Kan dagens stora miljöproblem med växthuseffekt, överexploatering av naturresurser och utarmad biologisk mångfald lösas inom det kapitalistiska systemets ramar? Ingen kan sia säkert om framtiden, men det verkar inte så.
Dagens marknadsliberala kapitalism har uppvisat en påfallande brist på handlingskraft. Ekonomiska styrmedel av samma typ som misslyckats med att stabilisera den kapitalistiska ekonomin från internt genererade kriser och spekulationsbubblor skrivs ut som recept även mot det än större hot som miljökrisen innebär. En del är feltänkta papperskonstruktioner som bara blir ytterligare spekulations- och korruptionsobjekt, såsom handeln med utsläppsrätter inom EU och Clean Development Mechanism under Klimatkonventionens Kyotoprotokoll. Annat fungerar delvis, såsom olika skatter, subventioner och regleringar. Men globaliseringen straffar länder som sticker ut hakan för mycket med sådant med försämrad konkurrenskraft, eller med direkta åtgärder för sådant som anses strida mot WTO:s regler för frihandel eller EU:s inre marknad.
En hel del ansträngningar och ännu mera retorik går ut på att kapitalisterna ska ta sitt miljöansvar frivilligt - bli "etiska". De ska belönas för detta genom att medvetna, "gröna" konsumenter lika frivilligt gynnar dem genom sina konsumtionsval på marknaden. Men det är en väg som har sina gränser, och de gränserna blir snävare i takt med att ökande ekonomiska klyftor gör att allt större grupper inte ser sig ha varken råd eller tid att ta sådana konsumtionshänsyn. Vi publicerar här en översättning av ett kapitel ur en nyutkommen bok av Ian Angus och Simon Butler som granskar den ofta klasslösa kritik av konsumismen som florerar i delar av miljödebatten.
Bild: Robert Nyberg
Vägen ur miljökrisen går genom stora och långsiktiga investeringar för att bygga om energisystem, infrastruktur och produktionsapparat. Det kräver samordnade ansträngningar och planmässighet på nationell - och även övernationell - nivå, men också offervilja och mobilisering från vanligt folk. Detta kan inte dagens kvartalskapitalism "leverera". En omfattande politisk kamp kommer att krävas för att få igenom även ett minimum av de nödvändiga förändringarna. Några exempel på vad som behöver göras ges i Lars Henrikssons artikel om den nödvändiga omställningen av bilindustrin och i Jan Wiklunds inlägg om planeringen av våra städer. Myten om att naturresurser bäst förvaltas genom privat ägande för att undvika en "allmänningarnas tragedi" skärskådas av Daniel Hedlund. Han visar att kollektiv förvaltning har långa historiska traditioner och kan fungera alldeles utmärkt.
De förändringar som krävs är dock med all sannolikhet så stora att kapitalismen som system inte kommet att klara av det. Om det system som avlöser inte ska bli en "ekofascism" för ett fåtal, är det någon typ av socialism eller kommunism vi talar om. I sin bok En gång ska jorden bliva vår - strategi för en ny värld tar Pål Steigan upp detta tema, och vi har bett honom utveckla sina synpunkter i en intervju.
