En solkad regnbåge

I augusti förra året dödade polisen över fyrtio strejkande gruvarbetare vid Marikanagruvan i Sydafrika. Landet har gått om Brasilien som världens mest ojämlika land. Utbildning, infrastruktur och välfärdssystem försummas till förmån för råvaruexport och tullfrihet.

Sydafrika efter apartheid har misslyckats med sin ekonomiska och sociala politik, och den offentliga sektorn är ineffektiv. Detta har konserverat en ojämlik fördelning av välfärden mellan en i huvudsak fattig svart majoritet och en i allmänhet välbärgad vit minoritet. Detta misslyckande är huvudförklaringen till de ihållande anti-fattigdomsprotesterna, såsom de i Marikanagruvan.

Det nya Sydafrika som grundades 1994 vilade på en bräcklig grund. De ekonomiska och politiska klyftorna liksom klyftor i identitet och individuell självkänsla följde rasgränserna, ett förhållande som medvetet främjats av apartheidregeringarna.

Framgången för det demokratiska projektet efter 1994 stod och föll med att denna rasbaserade ojämlikhet, och speciellt den ekonomiska komponenten i den, snabbt skulle tacklas. Om inte skulle en ökande svart förbittring hota det nya Sydafrikas själva grundvalar. På senare år har samhällen med svart majoritetsbefolkning över hela landet regelbundet och ofta våldsamt protesterat mot dåliga offentliga tjänster, arbetslöshet eller uselt betalda jobb, och mot korruption och likgiltighet hos politiska ledare och tjänstemän. Det verkar finnas en allmän känsla av att partiledare och demokratiska institutioner (såsom parlamentet) är okunniga om deras svåra situation. Dessutom tycks det finnas en känsla av att skyddande institutioner, såsom polisen och rättsväsendet, förblir lika fientliga till de svarta som de var under apartheid - polisens dödsskjutning av de protesterande gruvarbetarna vid Marikana är ett typexempel.

Marikana kan vara vändpunkten, där den svarta ilskan kokar över. Förra året ersatte Sydafrika Brasilien som världens mest ojämlika samhälle, med det största gapet mellan de fattigaste och de rikaste.

Många svarta sydafrikaner hoppades att apartheidsystemets fall skulle ge jobb, effektiva offentliga tjänster och en hederlig regering. I många fall har sådana förhoppningar grusats.

ANC-regeringen har gett gratis allmän hälsovård, utbildning, subventionerade bostäder och socialbidrag till en del av de allra fattigaste. Dock de "fria" offentliga tjänsterna - utbildning, hälsovård, polis och andra tjänster - har ofta varit av låg kvalitet, helt saknats i vissa delar av landet och därtill varit avgiftsbelagda.

Däremot har en liten svart elit bestående av högre ANC-ledare, offentliganställda tjänstemän och fackföreningar blivit fabulöst rik redan 1994, främst genom fenomenet "politiskt kapital". Detta innebär att en hög ställning, eller närheten till någon med hög ställning, i ANC-hierarkin kan växlas in i höga befattningar inom den offentliga sektorn, i regeringskontrakt eller andelar i etablerade vita företag (kallat "black economic empowerment", eller BEE).

Rikare svarta och vita sydafrikaner kan gå runt de undermåliga offentliga tjänsterna genom att ansluta sig till privata system: säkerhetsbolag, privat sjukvård och utbildning, "säkra" stängda bostadsområden (så kallade gated communities). Den ekonomiska tillväxten sedan 1994 har misslyckats med att skapa meningsfull sysselsättning för massorna. Sedan 1994, när det nya Sydafrikas ekonomi trädde in i världsekonomin, har flera globala kriser drabbat landet som en tsunami - först den asiatiska finanskrisen 1997/1998, sedan flera globala råvarukriser och senast den globala finansiella krisen och krisen för euroområdet.

