Värmen mot kylan Frances Tuuloskorpi
SJ sorterar ut städare Mikael Nyberg
Nu ljuger de i teven igen Frances Tuuloskorpi
Självförtroende Olle Josephson
Ohlsson bryter upp Hans Isaksson
Språkövningar på jobbet Frances Tuuloskorpi
OECD om klyftorna Olle Josephson
God dag, Herr fiskhandlare Frances Tuuloskorpi
Värmen mot kylan
Eländet i äldrevården är "bara" en särskilt tydlig och otäck följd av den utveckling som pågått på våra arbetsplatser de senaste 20 åren. Det är inget oväntat, inget svårbegripligt, det gick att förutsäga. Det hänger ihop med all annan nedskärning, utslagning, tempoökning och lönedumpning i arbetslivet. Några tjänar på det, oavsett om det är riskkapitalister som håvar in storkovan eller om det "bara" är de redan välbärgade som får lägre skatt.
Den tunga kapitalismen kliver fram som en mårra på sommarängen. Den skärpta utsugningen åstadkommer en isande nedfrysning av vårt samhälle. Allt inunder mårran stelnar, krackelerar, spricker. Utom vi, när vi sätter emot och tar strid. Då lever vi, och har, som levande människor, värmen kvar.
Arbetarna på fönsterfabriken i Överrum som inte accepterar att bli uppsagda och sen jobba tyst och flitigt fram till stängning och bli arbetslösa med skitvillkor. De strejkar.
Bild: Robert Nyberg.
Tågstädarna i Hagalund som inte utan strid accepterar att rensas ut då SJ tar tillbaka städningen i egen regi och inte följer reglerna om övergång av verksamhet som de tidigare entreprenörerna gjort.
Brevbärarna som inte accepterar det ständigt ökande arbetstempot, utan demonstrerar och följer regelboken.
Sjuksköteskeeleverna som tar strid om de dumpade ingångslönerna
Strider pågår. Inte tillräckligt många för att sätta ett rejält stopp för arbetsvillkorens och samhällets nedåtspiral. Inte tillräckligt många för att all den mänskliga värmen ska samlas till en sådan hetta som tinar upp allt fruset och skrämmer mårror på flykten. Men de pågår och de måste bli fler. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.
francesblogg.wordpress.com
Frances Tuuloskorpi
SJ sorterar ut städare
Förr fick städerskorna på Park Inn, Radisson Blu och Thon Hotel Gardermoen i Norge bonus om de städade fler än 15-16 rum på en dag. Nu ska de klara 24 rum varje dag.
Cheferna säger att om de inte klarar 24 rum tjänar företaget inga pengar och då kan de se sig om efter ett annat jobb.
Det är ingen tomt hot.
Företaget heter ISS. Det har en halv miljon anställda världen över - städare, fastighetsskötare, väktare, kontorister och andra. Största ägare är storbanken Goldman Sachs. Näst största ägare är Wallenbergdirektörernas riskkapitalbolag EQT. Goldman Sachs chef återfinns på topplistan över USA:s miljardärer. EQT:s intressenter finns på den svenska motsvarigheten.
Det är herrar som vet hur man håller ett hotell i toppskick.
- Vi kan städning, säger ISS-direktören Jan Björneboe. Vi städar över hela världen.
Företaget uppmanar städerskor som inte klarar sina 24 rum att hoppa över rasterna.
I Sverige lyckades ISS, trots denna kompetens i världsklass, inte få önskad lönsamhet i städningen av SJ:s tåg. Således sade man upp kontraktet och gav personalen sparken.
SJ tar över städningen i egen regi men vill inte ta över städarna, trots att många av dem jobbade på SJ före bolagiseringen 2001.
Cheferna på SJ vet hur man håller tågen i toppskick. Med en personalpolitik i världsklass hoppas man kunna rekrytera medarbetare som för en billig penning hastar sig igenom vagnarna.
SEKO organiserar protestaktioner till stöd för de uppsagda städarna. Mer information på sekotc.se .
Mikael Nyberg
Nu ljuger de i teven igen
Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen. I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att "de okvalificerade jobben har försvunnit". Det är helt enkelt en fet lögn.
De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.
I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.
Bild: Robert Nyberg.
Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar "experterna" att sluta ljuga.
De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.
