Kongo från gummi till coltan

I din mobil finns ett litet kretskort av coltan. Åttio procent av världens coltan finns i Kongo. Landet är det stora exemplet på hur imperalistisk råvarujakt slutar i krig och folkmord. Malena Rydberg följer historien från 1800-talets slut till i dag. USA och Frankrike manövrerar, Kina är på väg in. Kapplöpningen om Afrika fortsätter.

Den 4 januari 1959 färdas två nyblivna vänner på en skoter på Léopoldvilles (i dag Kinshasa) dammiga gator. Skoterns förare och ägare heter Joseph Mobutu, en militär som blivit journalist, och passageraren Patrice Lumumba, före detta posttjänsteman. I fängelset hade Lumumba läst och uppskattat Mobutus artiklar i Actualités africaines. Två år senare kommer föraren att delta i mordet på passageraren, med president Eisenhowers och CIA:s goda minne. Ytterligare några år senare, efter sina statskupper, kommer föraren att upphöja den mördade till nationalhjälte och resa staty över honom.

Uppgifterna om skoterfärden och mordet på Lumumba finns i den väldokumenterade och välskrivna boken Kongo - en historia av flamländaren David van Reybrouck, som kom på svenska hösten 2012.

Författaren beskriver det jättelika Kongos historia långt före kolonialmakternas styckande av Afrika. Han intervjuar kongoleser som deltog i kampen mot Mussolinis trupper i Etiopien. Kongolesiska soldater deltog också i första världskriget i kampen mot tyskarna vid Tanganyikasjön. Européerna ondgjorde sig över afrikanernas "stamkrig" allt medan de slaktade varandra på Europas slagfält.

Ett Kongo blev i slutet av 1800-talet den belgiske regenten Leopold II:s privata koloni. Det blev också jämte Sydafrika det tidigast industrialiserade landet i Afrika. Med bilfabrikerna i västvärlden växte hungern efter Kongos gummi. Byarnas jordbrukande människor beordrades att tömma gummiträden, ett mycket slitsamt arbete. Om man inte löd, höggs händerna av. Efter skriverier om dessa grymheter övergick Kongo från kungens privata koloni till belgisk koloni .

1920 var 123 000 kongoleser löntagare. 1935 hade siffran ökat till 493 000. Landsbygden utarmades under senare delen av kolonialtiden. 1947 var 40 procent av landsbygdens befolkning över 50 år eftersom Kongos industrialisering tömde byarna på unga män. Städerna exploderade. 1940 hade Léopoldville/Kinshasa 50 000 invånare, 1955 300 000. Belgarna skapade ett skikt av så kallade evolués, kongoleser som levde på europeiskt vis; en grupp som vid självständigheten var omkring 12 000.

Frihetens och avkoloniseringens vindar svepte från slutet av 1950-talet över Afrika. Kampen för självständighet i Algeriet hade pågått sedan 1954. 1957 blev Ghana självständigt. Patrice Lumumba, en évolué, hade besökt Accra, Ghanas huvudstad, 1958 och där träffat och inspirerats av Tanzanias Nyerere, Zambias Kaunda och Guinea-Konakrys Sékou Touré. Kampen för ett fritt Kongo var i mycket de ungas kamp. Vid självständigheten hade Kongo 14 miljoner invånare varav 40 procent var yngre än 15 år.

I det fria valet i maj 1960 fick Lumumbas parti flest röster men inte någon majoritet. Han blev det självständiga Kongos förste, demokratiskt valde premiärminister.

Självständighetsdagen hade Kongo/Kinshasa sexton universitetsutbildade personer. Inte en enda utbildad kongolesisk läkare, ingenjör, jurist, agronom eller ekonom. Kongoleser hade endast tillåtits att studera psykologi och pedagogik!

Under de första sex månaderna av sin självständighet fick Kongo uppleva ett allvarligt myteri i armén, en massiv utvandring av belgare (många slog sig ner i Rhodesia och Sydafrika som ännu var under vitt styre), en militär invasion av Belgien efter det att fem belgare dödats, ett ingripande från FN som Lumumba vänt sig till i maktkampen med presidenten Kasavubu. Den kongolesiske nationalisten och icke-kommunisten Lumumba vände sig också till Moskva för stöd mot västmakterna och Belgiens militära intervention varpå Eisenhower ville se honom fysiskt likviderad. Dessutom hade i juli 1960 Tshombe utropat det mineralrika och för Kongos ekonomi så viktiga Katanga som självständig stat med stöd från Belgien.

Lumumba avsattes av presidenten Kasavubu som liksom Mobutu var USA och CIA:s man. Den i fria val utsedde premiärministern fängslades av Mobutus soldater, flydde, fängslades igen, torterades och dödades i närvaro av bland annat fyra belgare.