Sedan 1990 har antalet jobb i gruvsektorn minskat från 800 000 till cirka 300 000. De som förlorat sina jobb är främst svarta, lågutbildade arbetare. Enbart sedan den sista globala krisen och eurozonskrisen började, har nästan en miljon jobb försvunnit i ekonomin som helhet. Flertalet av dem som förlorat jobbet är svarta okvalificerade arbetare, med små möjligheter att hitta ett nytt jobb.

Den senaste krisen har också drabbat den svarta medelklassen, speciellt dem som arbetar i den privata sektorn. Många kämpar för att betala lån, privat utbildning och sjukvård. Fattiga sydafrikaner i gemen upplever en känsla av förtvivlan. De med jobb klamrar sig fast vid dem - att förlora ett jobb kan innebära att aldrig kunna få ett nytt. Att behålla jobbet och förhandla om högre löner har blivit en fråga på liv och död - som i fallet Marikana.

Dessutom finns det en allmän känsla av att systemet är orättvist. Vissa lyckligt lottade svarta sydafrikaner verkar anstränga sig mycket lite men kan ändå växla in sina meriter från frihetskampen i de mest välbetalda jobben, i regeringskontrakt och i BEE-aktier i privata företag. Framgångrika vita sydafrikaner å sin sida kan använda sitt sociala kapital, sin förmögenhet och sin utbildning från apartheidåren för att leva gott. VD:ar för storföretag lyfter jättebonusar för en blygsam insats, medan de lägst betalda anställda oftast får en lön som de knappast kan leva på.

Och värst av allt: såväl den svarta eliten (inklusive den politiska) och den vita eliten i Sydafrika visar upp sin rikedom på det mest iögonenfallande sätt - bygger stora herresäten, kör lyxbilar och spenderar mycket på "bling". Faktum är att i det nya Sydafrika förefaller det ofta att vara mängdet "bling" som avgör en människas värde.

Sorgligt nog spenderar en del fattiga svarta, i ett försök att efterlikna sina rikare svarta och vita kusiner, också sina surt förvärvade pengar på "bling", och många faller tack vare denna konsumistiska dröm ner i skuldfällan.

Bemannings- och uthyrningsföretaget Adcorp varnade i september för att Sydafrika står inför ett högst verkligt hot om "jobb-recession". Sydafrikas storbanker har alla varnat för att de måste skära bort fler jobb inom den finansiella sektorn, som redan har drabbats av ett stort antal nedskärningar under den senaste finanskrisen.

Med cirka 25 procent är Sydafrikas arbetslöshet på en nivå som industriländerna bara haft under trettiotalsdepressionen. Den som är svart har större sannolikhet att bli arbetslös. Endast i den offentliga sektorn har antalet jobb ökat. Enligt den senaste ekonomiska årsrapporten från Reserve Bank i juli 2012, med data fram till mars, ökade sysselsättningen i den offentliga sektorn med 4,6 procent, den "högsta tillväxttakten sedan 1975".

Varannan ung sydafrikan - och två av tre unga afrikanska kvinnor - är arbetslösa. Arbetslösheten bland alla mellan 15 och 24 år är 51 procent, mer än dubbelt så mycket som den nationella arbetslösheten på 25 procent, enligt den senaste undersökningen publicerad av Sydafrikanska institutet för rasrelationer.

Ungdomsarbetslösheten varierar kraftigt mellan folkgrupperna. Den är bland afrikaner 57 procent, färgade 47 procent, indier 23 procent och vita 21 procent.

Sydafrikaner, och särskilt svarta sydafrikaner, drunknar i skulder. De sydafrikanska hushållens skulder ligger på 75 procent av den disponibla inkomsten enligt centralbanken, Reserve Bank of Sydafrika. Siffror från National Credit Regulators (NCR) kreditbyråövervakningsfunktion visar att nära 47 procent av 19 miljoner konsumenter med kredit hade betalningsproblem.

Förhållandet mellan skuldsättning och disponibel inkomst i Sydafrika ligger på 78 procent. Med andra ord, på 100 intjänade rand går 78,50 till att betala på skulder. I många avseenden har ANC under sin tid vid makten begått samma ekonomiska misstag som många andra afrikanska befrielserörelser när de tog makten efter självständigheten.

