USA har ett särskilt militärkommando och importerar 25 procent av sin olja från Västafrika. EU tvingar fram splittrande handelsavtal, och kriget mot Libyen krossade ett land som verkade för att göra Afrikanska unionen oberoende av Väst. Hans Öhrn överblickar ett politiskt landskap där neokolonier pressas av nyimperialister.
Inför den Afrikanska unionens (AU) toppmöte i juli 2007 lovade Sydafrikas dåvarande utrikesminister Nkosazana Dlamini-Zuma att åter igen tända den afrikanska solidaritetsflamman. Nu fem år senare leder hon som kommissionär AU och tvingades nyligen vid en konferens i Johannesburg chockad tillstå att 97 procent av unionens utvecklingsprogram finansierades av biståndsgivare.
- Ingen fritt tänkande människa kan tro att hennes utveckling kan finansieras av bidragsgivare. Vi måste ha större grad av självförsörjning. Våra regeringar måste satsa mer pengar (på AU), kommenterade Dlamini-Zuma.
Arbetet med att integrera Afrikas länder för att bättre kunna möta konkurrensen från andra stora handelsblock går trögt. 1999 drogs storslagna planer upp för hur kontinenten slutligen skulle slita sig ur kolonialismen grepp och stå på egna ben. Inte minst den tänkta afrikanska centralbank, med säte i staden där mötet hölls, Sirte i Libyen, skulle borga för Afrikas oberoende av internationella finansorgan som Världsbanken och Internationella valutafonden, institutioner som enligt ett stort antal analyser bidragit till att försena Afrikas utveckling.
I dag ligger Sirte i ruiner efter Natos bombkampanj som näst intill raderade staden från kartan. Frågan är om inte Afrikas dröm om större självständighet också bombades sönder i Sirte. Libyen och Muammar Gaddafi var drivande krafter bakom den afrikanska enhetstanken och även huvudfinansiärer för projektet. Libyan Africa Investment Portifolio (LAP) investerade i infrastruktur i många afrikanska länder. Det var bland annat libyska pengar som möjliggjorde att Afrika kunde skicka upp en kommunikationssatellit 2010 och göra sig mer oberoende av västerländska telekombolag. Det afrikanska rymdbolaget Rascom bildades 1992 och även här var Libyen huvudfinansiär. Världsbanken var inte villig att finansiera det afrikanska satellitprojektet, trots att det syftat till att minska den digitala klyftan mellan fattiga och rika nationer, något västliga organ och politiker gärna talar sig varma för.
Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki var en av de starkaste förespråkarna för Afrikanska unionen när den bildades 2002. I en lång artikel i den sydafrikanska tidskriften The Thinker inför tioårsjubileet 2012, A dream deferred, är han mer pessimistisk. Han kallar planerna på afrikansk integration för en uppskjuten dröm och frågar sig med Langston Hughes om inte en sådan dröm riskerar att explodera. I artikeln tar Mbeki upp det tal som Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy höll till Afrikas ungdom i Dakar 2007. Talet uppmärksammades eftersom den arrogante Sarkozy hävdade att afrikanerna hade missat att hoppa på utvecklingståget. Mbeki tar emellertid fasta på det Sarkozy sade om att frihandel inte är en religion och att Afrika dyrt hade fått betala för att ersätta den tidigare "kollektivismen" med dagens laisser faire-politik, det vill säga den rådande globaliseringen.
- Ni vill ha en annan globalisering, en mer human, en mer rättvis och en mer reglerad, sa Sarkozy, och lovade att Frankrike och Europa tillsammans med Afrika skulle kämpa för att uppnå en sådan globalisering. Vackert så, menar Mbeki men konstaterar att Sarkozy är en lögnare.
- Det svåraste brottet han begick mot oss afrikaner var att han i Libyen och Elfenbesnkusten 2011 självsvåldigt svek de högtidliga löften han frivilligt gav, att vara en partner till oss i utövande av rätten till självbestämmande.
