USA:s imperialism är på nedgång. Tydligast ser vi det kanske i Latin- och Centralamerika. En viktig förklaring är det folkliga motståndet. Vi publicerar här en litterär text om inbördeskriget i El Salvador på 1980-talet. Den ingår i den ännu opublicerade boken Suenos Compartidos av Daniel Bruno, sedan länge bosatt i Sverige. Benny Andersson har intervjuat honom.
Från slutet av 1970-talet och i mer än ett decennium framåt stod Centralamerika i lågor. Utfattiga bönder reste sig mot sekler av förtryck. I mer än ett århundrade hade USA betraktat området som sin bakgård. Sandinisternas seger i Nicaragua fick Reaganregeringen att gå till motattack. Man inledde det smutsiga kriget via ombud och handelsblockad mot Nicaragua och intensifierade den militära hjälpen till militärregimerna i El Salvador och Guatemala.
Flera årtionden senare sitter en man vid mitt köksbord i Gustavsberg och berättar:
- Upproret bröt ut i januari 1981. Men El Salvador var inte som Cuba och Nicaragua. Där hade diktatorerna Batista och Somoza lagt beslag på allt och till och med de rika anslöt sig till resningarna. I El Salvador var det flera stora familjer som ägde 90 procent av den produktiva jorden och praktiskt taget hela den industri som fanns. Där höll de rika ihop. Dessutom hade USA bestämt sig för att regimen där inte fick falla, kosta vad det ville. När gerillan förstörde tre fjärdedelar av landets stridsplan i en enda aktion, bestämde Reaganregeringen nästa dag att man skulle skicka dubbelt så många. Med utbildade amerikanska piloter. Trots det hade gerillan stora framgångar i början. 1983 hade den befriat stora områden (zonas liberadas) i norr och öster och tillsatt lokala regeringar som styrde. Det fick USA att tänka om. El Salvador blev ett experimentfält där USA provade ut framtidens antigerillataktik. Flygplan med värmekameror lokaliserade gerillans truppformationer. Sedan kom tungt bestyckade attackhelikoptrar och mejade ner allt. Svaret blev la guerra de las pulgas (loppornas krig). Gerillans stora enheter upplöstes och ersattes av små rörliga grupper som slog till samtidigt i massor av små aktioner. Kriget fortsatte, men båda sidor insåg att de inte längre kunde vinna miltärt. Det blev allt svårare att behålla stridsmoralen i gerillans små grupper som nu stred isolerade från varandra. Internationella påtryckningar från andra latinamerikanska länder och från EU ledde till att fredsförhandlingar inleddes i hela regionen. Reaganregeringen var bakbunden av Iran-contras-skandalen och kunde inte lägga hinder i vägen. Fredsavtalet som satte stopp för inbördeskriget i El Salvador, slöts i Mexico i början av 1990-talet.
- Min far var överstelöjtnant och utbildad läkare. En tid tjänstgjorde han som presidentens livläkare. Så jag växte upp bland de makthavande. Men min far kom från fattiga bönder. När han började organisera de lägre officerarna skickades han till USA för "vidareutbildning". Där erbjöds han fem miljoner dollar, visum till USA för familjen och en amerikansk läkarlegitimation. Han avböjde och lyckades försvinna tillbaka till El Salvador. När upproret inleddes talade han på gerillans radio och uppmanade militären att ansluta sig. Jag gick då på militärhögskolan och sparkades omedelbart ut. Sedan lyckades jag fly till Mexico, där jag sökte upp representanter för gerillan och skickades på utbildning till Nicaragua. 1983 smugglades jag över gränsen till El Salvador. Där utsågs jag till officersutbildning och fick så småningom leda en liten grupp på sex soldater. Vi användes nästan enbart för självmordsuppdrag. När vi mot svåra eller omöjliga odds hade klarat ett, skickades vi ut på nästa. Den ständiga psykiska pressen och en tilltagande fysisk utmattning - jag hade fått malaria och hade mot slutet gått ner från 74 till 49 kg - gjorde att jag och resten av min grupp alltmer funderade på att lämna kriget. Jag fick hjälp av en präst som ansåg att jag "hade gjort mitt" och smugglades ut ur djungeln till den mexikanska ambassaden. Därifrån lyckades jag ta mig till Mexico, där jag greps av säkerhetspolisen och utsattes för tortyr och skenavrättningar innan jag slutligen frigavs. Genom FNs försorg kom jag till Sverige 1987.
- Boken, Suenos Compartidos (Gemensamma drömmar), skrev jag för dra fram en del av El Salvadors dolda historia i ljuset och för att ge upprättelse till dem som dog. Jag ville visa krigets smutsiga verklighet, men också visa på solidariteten och kärleken mellan dem som stred tillsammans i gerillan.