Till att börja med har man i många fall helt enkelt fattat fel beslut för den ekonomiska politiken. Det som skett av ekonomisk tillväxt sedan 1994 har ofta förstärkt rasklyftan i Sydafrika.

Direkt efter makttillträdet 1994 beslutade den nya ANC-regeringen att sänka tullarna snabbare och till lägre nivåer än vad Världshandelsorganisationen krävde. Detta innebar att Sydafrika öppnades upp för billiga produkter, såsom textilier och kläder från Kina, utan att sydafrikanska produkter erhöll motsvarande lättare tillgång till andra internationella marknader.

Sydafrikas textilindustri drabbades hårt. Sedan 1994 har mer än 200 000 jobb försvunnit i branschen. Ebrahim Patel, tidigare generalsekreterare vid sydafrikanska Textil- och konfektionsarbetarunionen (SACTWU) och nu minister för ekonomisk utveckling, säger att Sydafrika sänkte tullarna för fort och borde ha säkrat industripolitiska åtgärder för att förbättra och modernisera industrin innan tullsänkningar genomfördes.

Ekonomins övergripande struktur har inte förändrats mycket sedan apartheid. Man har inte förmått diversifiera från rå- och bulkvaruexport - gruv- och jordbrukssektorn - i riktning mot att bli en ekonomi baserad på export av förädlade produkter från industrier som faktiskt skapar arbetstillfällen.

Det har inte varit fokus på att "uppgradera" produktionen från lågförädlade till högförädlade produkter, såsom skedde i utvecklingsländerna i Östasien efter andra världskriget, och att exportera sådana högförädlade produkter till gamla och nya marknader utomlands. Trots att Sydafrika producerar strategiska mineral har landet inte följt en industriell strategi för att kontrollera hela den globala värdekedjan från råvara till färdig produkt.

Industrialiseringen var inte inriktad på att stampa fram nya tillverkningssektorer ur gruv- och jordbrukssektorerna - grunden för den sydafrikanska ekonomin. Sedan 1994 har det inte funnits några verkligt engagerade försök att lyfta svarta sydafrikaner ur fattigdom genom att erbjuda kvalificerad yrkesutbildning, starkt förbättrad allmän utbildning och stöd till de fem miljonerna små och medelstora företag som ägs av svarta. Ett stort antal högskolor för teknik och för jordbruk, liksom lärlingssystem för kvalificerade hantverksyrken, kunde ha förvandlat låg- och okvalificerade svarta arbetare till elektriker, rörmokare och svetsare, men stängdes av ANC-regeringen.

Därtill sjösatte ANC-regeringen omedelbart efter maktövertagande ett program för frivillig förtidspensionering av lärare, vilket många av de bästa lärarna accepterade och därmed lämnade yrket, samtidigt som lärarhögskolor stängdes. Ofta låg de stängda lärarhögskolorna och tekniska högskolorna i landsbygdsområden där de utgjorde viktiga stöttepelare för den lokala ekonomin, varför nedläggningarna kunde drabba dessa områden mycket hårt.

Inte heller infrastrukturutveckling har integrerats i bredare sociala och ekonomiska utvecklingsstrategier, utan har huvudsakligen beslutats på ad hoc-bas. På nationella järnvägslinjer - huvudsakligen använda av svarta - har i besparingssyfte stationer på mindre orter stängts. Det har gjorts få investeringar i kollektivtrafik, och majoriteten av svarta sydafrikaner får förlita sig på minibussar, taxi och tåg. Områden med subventionerade bostäder byggdes på löpande band för de fattiga svarta, men de uppfördes ofta långt från kommersiella centra och utan skolor och offentlig service. Inte oväntat lämnade många invånare dessa områden och uppförde skjul närmare städerna och de arbetstillfällen som fanns där.

Den politik som förts för att stärka de svartas ekonomiska ställning, BEE, har helt enkelt varit felaktig. Enligt förre handels- och industriministern Alec Erwin överfördes 300 miljarder rand i BEE-transaktioner¹ från 1990-talets slut till mitten av 2000-talet. Men bara några tiotal individer, med nära kopplingar till ANC-ledarskapet och deras familjer, gynnades.