Mbekis artikel om den Afrikanska unionen är en svidande vidräkning med dem som har saboterat alla afrikanska integrationsförsök det senaste decenniet, både i och utanför Afrika. Hårdast i sin kritik är Mbeki mot de "imperatoriska" större kapitalistländerna. Dessa försöker alltid, enligt Mbeki, att "omvandla alla andra länder till sina neokolonier, var och när det är möjligt".
Men fiender till afrikansk integration finns också på den egna kontinenten. Inte minst visade det sig under kriget mot Libyen. AU motsatte sig visserligen bombningarna, men kunde inte bjuda motstånd när de ledande "kapitalistländerna" fräckt och arrogant gav sig själva rätten att avgöra ett afrikanskt lands öde. Men för att göra saken värre, framhåller Mbeki, röstade de tre afrikanska medlemmarna av FN:s säkerhetsråd - mot AU:s beslut - för resolution 1973. Det var den resolution som innebar att Nato gavs carte blanche att förstöra Libyen. Mbeki nämner inte vilka afrikanska länder det var, men en titt i arkiven avslöjar att det rörde sig om Sydafrika, Nigeria och Gabon.
När Jacob Zuma vann maktkampen över Mbeki om vem som skulle vara Sydafrikas president, sågs det av många som en seger för vänsterkrafterna över det nyliberala läger som Mbeki sades tillhöra. Väst var minst sagt skeptiskt mot Zuma i början. Han beskrevs som korrupt och bigamist i västliga medier, anklagelser som ofta förebådar fall för makthavare i neokoloniala länder som misshagar Väst. Den internationella kampanjen mot Zuma avtog emellertid snabbt. Inte för att han förbättrade förhållandena för fattiga sydafrikaner, snarare tvärtom, utan för att han anpassade Sydafrikas utrikespolitik för att bättre passa de "ledande kapitalistländerna".
Först märktes det gentemot grannlandet Zimbabwe, där Mbeki alltid framhöll hur Västländerna hycklade om mänskliga rättigheter, medan Zuma näst intill förblev tyst inför den massiva kampanjen.
Den självständiga hållning på det internationella planet under Mbeki som bland annat manifesterade sig i att Sydafrika, tillsammans med bland andra Kuba och Venezuela, motsatte sig USA:s planer på en internationell specialdomstol som skulle undersöka mordet på den libanesiske politikern Rafiq Hariri, tonades ned under Zuma. I dag kan vi se att specialdomstolen var ett led i Västländernas förberedelser för att krossa resterna av den arabnationalistiska regeringen i Syrien, men då var det inte lika tydligt. Ställningstagandet väckte vrede bland många Västländer, som hade hoppats mycket av Mbeki, och kanske också bidrog till att han förlorade maktkampen om presidentposten.
Zuma däremot har i stor utsträckning sluppit internationell kritik. I Sydafrika har kritiken varit desto hårdare, och han har mist stödet från en stor del av den "vänster" som stödde honom mot Mbeki. Medan den inhemska kritiken efter bråken i gruvdistrikten och dödskjutningarna den 16 augusti 2012 av minst 34 gruvarbetare i Marikanafälten har varit massiv, har det "internationella samfundet" varit milt i sin kritik av det sydafrikanska ledarskapets roll i händelserna. Sådana incidenter som den i Marikana utnyttjas annars gärna av de "imperatoriska" makterna för att bli av med obekväma ledare i "neokolonierna".
Även om Zuma har visat viss ånger för Sydafrikas stöd till Nato i FN:s säkerhetsråd är det signifikativt att det inte är han utan hans vicepresident Kgalema Motlanthe som krävt att Nato-chefer och andra västledare ska ställas inför rätta för misstänkta krigsförbrytelser i Libyen. Motlanthes ställning inom ANC är nu osäker, sedan han förlorade posten som partiets andre ordförande vid kongressen i Manguang i december.
I det västvänliga Gabon styrde Omar Bongo under 42 år utan att bli utsatt för bråkdelen av den internationella kritik som har drabbat andra långlivade afrikanska ledare. Inte heller det faktum att han ersattes av sin lika västvänlige son på presidentposten 2009 väckte upp känslor i Västs medier.
