Minns ni paketen i december och februari som firades som "räddningen" för euron? Den europeiska centralbanken pumpade ut omkring 1 000 miljarder euro till bankerna, medan politikerna krävde fortsatta åtstramningar av staterna och folken i Sydeuropa. Samtidigt som stödpaketen till bankerna har avlöst varandra, har den underliggande krisen fortsatt att fördjupas. Nu hotas Spanien, vars banksystem står på randen till kollaps. Bakom Spanien väntar Italien med en statsskuld på 1 900 miljarder euro. Valen i Grekland och Frankrike visade att människorna inte längre köper budskapet om åtstramning. Den europeiska överheten vacklar. Tillväxt är det nya mantrat. Men hur? Att stärka överstatligheten, t.ex. med en gemensam europeisk stabilitetsfond, och att fortsätta ösa pengar över bankerna och deras ägare, bevarar den ordning som lett fram till dagens kris.
I mer än tre årtionden har man tutat i oss att avregleringar, globalisering och finanskapitalets alltmer invecklade operationer också gynnar realekonomin och dess utveckling. Alla siffror visar motsatsen. Inkomstklyftorna har ökat, investeringarna har minskat och tillväxten har stagnerat. En allt kortsiktigare kvartalskapitalism har tillåtit ägare och företagsledningar att plundra företagen på kapital och framtid.
Situationen liknar den som rådde före, under och strax efter börskraschen 1929-30, men Merkel och Hollande klarar inte ens vad Roosevelt gjorde på 1930-talet: problembanker fick gå omkull, staten tog över delar av kreditgivningen och finanssektorn reglerades så att den kunde understödja den reala ekonomins utveckling med krediter. Samtidigt initierade staten ett omfattande program för att bygga ut infrastruktur och välfärdsprogram, och fred slöts med fackföreningarna. Detta är enkla dagskrav, men det förmår inte ett europeiskt ledarskikt som låter sig bindas av euro och ECB. Så mycket värre för Europas folk när klimathot och överutnyttjade naturresurser kräver en planmässig omställning av ekonomin som behöver gå betydligt längre än 1930-talets.
Sannolikheten är inte stor för att en ny Roosevelt ska stiga fram i Europa eller USA. Arbetarrörelsen är svagare och framför allt mera ideologiskt avväpnad, och något substitut för dåtidens Sovjetstat som blåslampa på borgerligheten existerar inte. Men bristen på en väletablerad och stark folklig rörelse gör att de härskande klasserna, trots sin alltmer utbyggda övervakningsapparat, kan tas med överraskning. Spontana folkliga resningar som redan pyr (tänk Tahir, Occupy, brittiska studenter och grekiska arbetare) kan snabbt galvaniseras till en fast rörelse enad bakom förnuftiga krav. Det är, som redan Lenin påpekade, den organiserade vänsterns historiska uppgift att vara det medvetna element som tar sig an denna uppgift.