Frances Tuuloskorpi
Väntans tider
Läste häromdagen en plädering för elbilen. Man framhåller följande fördelar framför fossilbränsledrift:
1) God ekonomi, 2) Enkelt maskineri, synnerligen stor driftsäkerhet, 3) Lätt att sköta, 4) Lukt-, sot- och rökfri, 5) Ljudlös, särdeles mjuk och elastisk gång, 6) Skadas icke av frost och kyla, 7) Oberoende av importerat bränsle.
Man noterar att bilen är så lätt att köra att en hästkusk lär sig sköta och framföra en elbil på några timmar.
När gjordes denna plädering? I Svensk Motortidning 1918.
I Amerika utvecklades elbilsindustrin snabbt. Bortåt 100 000 elbilar var i bruk redan i början av förra seklet, trots konkurrens med den redan stora bensinbilindustrin. Faktum är att fram till efter första värlskriget var majoriteten av USA:s bilpark ång- och eldriven. Elbilens nackdel var (och är i viss mån fortfarande) kort aktionsradie, 80 till 160 km.
Vad krävs då för att dessa fordon ska slå igenom?
Enhetligt planlagd och god organisation och standardisering av bl.a. laddnings- och batteribytesstationer. Man hyr sina batterier och byter dem på några minuter, ungefär som man nu tankar fossilbränsle. Ett utbyggt bytessystem medger sålunda i princip obegränsad aktionsradie.
Skulle vi sålunda kunna tänka oss att våra politiker tog sig samman och lärde sig plädera för elbilen? Vad hindrar dem?
Snacka om den onödiga samtiden.
Leif Stålhammer
Självförtroende
Financial Times, den internationella kapitalismens högsäte, har startat en artikelserie "Kapitalism i kris". Olika experter framträder och förklarar: Jo, det ser inte så bra ut just nu, ja, förtroendet för marknaden har sjunkit, men nej, det finns nog ändå inget bättre än kapitalismen.
I Dagens Nyheter den 14 januari framträder Klas Eklund, rådgivare på hög nivå i SEB och ledamot i regeringens framtidskommission, ett av den svenska kapitalismens skarpaste huvuden (med tidig argumentationsträning bland sjuttiotalets clartéister och trotskister). Den nuvarande finanskapitalismen, som härskat sedan 80-talet, fungerar inte, förklarar han. En ny form av kapitalism måste till. Det mer konkreta förnyelsetänkandet hos Eklund stannar dock i stort sett vid förslag om lägre ingångslöner.
Hur var det nu Lenin menade? När borgarklassen inte längre kan regera, och arbetarklassen inte längre vill att den ska regera, då mognar revolutionen. Är vi framme vid första ledet i denna slutledning?
Olle Josephson
Ohlsson bryter upp
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans
grav.
(E.G. Geijer, nyårsdagen 1838)
På nyårsdagen 2012 bröt jag äntligen upp. Det hade jag redan förut lovat mig själv, fast det inte hade blivit av.
Det var inget lätt beslut. Likt en av Columbi matroser upplevde jag det till en början fasansfullt "som att närma sig en kant, att världen och verkligheten plötsligt ska ta slut och man ska störta ner i helvetets eldar".
Att bryta upp från en värld, där människorna alltid haft en kul och annorlunda livsstil, där man är lite frisinnad, knullar runt, unnar sig ett glas eller rent av tänder på - det var inte lätt. Framför allt om man lämnar allt detta till förmån för en värld där vi trodde att bara pengar och profit räknas, där alla sades vara konforma, endast brydde sig om fondsparande, bostadsrätter och håller sig till missionsnärsställningen (om än med smärre varianter)? Det verkar vansinnigt.
Frågan är om jag skulle ha kunnat bryta upp, om det inte varit just för Slussen. Droppen var när man ville att jag skulle skriva på mot den. Nej, så jävlar, tänkte jag. Jag är ju ändå en fri människa! Jag är inte skapt att gå i flock. Så jag satte mig ner och tänkte efter. Sedan testade jag något nytt. Jag testade att tänka: det kommer nog att ordna sig med Slussen. Det kommer att bli bra. Detta krävde bara att jag slutade tänka illa om Överheten och Makten, och insåg att dessa för vänstern bärande begrepp bara var sociala konstruktioner, som uppfunnits av en kulturelit vars gisslan jag hade varit. I universum finns ju inget upp eller ned, inget höger eller vänster. Såsom i himlen, så ock på jorden. (Redan här märkte jag andningen blev lättare.)