I Nigeria kan ledarskapet klädsamt då och då utmana västländerna, som i december förra året då regeringen förklarade att om priset för bistånd var att tillåta samkönade äktenskap, ja då fick det vara. Men i det stora hela är landet västvänligt och beroende av USA, som därifrån hämtar en stor del av sin olja, ett samarbete som i framtiden troligtvis kommer att bli ännu viktigare för USA.
Ett drygt år efter att den Afrikanska Unionens bildades i juli 2002 skrev James Calafarno och Nile Gardiner följande i en analys för den djupt konservativa tankesmedjan Heritage Foundation:
"Med sina stora mineral- och naturresurser kommer Afrika även fortsättningsvis att vara av strategisk betydelse för Väst så som det varit de senaste hundra åren. Dess geostrategiska betydelse kommer troligtvis att öka under 2000-talet. Enligt nationella underrättelseenheten är det troligt att 25 procent av den olja USA behöver kommer från Västafrika 2015, vilken är en större andel än den som importeras från Persiska viken."
I sin artikel föreslog de att USA skulle inrätta ett militärt huvudkommando för Afrika, fokusera på kampen mot terrorism och intervenera där och när det krävdes för att skydda USA:s intressen. Men, poängterade artikelförfattarna, det skulle ske genom bombkrig och ombud. Helst inga USA-soldater på afrikansk mark som riskerade att dödas.
Bushregimen i Washington såg till att snabbt därefter inrätta ett militärkommando för Afrika, och Obama har oförskräckt fortsatt med USA:s militära inblandning i afrikanska konflikter genom att skicka sina drönare att lönnmörda i bland annat Somalia. Även i Uganda finns nu USA:s drönare och militärer, vilket motsäger det ursprungliga förslaget från Heritage Foundation men snarast får ses som en militär upptrappning från Väst sida när konflikterna i Afrika skärps.
I detta område startade Västs militära infiltration i Afrika mycket tidigare. Redan under den så kallade Darfur-krisen, när regeringen i Sudan anklagades för folkmord i regionen, gjorde Väst sitt bästa för att förhindra en afrikansk lösning av problemen. Det skedde bland annat genom att EU höll inne pengar för betalning av de soldater som deltog i AU:s fredsstyrka i området, vilket naturligtvis bidrog till oro inom fredsstyrkan. Till slut ersattes den med en FN-styrka, mer direkt kontrollerad av Väst.
Medan USA fortsatte sin militära penetration av den afrikanska kontinenten har EU-länderna inte varit overksamma i sina försök att splittra upp Afrika. Efter det att Loméavtalet, ett handelsavtal mellan EU och de afrikanska länderna, löpte ut 2007 bjöd EU in till nya handelssamtal om så kallade EPA-avtal, Economic Partnership Agreements.
EU, med sitt totala förhandlingsöverläge, valde att inleda förhandlingar med de afrikanska länderna i geografiska grupper som i flera fall inte tog hänsyn till redan existerade afrikanska samarbetsorganisationer. Sålunda fick Zimbabwe och Tanzania, två av de drivande länderna inom samarbetsorganisationen för länderna i södra Afrika, SADC, båda förhandla i den östafrikanska gruppen.
I gruppen för södra Afrika vägrade Sydafrika att skriva på ett avtal, medan EU snabbt slöt interimsavtal med Botswana, Lesotho, Swaziland och Moçambique. Det innebär att avtalsländerna kan importera varor från Europa som via den tullunion dessa länder har med Sydafrika kommer att hamna på den sydafrikanska marknaden. Sydafrika tvingas nu att välja mellan att gå med på ett avtal med EU eller bryta upp det gamla tullavtalet med grannländerna.
- Jag hoppas Sydafrika inte gör det (bryter tullunionen) för det skulle bara innebära att Sydafrika gör exakt det som EU vill. Europa vill splittra och erövra Afrika, kommenterade en av avtalens hårdaste kritiker Yash Tandon från den progressiva tankesmedjan South Centre i Genève.