Mobutu gjorde två statskupper med stöd från USA, 1960 och 1965, varefter alla politiska partier förbjöds. Det mineralrika Katanga återfördes efter Mobutus statskupp med hjälp av FN till Kongo. Efter statskuppen 1965 döpte Mobutu om landet till Zaire vilket han ansåg vara ett mer "autentiskt", afrikanskt namn.

Kongos rikedomar behövs alltid, särskilt i krigstider. Under Vietnamkrigets dagar var kopparpriset högt, och Mobutu kunde fylla statskassan som han alltid betraktade som sin privata egendom. Då Vietnamkriget var slut sjönk kopparpriset och dessutom kom oljekrisen. Kongo/Zaires ekonomi drabbades hårt. 1977 var inflationen 60 procent. 1980 var BNP per capita 600 dollar som sjunkit till 200 dollar fem år senare. Ekonomin blev alltmer absurd. I städerna drack folk importerat pulverkaffe trots att Kongo är en stor kaffeproducent. För att få lån från IMF tvangs Mobutu gå med på organisationens så kallade strukturrationaliseringsreformer, det vill säga minskning av de offentliga utgifterna och privatiseringar. Mobutus eget monstruösa berikande var allmänt känt. Men han hade goda vänner i amerikanska presidenter som Nixon, Reagan och Bush sr. Ekonomin förvandlades alltmer till en svartekonomi. Mellan 1977 och 1979 fördes 70 procent av diamanterna och 90 procent av allt elfenben hemligt ur landet. Tonvis av mineralen coltan, som används i mobiler, fördes ut på samma sätt. Det ekonomiska läget blev på 1990-talet allt mer ohållbart. 1994 var inflationen osannolika 9 769 procent. Barn dog av svält i detta mycket bördiga land. Efter Sovjetunionens sammanbrott behövde USA inte längre antikommunisten Mobutu men han kom att klamra sig fast vid makten ännu några år.

I norra Katanga bidade Laurent-Désiré Kabila sin tid. Han hade en kort tid stötts av en ditrest revolutionär, Che Guevara, som dock tröttnat på "befrielsearméns" bristande disciplin och dess inte särskilt pålitlige ledare.

De nyheter som sprids om Kongo i dag är att hundratusentals människor befinner sig på flykt i östra Kongo i strider mellan den kongolesiska armén och rebellrörelsen M23. Konflikten i denna del av Kongo, i de båda Kivuprovinserna, med osannolikt våld och mänskligt lidande som följd, har en lång historia. Den har delvis sina rötter i folkmordet i Rwanda 1994, men går också tillbaka till den belgiska kolonialepoken. Europeiska etnografer hade redan runt 1910 delat in Afrikas folk i bestämda etniska grupper; grupper vars gränser afrikanerna tidigare uppfattats som flytande. I den belgiska kolonin Rwanda delade belgarna in befolkningen i hutuer som ansågs vara jordbrukare och tutsier som var nomader och som av belgarna ansågs kulturellt överlägsna hutuerna. Hutuerna hade i tusental under belgarnas tid förts från Rwanda till Kongos gruvor som arbetskraft, medan tutsierna vandrade med sina djur över de flytande gränserna mellan Kongo och Rwanda. Under Mobutus regim hade många av dessa tutsier fått kongolesiska pass

Östra Kongo, runt de stora sjöarna, lär vara sagolikt vackert, och är ett av Afrikas mest tätbefolkade jordbruksområden. En grundläggande orsak bakom flyktingströmmarna, brutaliteten, det sexuella våldet och dödandet är överbefolkning, fattigdom, avsaknaden av en beskyddande statsmakt samt olika ledares intressen av att underblåsa etniskt hat.

I de första demokratiska valen i Rwanda 1962 kom hutuerna, som utgjorde en majoritet av befolkningen, till makten. Många av tutsierna flydde med sin boskap till grannländerna Burundi, Kongo och Uganda. Ledaren för dessa tutsier blev Paul Kagame som mellan 1990 och 1994 inledde ett inbördeskrig mot huturegimen i Rwanda, som ledde till stora flyktingströmmar bland hutuerna. Hutuernas vrede kom sedan att utnyttjas av huturegimens ledare.

I Rwandakonflikten fanns tydlig utländsk inblandning. Paul Kagame är engelsktalande och USA:s man. Frankrike under Mitterand stödde liksom Belgien den fransktalande huturegimen.

Då den rwandiske presidenten Habyarimanas plan sköts ner 1994, började det verkliga skräckscenariet. De extrema hutumiliser som skapats av regimen, inledde folkmordet på tutsierna och moderata hutuer; ett folkmord som räknar mellan 800 000 och en miljon dödade människor.

