Vem ligger bakom det stora odemokratiska tilltaget de senaste åren: avskaffandet av värnpliktsförsvaret och neutralitetspolitiken? Vänsterns skuld är att ha låtit det ske, förklarar Anders Björnsson.
Vänsterns skuld" var ett högerpolitiskt karriärtema under 1990-talet och tidiga 2000-talet. Brotten blev emellertid aldrig ordentligt anhängiggjorda - framförallt därför att det rörde sig om rätt mycket ärerörigt struntprat, men möjligen också därför att ett antal ämbetsmän och höga domare i det svenska rättväsendet, före detta stalinister, sedermera behängda med kungliga kedjor och medaljer, då hade måst anmäla jäv. I själva verket är den svenska vänsterns kriminalregister synnerligen magert, en sak att vara oändligt tacksam för. Den begick bevisligen inga attentat eller terrorhandlingar, att jämföra med tysk eller turkisk, italiensk eller irländsk, hur mycket statsinfiltration det sedan förekom i dessa utkantsrörelser. Eventuellt gjorde den sig skyldig till en eller annan olaga affischering. Punkt slut.
I nutid är dock anklagelsen en annan - anklagelsen för legalism nämligen, att ta rättsordningen på tok för mycket på allvar, att tolka den bokstavligt, det vill säga att den trots allt och alltfort skulle vara en "bokstavsvänster". När den till exempel slår vakt om den urgamla svenska tryckfrihetstraditionen, som innefattar principerna om allmänna handlingars offentlighet, publicistiskt ensamansvar och meddelarskydd, blir den ofta beskylld för att vara konservativ eller EU-fientlig. Rättsskyddet för tryckta medier är ju så mycket svagare i den anglosaxiska och kontinentaleuroepiska världen som den borgerliga och stora delar av den socialdemokratiska överheten anser böra vara vår demokratiska och rättsstatliga förebilder. Och när den slår vakt om folkrättens regelsystem och motsätter sig feodalinspirerad nävrätt som huvudprincip i det mellanstatliga umgänget, blir den gärna ansedd som tyranniets bästa vänner, Khaddafi-kramare!
Bild: Robert Nyberg.
Legalismen i denna mening hindrade som sagt upprorsvänstern i vårt land från att beväpna sig och att starta gerilla eller röda garden. Efter vad vi nu vet var det i stället höga politiker och militärer som på icke-laglig väg ingick väpnad allians med Atlantpakten under kalla kriget och bedrev subversiv verksamhet, främst tillsammans med brittiska militära och underrättelseorgan, riktad mot den egna - svenska - staten. (Härom kan man läsa i flera artiklar till Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift 1:2012, av bland andra förre ÖB, general Bengt Gustafsson; se även bidrag i angränsande ämnen av förre talmannen och försvarsministern Björn von Sydow och förre chefen för Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnik, vilken blev så förödmjukad av försvarsdepartementet 2011.) Dock har ingen ställts till svars för dessa i strikt mening utomparlamentariska och utomguvernementala aktiviteter. Skyddet mot ett eventuellt landsförräderi, vars yttersta konsekvens var statskuppen, låg i folkbeväpningen, den allmänna värnplikt som var rådande under hela kalla kriget och nästan hela 1900-talet och som har haft en bastant folkmajoritet bakom sig.
Vem som - apropå skuld - är skyldig till dess avskaffande in på det nya seklet kan och bör diskuteras. Politiker i alla riksdagspartier bär uppenbarligen på en politisk skuldbörda. (Sverigedemokraterna som säger sig vilja värna värnpliktsförsvaret kom ju in i riksdagen först efter fullbordat faktum.) Den allmänna vänstertraditionen - ett brott mot 1800-talsvänsterns! - har varit att värnplikten är onödig, dyr, ett militarismens bålverk. Men det är faktiskt inte soldaterna som är dyra utan den tekniska materielen (som finns kvar och fördyras ytterligare i den nya legohären!), och höga militärer har förstås ingenting hellre velat än att ha en fäaktig soldatesk till sitt förfogande. Insatsförsvaret bygger på yrkestrupp som inte knystar. Detta är också första steget in i Nato, en angreppspakt, som inom sig helt och hållet har avvecklat folkförsvarets principer (ett viktigt undantag är förstås Turkiet), en process som nu är på gång också i Tyskland och där i strid mot republikens grundlag. (Så även i detta senare fall är den militär-politiska eliten - utomlegalistisk, konspirativ!) Andra steget blev 2009 års så kallade solidaritetsdeklaration i Sveriges riksdag, grundbulten i en offensiv militär strategi, spiken i det defensiva försvarstänkandets likkista.
Den svenska vänsterns specifika politiska skuld är att den har låtit allt detta ske, och till stora delar också gillat och applåderat förloppet. Yrkesförsvaret, med entreprenader till privata bolag i stridsbranschen, innebär saklöst en demokratisk degradering av Sverige, ett steg i en krypande kontrarevolution som för oss tillbaka till militärstatens prioriteringar och tågordningar. Med andra ord: krigsgalningarna får större spelrum och inslaget av mindre begåvat och omdömesgillt manskap kommer att öka. När så territorialförsvaret alldeles getts upp blir Nato-anslutning den logiska konsekvensen. Expeditionskårerna är redan tränade. (Det välfunna uttrycket är den modige generallöjtnanten Carl Björemans; se hans bok Försvarets förfall. Konsten att lägga ned försvaret utan att någon bryr sig. Santérus 2011.)
Räfst och rättarting inom svensk vänster vore sannerligen på sin plats!
