Den arabiska våren blev inte någon omedelbar folklig seger. Men den har medfört uppgörelser som kanske ändå kommer att räknas som en del i den nu gamla "nya världsordningens" borttynande.
Revolterna utlöste febril aktivitet hos Saudiarabien, Qatar och Turkiet som alla vill framstå som herrar i regionen, påhejade av USA, Storbritannien, Frankrike... Som fiende utpekas Iran, med inflytande i Syrien, Libanon och Irak, och på avstånd ryska och kinesiska intressen.
I märkliga dubbelspel sliter och drar de olika sidorna i nämnda länder, men även i Egypten, de palestinska områdena, Jemen. Avgörande är och förblir olja och gas: kontroll över investeringar, transportvägar, EU:s beroende av Ryssland, Irans tillgång till marknader, gulfstaternas oljekapital som söker avsättning.
Väst slog till mot Libyen bland annat för att slå bort rysk energidominans, vilket ledde till en kollapsad stat. Nu rycks på axlar mot milisvälden, massiva övergrepp mot opposition och en flod av vapen över Nordafrika och Mellanöstern.
Man stödde gulfstaternas och Turkiets tysta krig i Syrien, revolten byggdes om till sekteristiskt och islamistiskt krig som riskerar sprida sig över gränserna; väst motarbetade såväl förhandlingar som de mer progressiva oppositionella krafterna i landet.
Vissa i väst ser sig som vinnare. Man vidmakthåller splittringen inom Mellanöstern: Iran och stora delar av arabvärlden står långt från varandra, investeringar mellan länderna stoppas, och sanktioner slår nu sönder Irans ekonomi. Nya slag förbereds längre ned i Afrika.
Men sakta framträder också nya mönster. Folken rör på sig. Regimerna på arabiska halvön utmanas alltmer inifrån av kombinationen proletariat och shiitiska minoriteter. Turkiet manövrerar förtvivlat mot inre opinion och kurdiska rörelser i Syrien och Irak. Egypten med flera försöker hitta mellanvägar och spela mellan de nygamla blocken.
En viss rörelsefrihet kommer av ryska och kinesiska investeringar som i tandem går till de länder som väst försökt isolera eller dominera militärt - Irak, Iran och även Afghanistan. Den globala maktordningens underminering kan börja anas även i Mellanöstern.
Det kommer att bli en orolig resa. Ett land som Sverige borde agera försiktigt när kartan nu ritas om. Men i stället har våra makthavare ohämmat anslutit sig till den gamla maktens sida - vi har "bidragit" till "moderniseringen" av Irak, krigat i Afghanistan, skickat spaningsflyg och propagandapersonal till Libyen, stödjer västförsök att styra det syriska upproret, och har blivit stora exportörer av militär materiel till Saudiarabien. I dag stödjer Sverige såväl imperialism som reaktion.
