Den brutala galenskapen - hur spekulationen förstör ekonomin
Pour quoi faire la revolution?
Den brutala galenskapen - hur spekulationen förstör ekonomin
Örjan Appelqvist
Plantago Media 2011
EKONOMHISTORIKERN Örjan Appelqvist har publicerat en lärorik och pedagogisk bok om den kris som härjar de rika kapitalistiska länderna. Det är en samling analyser från förloppets inledning i USA till fortsättningen i Grekland och EU.
Han låter oss följa svindelkonjunkturens vindlingar genom alltmer sofistikerade spekulationer och finansinstrument ner i det systematiska sammanbrottet. Kraschen 2008 öppnade för en keynesiansk renässans. Den skulle bli kortvarig, förutsåg Appelqvist. Han pekade också på svagheterna i den reflexmässiga stimulanspolitiken. Det har mest handlat om att pumpa nytt liv i den finansmarknad som fallerat. Nu kommer, som väntat, kraven på ett nyliberalt stålbad som räddning ur de statsfinansiella påfrestningarna.
Appelqvist verkar i ett keynesianskt nätverk inom EU, men han sätter Gunnar Myrdal framför Keynes (och avkoken på honom). Statliga försök att genom efterfrågestimulanser avhjälpa kriserna räcker inte långt och är svåra att sätta in i rätt tid. Det var inte New Deal utan upprustningen och kriget som fick USA ur krisen på 1930-talet, påpekar han.
Myrdal förordade en statlig samordning av investeringarna, ett mått av kapitalistisk planhushållning. Den politik som nu nått vägs ände har tvärtom medfört strikta restriktioner för statens möjligheter att investera långsiktigt i utbildning och infrastruktur. Antiinflationspolitiken har varit riktad mot löner och allmän välfärd medan priserna på fastigheter och andra tillgångar fått rusa iväg och den statliga sedelpressen outsourcats till bankerna.
Varför ska spekulanterna ohämmat få sprätta iväg pengar i finansiella projekt utan allmännytta medan staten är förhindrad utveckla ekonomi och samhälle?
Det är en högst berättigad fråga.
Men när Appelqvist ska förklara oförnuftet kommer han inte mycket längre än till de ideologiska förvillelserna. Om politiken är så uppenbart korkad finns det rimligen starka materiella intressen bakom den. Det har Appelqvist inte tänkt närmare på. I stället förundras han över politikernas kortsynthet och drömmer federalistiska drömmar om vad EU skulle kunna åstadkomma om ledarna vore klokare.
Det blir missriktat och naivt. I krisen framträder EU allt tydligare som en reaktionär stormaktsallians till gagn för en parasitär kapitalistisk överhet. Då får vi nog knyta andra förhoppningar till vår vrede.
Recensent: Mikael Nyberg
Pour quoi faire la revolution?
Jean-Luc Chappey m.fl.
Agone. 2012
EN NÅGOT UDDA men viktig liten bok ska här uppmärksammas.
Institutet för franska revolutionens historia grundades under folkfrontsregeringen 1937 och var länge ett centrum för den jakobinska traditionen. Där verkade uppburna historiker som Albert Soboul eller Michel Vovelle, ofta medlemmar i det franska kommunistpartiet och författare till vitt spridda revolutionshistoriker.
Den senaste boken från Institutet ("För vad göra revolution?" lyder titeln i bokstavlig översättning) har ett mycket anspråkslöst utförande och utkommer på ett föga känt förlag. De fem kapitlen av olika författare för intressanta diskussioner om franska revolutionen och kolonierna (Haiti!), om terrorn och om revolutionens demokratisyn; de argumenterar för att dessa ämnen har hög relevans i dag.
Men de är skrivna ur en uppenbart defensiv position. Inledningen är explicit: "I dag är den [revolutionen] på väg bort från de politiska projekten, forskningsprogrammen och undervisningen." Som mannen framför andra bakom dödförklaringen utpekas Francois Furet, den historiker som fick stort gensvar för sin tes att revolutionens idéer i stort sett gått i graven med östblockets fall 1989.
Furet är inte ensam skyldig; de så kallade franska filosoferna (Glucksmann, Bernard-Henry Lévy) röjde väg med sin marxismkritik redan på 1970-talet. I svensk vänster har vi kanske svårt att förstå hur stort genomslag de hade. Men sanningen är att reaktionen har hegemoni bland franska intellektuella sedan mer än ett par årtionden - efter Bourdieu har få nya goda idéer kommit från Frankrike. Går man in i en välsorterad, normal fransk bokhandel får man leta länge efter böcker som för en avancerad radikal debatt. Till sist hittar man Pour quoi faire la révolution i ett hörn.
Recensent: Olle Josephson
Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
WES ANDERSON har regisserat en sevärd film som tar oss tillbaka till ett mer, i vart fall på ytan, naivt USA 1965. Det är en berättelse om en värld i miniatyr där stora saker äger rum: kärlek, livsleda, död och solidaritet.
