var stängda. Skylten borta. Hon vann.

"Va fan ..." sa hon i alla fall.

De e politikerna i Stockholm som har sparat pengar på er, ser ni , sa fyllot som kom ut från ungkarlshotellet och inte hade hunnit bli så full än. De behövde la mer pengar själva änna ... jävvla utsugare å rötägg ... de borde fan få ett skott i pannan var."

Men herrejävlar, tänkte hon. Det är ju inte Gunnared som bestämmer mest. Det är ju Olof Palme! Hon visste ju att han var statsminister. Och så hade hon ägnat en massa tid och skickat tankar till Gunnared. Hon ville ha tillbaka tiden och tankarna och skicka dem till Palme istället. Hon hade sett honom på teve. Han var värre än Gunnared. Det var han som hade stängt fritidsgården.

I varje fall hade han inte gjort ett skit åt saken. Inte åt någonting, inte i Gårdsten. Han tyckte att det var okej att hon fick hänga i trappuppgångarna och i pundarvåningen och bli bortjagad av poliserna och deras hundar. Att hon fick frysa, kissa i tunnlarna och hoppa i de trasiga hissarna. Sitta isolerad i finneballeklassen och bli efterbliven.

Han brydde sig mindre än Gunnared som inte brydde sig alls. Han brydde sig inte om att hennes och andras föräldrar gick sönder eller söp ihjäl sig. Att folk slängde sig från Angeredsbron eller fick knivar, karateknogjärn och motorsågar inkörda i kropparna. Han hade inte ens letat efter yxmördaren eller skickat någon annan för att leta efter honom och gav fulla gubbfan i att kåtmajen och killarna och dunkrunkaren och andra snuskade omkring.

Hon hatade Palme.

Han satt på någon lyxrestaurang i Stockholm och åt lyxmat med politikerpolarna.

"Adjö", sa hon till Pabblo och pinnade hem.

När hon sex dagar senare satt i storarummet och teven hysterirapporterade att Palme hade skjutits ihjäl på gatan i Stockholm blev hon inte förvånad eller ledsen. Inte det minsta.

Hon gillade inte mord. Inte Palmemordet heller. Men blev ändå inte förvånad eller ledsen och var säker på att det fanns många fler fyllon och andra som var förbannade på Palme. Eller hade varit.

Mamma stickade och pappa pipade sig. De sa ingenting. Pappa zappade och stängde av teven. Stönade i säng för att orka upp nästa morgon.

Hon stönade högre, för att teven hade visat sörjande personer och ville att hon också skulle sörja. Det tänkte hon inte göra. Palme hade inte sörjt de som dött och skulle inte ha sörjt henne om hon i stället för honom hade blivit mördad och det skulle de i teven inte heller gjort. Och hon tänkte att hon inte skulle bli proffs i psykologi längre, utan i hjärnkirurgi. Slippa sitta och lyssna på snedsörjare och i stället göra snabba stötar. Såga i skallben. Karva kulor ur kranier. Rätta till felen. Det hade hon sett läkarproffset göra i läkarprogrammet om svåra sjukdomsfall.

Då kunde hon laga sig själv också. Lossa spärrarna. Släppa på spänningarna. Fylla luckorna med saker som gick att se och inte bara med tankar som svävade runt och förändrades så snabbt att hon inte hann med dem, eller sig själv.

Slipa fram det säkraste stenansiktet och operera bort det som gjorde henne galen. Förstora skinnet eller sy ett nytt, så att hon fick plats och slapp vara så trång. Dra åt skruvarna i Lasses skalle. Hamra in en bult i Jaanas. Fixa mamma också. Med den nya ryggraden av kalv- eller koben som hon lovat.

Det skulle hon bannemig bli. Proffs i hjärnkirurgi.

På morgonen klubbade hon igenom beslutet med mammas köttslägga. Pappa ruskade om rågbrödet. Som kirurg, skulle hon fylla luckorna i hans hjärna också. Det skulle ta tid. "Hullu", gav hon igen.

"Höh", skällde han och hostade.

"No höh", skällde mamma tillbaka och sopade upp brödsmulorna från golvet.

På diskbänken låg mammas attgöralapp. Duken till Irja. Tvätta golven. 2,5 meter matta till Marketta. Laga jumpern. Banta.

Det stod inte sörj Olof Palme.

Ute såg hon ingen som sörjde Palme. Ingen pratade om honom heller. Och när hon på rasten på tal om ingenting nämnde till Vera att Palme hade blivit mördad, småskämdes hon över sig själv som var insatt i det och andra plugghästsaker.

Vem fan e Palme?" frågade Vera och skrattade åt namnet.

Han va statsminister... gördålig."

Aha seddö, hej me han då, palmträ", sa Vera.