Kagame kom till makten i Rwanda. Över en miljon hutuer flydde landet. 270 000 slog sig ner i Burundi, 570 000 i Tanzania, men den allra största delen, närmare 1,5 miljoner, blev flyktingar i östra Kongo där 850 000 tagit sin tillflykt till staden Goma och dess omgivningar i den mineralrika provinsen Nordkivu. De flesta av flyktingarna hade inte deltagit i folkmordet och inte tillhört någon milis. Alltsedan 1994 har konflikten i östra Kongo pågått i högre eller mindre grad. Liksom tutsierna en gång bidade sin tid i Uganda, väntar nu de många hutuerna på att kunna återvända till hemlandet, men Kagame vill inte ha dem tillbaka.

Paul Kagame, Rwandas ledare, hade sina skäl att vilja störta Mobutu eftersom denne tagit emot 1,5 miljoner hutuer, och Kagame utnyttjar missnöjet bland de kongolesiska tutsierna. Med hjälp av Kagame störtade Kabila diktatorn Mobutu 1997. Redan 1996 hade staden Goma fallit i Rwandas händer och tiotusentals hutuer hade dödats.

Kabilas Kongo blev inte någon demokrati utan ytterligare en auktoritär regim där all makt centrerats till Kabila som eliminerade sina fiender på samma sätt som Mobutu gjort.

De krig som utspelats i östra Kongo har sedan 1997 skördat mellan 3 och 10 miljoner människors liv. Ingen vet den exakta siffran.

Kabila bröt med Rwanda och Uganda och fick stöd av Angola, Zimbabwe, Sudan, Tchad och Gaddafis Libyen. 2001 mördades han av en före detta barnsoldat. På vems order? Sannolikt på Rwandas. Reybrouck menar för övrigt att Rwanda visar upp tydliga drag av att vara en militärdiktatur. Kabila efterträddes av sonen Joseph Kabila som var tämligen okänd för de flesta kongoleser. I presidentvalet 2006 fick Joseph Kabila 45 procent av rösterna, och han har stöd från västmakterna.

Att föra krig i östra Kongo är mycket lönsamt. En militariserad informell ekonomi har slagit rot, en ekonomi som står i den globaliserade ekonomins tjänst. Både Uganda och Rwanda har stora ekonomiska intressen att bevaka. Reybrouck uppger att Rwanda kontrollerar handeln med coltan. 80 procent av världens coltantillgångar finns i Kongo, och 1999-2000 exporterade Rwanda coltan för 240 miljoner dollar. Uganda kontrollerar delar av Kongos lönsamma guldhandel.

Många lokala miliser under självutnämnda krigsherrar med många gånger tvångsrekryterade barnsoldater härjar i östra Kongo. Det mest omtalade för tillfället är M23, en milis som består av tidigare soldater från den kongolesiska armén (soldater som sällan får betalt) varav många är tutsier. Rwanda stöder M23 eftersom Kagame vill komma åt östra Kongos enorma mineraltillgångar. Våldet, även det utbredda sexuella våldet mot kvinnor, har blivit rutin. Kriget brutaliserar och förgör.

I november 2012 erövrade M23 norra Kivus huvudstad Goma och ledaren för M23 har förklarat "att om folket vill, kan vi bege oss till Kinshasa". Visserligen träffades Joseph Kabila, Paul Kagame och Ugandas Yoweri Museveni den 20 november på Grand Hotel i Kongos huvudstad för att diskutera fred. Oddsen för Kongo är inte särskilt goda. Kabilas armé är inte mycket att räkna med. Från Paris kommer kravet på fler FN-soldater medan Washington förordar sanktioner mot M23. Vem är egentligen intresserad av fred i Kongo?

I slutet av sin bok tar Reybrouck upp Kinas relationer till Kongo. Kinesiska pengar investeras i sjukhus, skolor, infrastruktur, och Kinas linje är icke inblandning i staters inre angelägenheter till skillnad från västmakternas. I Kina arbetar i dag över 100 000 afrikaner. Utanför västmakternas kontroll förstärks banden mellan ett Kina som arbetar långsiktigt och är på jakt efter råvaror och ett Afrika som tillväxer.

I backspegeln kan man konstatera att först stod striden mellan europeiska och arabiska köpmän om kontrollen över handeln med slavar och elfenben. Under andra halvan av 1800-talet utkämpades kapplöpningen om Afrika mellan olika europeiska makter. Efter andra världskriget utspelade sig det kalla kriget mellan Sovjet och USA. I dag står kampen om Afrikas rikedomar mellan Kina och västmakterna, en ny kapplöpning om Afrika.

På ett möte i Stockholm hösten 2012, där Reybrouck presenterade sin bok, liknande han Kongo vid en trashank som går omkring med stora diamanter i fickorna. Kongos rikedomar har blivit dess öde. Ett så rikt land, men ack så fattigt och så misskött! -