Filmen utspelar sig på ett scoutläger i ett fiktivt ösamhälle på den amerikanska östkusten. De impopulära ungdomarna Sam Shakusky och Suzy Bishop är förälskade. De har träffats ett år tidigare tidigare. Efter kärlek vid första ögonkastet under en barnpjäs om Noas Ark har Sam och Suzy brevväxlat och bestämt sig för att den här sommaren ska de rymma tillsammans. Båda är brådmogna och har komplicerade förhållanden till sina omgivningar. Vuxenvärlden har stämplat dem som problembarn. Sam är föräldralös, nördig och för snabbtänkt för sitt eget bästa. Suzy känner sig ensam i sin egen familj och betraktar världen genom sin kikare. Hon flyr in i science fiction-litteratur och lyssnar på Francoise Hardy. Dialoger och samspel mellan Sam och Suzy är avancerade. Hon använder hård ögonskugga och han röker pipa. Som ett excentriskt äldre par, fast tolv år gamla.
Parets rymning tvingar de vuxna i det lilla samhället att börja reflektera över den egna stagnerande tillvaron. Referensen till syndafloden återkommer mot slutet av filmen i samband med ett oväder. Den bildliga stormen som påverkar de inblandade utlöses av Sam och Suzys flykt. Den riktiga stormen blir en Deus ex machina som tvingar alla deltagare i filmen att ta skydd i en kyrka. Kanske finns det en förtäckt samhällskritik i denna ibland udda men också komiska film. Håll utkik efter arken.
Recensent: Daniel Hedlund
För dig naken
Regi: Sara Broos
DOKUMENTÄREN om konstnären Lars Lerins sökande efter kärlek är kritikerrosad och prisbelönt. Guddottern Sara Broos har följt hur Lerin, efter åratal av missbruk och ensamhet, träffar brasilianske Junior. De inleder en relation, trots att de saknar ett gemensamt språk. Junior flyttar till Lerin i Värmland. Många tittare känner nog igen sig: att vara rädd för att bli sårad efter att ha gått på flera nitar, att fråga sig om man verkligen "träffat rätt" eller "är kär på riktigt". Denna igenkänningseffekt bidrar säkert till den generellt okritiska hållningen till För dig naken.
Det är när dokumentären slår an på koloniala strängar som det blir obekvämt att titta. För det första: kan man inleda en seriös relation med någon som man inte kan kommunicera med? Det framgår tydligt i början av filmen att Lerin och Junior över huvud taget inte förstår varandra. Junior gör dock gällande från start att han vill bo i Sverige. Han får knappt något utrymme att komma till tals även om han lär sig svenska fort. Men som Johan Croneman noterar i DN "Det tycks aldrig vara aktuellt att Lars Lerin skall studera hans språk". Livet med Lerin är inte lätt. Junior får förhålla sig till Lerins dalar och toppar, ibland verkar han förstå mer eller mindre vad som händer runt omkrng. Särskilt beklämmande är det när Lerin sålt Juniors hund på Blocket utan Juniors vetskap. Den tog för mycket energi av Lerin. Junior gråter. Lerin väljer att avsluta relationen vid ett tillfälle men tar sedan tillbaka honom. Under tiden svävar Junior i ovisshet vad gäller hans uppehållstillstånd. För förlängning krävs att relationen består.
Hade det handlat om en heterosexuell relation där Junior i stället varit en yngre, utländsk kvinna hade det blivit ett ramaskri om hur denna utsatta kvinna måste förhålla sig till sin partners nyck, psykiska hälsa och goda vilja. Nu blir det oreflekterat gulligt och fint. Men i samkönade relationer kan det finnas ojämlika maktbalanser där den ena förtrycker den andra.
Recensent: Daniel Hedlund
Sveriges historia 1721-1830
Elisabeth Mansén
Norstedts förlag. 2011
SEDAN ETT PAR ÅR tillbaka ger Norstedts ut Sveriges historia, i åtta ambitiösa band. Varje del har sin egen författare. (Den första delen anmäldes positivt men inte okritiskt av Mathias Cederholm i Clarté 1/2010.) Det femte bandet (ett sjätte har utkommit i dagarna) har författats av idéhistorieprofessorn Elisabeth Mansén.
Visst är Mansén kunnig, framför allt i kulturhistorien, visst kan hon skriva, och visst är det orimligt att begära att en enda historiker ska vara expert på alla delar av hundra års historia. Men det måste ändå sägas att boken är en av de sämre delarna i detta historieverk. Klassperspektivet är genomgående överhetens, eller kanske den övre medelklassens. Under 1700-talet tillhör över 90 procent av svenskarna bondeklassen, allmogen, och den gör stora ekonomiska och politiska framsteg. Avsnittet "Jordbruk och landskapsbild", som handlar om detta folk, ägnas cirka trettio sidor, lika mycket som avsnittet om de övre samhällsklassernas klädmodet eller avsnittet om musik och teater. Epokens stora ekonomiska förändring är den agrara revolutionen, och Mansén är mycket kortfattad om de folkliga drivkrafterna bakom den och den jordbrukstekniska utvecklingen - bönderna beskrivs i huvudsak som förändringsobenägna. Folket gör inte mycket av egen kraft.
De aktörer som framträder är i stället ståndspersoner, publicister, vetenskapsmän, präster, konstnärer med flera. Ja, de var säkert många gånger utmärkta män och kvinnor, men som helhet blir detta en historiebok som bekräftar den övre medelklassens självbild som samhällsbärande klass.
Recensent: Olle Josephson