Ekonomisk och militär intervention från de ledande "kapitalistländerna" som Mbeki talar om, har lett fram till den situation som i dag råder på den afrikanska kontinenten, med både väpnade konflikter och oenighet mellan länder. Zimbabwes stridbare president Robert Mugabe har sagt att Afrika just nu går igenom sin svåraste period någonsin. Han har också anklagat kolleger på kontinenten för att vara såväl "förrädare" som "ynkryggar". I en intervju i februari 2012:
- De tänker bara på pengar, pengar, materiella ting. Om jag säger emot Storbritannien och landet betalar delar av min budget, till exempel sjukhusen, var ska jag då få pengar ifrån? Om jag säger emot Frankrike och jag behöver Frankrikes pengar för att betala mina soldater, var ska jag då få pengarna ifrån? Du går och knäböjer inför Sarkozy, du går och knäböjer inför David Cameron och du knäböjer inför Obama och säger, ja vi ska göra allt ni vill.
Malawi är ett av de länder som efter ett skifte i politik belönats av "kapitalistländerna". Landets förre presidenten Bingu wa Mutharika vägrade att följa IMF:s krav på att devalvera den inhemska kwachan. När han dog i april förra året (2012) efterträddes han av vicepresidenten Joyce Banda. Hon la genast om den ekonomiska politiken och vägrade dessutom att tillåta Sudans president Omar al-Bashir att delta på Afrikanska unionens planerade toppmöte i Malawi, eftersom denne stod åtalad vid den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. (AU har beslutat att tillsvidare ignorera tribunalens beslut, eftersom åtalet mot al-Bashir snarar försvårar än underlättar en lösning av Darfur/Sudan/Sydsudan-frågan.) Det var åtgärder som behagade Väst och genast öppnades biståndskranarna. Världsbanken betalade ut 700 miljoner och Storbritannien beslöt att nästan fördubbla sitt budgetstöd till Malawi. Nu strömmar biståndet in medan inflationen rakar i höjden, till bekymmer för många mindre bemedlade malawier.
Oenigheten mellan länderna i Afrikanska unionen blev märkbar förra året när det var dags att välja en ny kommissionär. Jean Ping från Gabon ville bli omvald men utmanades av Dlamini-Zuma. Vid unionens första toppmöte i början av 2012 kunde ingen av de två väljas, och den Afrikanska unionen stod inför vad som kallades en konstitutionell kris. Ping fick bli interimsordförande till nästa toppmöte i juli. Han förlorade då valet knappt mot Dlamini-Zuma. Om det innebär en radikalisering av den Afrikanska unionen återstår att se.
Den befinner sig redan i hetluften. De problem som Väst skapade genom förstörelsen av Libyen har spritt sig till grannlandet Mali. I norra Mali har tuareger kämpat för självständighet ända sedan 1990-talet. Efter Libyenkriget lyckades de kort upprätta en någorlunda autonom region i området men kördes snart bort av islamister som tog över. Dlamini-Zuma har poängterat att den Afrikanska unionen måste få en ledande roll när det gäller att lösa krisen i Mali. Men Västländerna med Frankrike i spetsen trycker på för att själva kunna kontrollera ett militärt ingripande och lägga beslag på ytterligare en bit av Afrika.
- Utan tvekan kommer de västliga imperatoriska makterna att göra sitt bästa för att utnyttja utvecklingen för att ytterligare befästa sin intervention i Afrika under förevändning av att ett stärkande av "islamistisk och jihadistisk terrorism" i norra Mali utgör ett direkt hot mot deras nationella säkerhet, skrev Mbeki i sin artikel om den Afrikanska unionens framtid.
Han blev sannspådd.
Om inte Dlamini-Zuma lyckas hävda afrikanska intressen när konfliken i Mali ska lösas är det lätt att konstatera att drömmen om den Afrikanska unionen för lång tid framåt kommer att ligga begravd bland Sirtes ruiner. -
