I början av december förra året fördes Nelson Mandela till sjukhus i Pretoria. Det vållade inga särskilda rubriker eller kommentarer i massmedia. Men naturligtvis ligger dödsrunorna sen länge klara på tidningar, i radio och i teve. Som vanligt säger man att allt är väl och att det bara är rutinundersökningar som ska genomföras. Men Nelson Mandela är 90+. Han är en mycket gammal man som satt inne nästan trettio år i fängelset på Robben Island där han knackade sten. Han lever sen länge i en avlägsen by och gör inga framträdanden. Det är ingen hemlighet att han också har gått in i sin egen värld och knappast längre kan omfatta vad som sker runt honom.
Jag tänkte på Mandela denna mörka december. Påminner mig hans ord från rättegången i det tidiga 1960-talet där han riskerade att bli dödsdömd och hängd av den vita apartheidregimen. I sitt försvarstal sa han att "hans kamp varit värd att leva för. Därmed vore den också värd att dö för".
Vi vet hur det gick. Som den sista ömkliga resten av den långa mörkertiden av kolonialism störtades apartheidsystemet i gruset. Mandela blev president. Så sent som i mitten av 1980-talet trodde jag nog att den vita regimen i Syd-Afrika skulle kunna bita sig kvar tills jag själv hade hunnit dö. Men jag tog fel. Jag såg den falla. Och den dag när Mandela vandrade ut i friheten tjocknade det i halsen. Friheten var trots allt möjlig. Alltid möjlig. Trots allt.
Idag är den klassiska kolonialismen besegrad. De allra flesta människor som i dag bebor den afrikanska kontinenten har inga egna minnen av det koloniala förtrycket. Eftersom den allmänna historieundervisningen är lika dålig som i den svenska skolan, i stora delar av Afrika, håller redan det allmänna minnet av kolonialismens elände och människoförakt att försvinna.
Det finns människor, inte minst intellektuella med svaga kunskaper, som menar att Afrikas framtid redan är förbi. För dom är Afrika bara ett; trots att kontinenten består av över 50 länder, med olika politisk och kulturell bakgrund. Men naturligtvis har den afrikanska kontinenten lika mycket framtid som vilket annat land eller kontinent, som helst. Otvetydiga tecken pekar framåt. I dag är det färre diktaturer än för tjugu år sen, färre inbördeskrig eller andra konflikter. Den ekonomiska utvecklingen går också framåt.
För mig framstår det som en avgörande sanning att det egentligen bara finns ett grundläggande problem på den afrikanska kontinenten: fattigdomen. Jag ser inga andra avgörande problem som inte direkt eller indirekt är kopplade till denna fattigdom.
Och fattigdomen är skapad. Afrika har författigats av kolonialismen. Därför är det vårt ansvar att assistera. Det gör vi genom att skriva av alla eländiga lån, bidra till utbildning på afrikanernas egna villkor, och allt det andra som kan anses vara en liten återbetalning av allt vi plundrat.
Kolonialismen och imperialismen berövade den afrikanska kontinenten hundratals år av utveckling. Men Afrika är nu på väg att återta sin framtid. Till sist.