Samhällsklasser är t.ex. abstrakta konstruktioner. Men familjer finns och i synnerhet enskilda individer. Man kan tro sina medmänniskor om gott - till och med makten, för den består också av medmänniskor, och acceptera att den gör fel ibland, som vi alla. Man lär sig av felen och går vidare. Detta insåg jag på nyåret. Det är märkligt att ingen förut har kommit på denna tanke! Kanske eftersom ingen hade fått tre DN-sidor på sig att utveckla den.
Det var en hisnande tanke, den kändes nästan förbjuden. Den var ett brott mot min tidigare surmulna övertygelse om att något hemskt håller på att hända bakom våra ryggar.
Men mitt tänkande tog inte slut vid Slussen. Det bara fortsatte och fortsatte. Den tankegång som triggades av Slussfrågan utvidgades snabbt till hela Sverige, Europa, Mellanöstern - där jag kunde sätta in alliansregeringen, kolonialismen, Irakkriget, de pissande legosoldaterna i Afghanistan och barnaliken i Gaza i ett större globalt och historiskt sammanhang och äntligen med Hegel inse att "allt verkligt är förnuftigt".
Man rör sig lätt och befriat utan paranojan, hyckleriet och misslyntheten. Man kan tro sina medmänniskor om gott - till och med makten, varför skulle Makten egentligen vilja oss något ont? Höger och vänster, överklass och underklass, förtryckare och förtryckta är dimensioner som för mig numera saknar relevans. Goda och onda människor och tankar finns i alla klasser, som dessutom knappast finns i verkligheten. Jag är som förut djupt engagerad i världen, men tar numera ställning från fall till fall.
Nu har jag flyt, kanske som Geijer hade efter nyårsdagen 1838, då han kom ut ur garderoben som liberal.
Hans Isaksson
Språkövningar på jobbet
"Det här är mina medarbetare" säger cheferna nuförtiden om sina anställda, det ska låta jämställt och bra, inga klassklyftor här inte.
Men har du nånsin sagt "det här är mina medarbetare" om dina chefer? Eller hört någon annan vanlig anställd säga så?
Den som sa så, skulle förmodligen anses oförskämd, eftersom medarbetare inte betyder jämställd utan underställd. Verkligheten slår igenom orden.
Bild: Robert Nyberg.
Vi säger ju inte medarbetare om varann heller, vi säger arbetskamrater eller kollegor.
Vad vi säger till varann verkar variera från arbetsplats till arbetsplats. Kompis, muchacho, tjejen och bruden var vanligt på min näst senaste arbetsplats. På den senaste dominerade brorsan och gumman.
Frances Tuuloskorpi
OECD om klyftorna
Söndrade vi stå: därför ökar ojämlikheten lyder i svensk översättning titeln på en OECD-rapport från december (digitalt tillgänglig på oecd.org). 1986 var Sverige det jämlikaste OECD-landet. Nu ligger Norge, Danmark, Slovakien, Slovenien och Tjeckien före oss, trots att även dessa länder blivit ojämlikare. Rapporten gör upp med den så kallade nedsippringsteorin: om de rika blir ännu rikare så sipprar en del av deras överflöd ned till vanligt folk och alla får det bättre. Tvärtom, menar man, börjar nu det sociala kontraktet falla sönder i flera länder. Som botemedel föreslås högre marginalskatter och egendomsskatter.
Inget sensationellt budskap för denna tidskrifts läsare. Men att OECD hamnar på Clartés sida kanske säger något om kapitalismens tillstånd?
Olle Josephson
God dag, Herr fiskhandlare
- God dag, Herr bankdirektör, vad får det lov att vara?
- Vad kostar gösen idag?
- 20 kronor kilot.
- Då tar jag ett kilo.
- Tack, det blir 25 kronor.
- Men, ni sa ju att den kostade 20 kronor kilot??
- Expeditionsavgiften är 5 kronor!
- Nåväl, här är en 50-lapp.
- Tackar! Här är er gös och er växel.
- Vänta nu! Här är bara 20 kronor. Det saknas 5 kronor!
- Vi har en växlingsavgift på 5 kronor.
- Detta är ju oförskämt, Herr fiskhandlare!
- Ja, det är det, Herr bankdirektör.
(En vandringssägen som jag härmed för vidare.)
Frances Tuuloskorpi