Många vanliga sydafrikanska (vita) företag har spenderat mycket på BEE som gynnar en handfull människor, i stället för att lägga samma belopp på att sponsra skolor, utbilda folk eller bygga bostäder på de orter där de verkar - alltsammans åtgärder som skulle lyfta tusentals ur fattigdom.

I de framgångsrika östasiatiska staterna var inhemska företag och företagsledare som fick statliga kontrakt, som fick "empowerment", skyldiga att skapa nya industrier med global konkurrenskraft - eller förlora stödet.

Om ANC-regeringen, genom att skapa tillgång till finansiering, kompetens och regeringskontrakt, hade stärkt de fem miljoner små och medelstora företag som ägdes av svarta (taxiägare, småbönder och småbutiksägare), som överlevt apartheidsystemets restriktioner för svart företagsägande och som utgör ett verkligt inhemskt entreprenörsskikt, skulle det på en mycket bredare bas ha stärkt svarta sydafrikaners ställning.

ANC:s och regeringens belöningssystem har inte byggt på meritokrati, på belöning av hårt arbete och kompetens. Detta innebär att många ANC-kadrer har utsetts till kritiska positioner i den offentliga sektorn utan att ha tillräcklig kompetens, och institutioner som kommuner och viktiga statsägda företag har på grund av dåligt ledarskap inte levererat offentliga tjänster till den svarta majoriteten.

Ofta har sådana vanskötta institutioner räddats från konkurs med knappa offentliga resurser. Därtill har ledare från frihetskampen som varit inblandade i korruption och misskötsel av offentliga positioner sällan ställts till svars på grund av sina meriter från "kampen". Detta har skapat en sedvänja att betrakta offentliga resurser som privata eller som partiresurser. Det har urholkat ANC-regeringens trovärdighet och sociala aktörers och vanliga medborgares tillit till regeringsmakten.

ANC vid makten har misslyckats med att skapa ett samverkande partnerskap för utveckling mellan Sydafrikas mäktiga privata sektor, regeringen och den organiserade arbetarrörelsen. Inflytelserika ANC-ledare har vid vissa tidpunkter ideologiskt avvisat allt som har att göra med affärer, eller omvänt har vissa opportunistiskt bedrivit affärer för sin egen vinning. Uppfattningen har skapats att ANC endast styr i sin egen lilla ledande elits intresse. Det har bidragit till att skapa en känsla av at man blivit orättvist behandlad bland vanliga ANC-anhängare.

Tyvärr verkar den politiska ledningen i Sydafrika inte känna någon brådska att börja leverera snabb ekonomisk utveckling för majoriteten, eller att ta sig an den sociala turbulens som tornar upp sig. Det finns en chockerande självbelåtenhet inom Sydafrikas ledande elit. Sydafrikas rika mineraltillgångar tycks ha bidragit till att föda självgodhet. Tänkandet inom den styrande eliten verkar gå så här: det är alltid mineraltillgångar och jordbrukets rikedomar som kan skapa jobb. Andra åter verkar argumentera för att om de hamnar i verkliga svårigheter kan de alltid nationalisera ekonomiska sektorer i "vita" händer.

Vissa ANC-ledare tror att deras anhängare alltid kommer att rösta på dem på grund av deras roll i kampen mot apartheid och det faktum att landet saknar alternativa politiska partier av verklig betydelse. Den bästa lösningen för Sydafrikas problem är att bilda en koalition för tillväxt mellan alla aktörer - regering, företag, fackföreningar, det civila samhället och medborgarna, som bedriver en pragmatisk politik och som kan enas om ömsesidiga kompromisser som kan göra Sydafrika välmående.

En ekonomisk "codesa" (den politiska process mellan ANC, Nationalistpartiet och andra intressenter som förhandlade fram Sydafrikas politiska övergång) mellan alla intressenter är angelägen. Men ANC-regeringen måste på allvar regera till förmån för alla sydafrikaner - och göra det synligt. -