Barnexperimentet - svensk skola i fritt fall
Slutet - Hitlers tyskland 1944-45
Älskade fascism - den svartbruna rörelsens ideologi och historia
Informationskriget mot Iran
Pierre Gilly
Verbal förlag 2013
ÅR 2008 KOM Pierre Gilly med boken Bombdiplomati. Den nya, Informationskriget mot Iran, är en uppföljare. Syftet med båda böckerna beskrivs som "en övning i intellektuellt självförsvar". Det handlar om att "förklara hur tankarna kommer till oss".
Titeln känns lite torr men jag kan inte hitta på något bättre. Termen omfattar det mesta i aggressiv väg som västmakterna hittar på mot den islamistiska republiken. Som bekant är tonläget stundom mycket uppskruvat, särskilt från Israels ledande politiker.
Boken har två huvuddelar, var och en är nyttig på sitt sätt. Inledningen är mer generell och antyder en modell för inte bara krisen runt Iran, utan i stort sett alla kriser där information/propaganda spelar en viktig roll. Här får vi förklarat för oss att vi lever i "andrahandsvärldar". Vi har vår egen kunskap om närmaste omgivningen, men det mesta vi vet om världen i stort förmedlas från andra. Världen tolkas för oss av andra. Detta är viktigt för att förstå hur propaganda fungerar, hur medier fungerar och vilka som drar i tömmarna när olika kampanjer sätts i gång. Mediernas sammankoppling med den politiska och militära makten är viktig att förstå. Men även inom oss som enskilda individer finns urvalsprocesser. Vi ser det vi vill se, ungefär så kan man säga, och det underlättar för propagandamakarna.
Den andra huvuddelen handlar givetvis om Iran och det påstådda kärnvapenprogrammet. Och där har vi å ena sidan underrättelsetjänster och andra insatta (exempelvis akademiker och forskare) som vet hur sakläget är och ibland säger det, å andra sidan politiker som i samarbete med medier bedriver hejdlös skrämselpropaganda. Det är ju intressant att få veta hur länge Iran har påståtts vara ett visst antal år från att ha färdiga kärnvapen - detta har pågått sedan 1980-talet.
Dessutom finns det en tredje, utspridd del med olika intressanta under-frågor och reflexioner som hänger samman med bokens tema. Eftersom möjligheten till "informationskrig" vilar på en grundval av bland annat liberalism och orientalism finns det skäl att ta upp även dessa, vilket Gilly gör. I korthet nämns frågan om synen på demokratier som ägnar sig åt olika typer av gravt våldsamma aggressionshandlingar - oftast mot stater som inte kallas demokratier. Demokratier kanske inte för krig mot varandra - men mot andra!
Sammanfattningsvis: här finns både generella anvisningar för intellektuellt självförsvar mot den numera nästan bedövande propagandan åt alla håll, och intressanta detaljanvisningar vad gäller just Iran.
Gilly är inte optimist. Som slutord skriver han att konflikten mellan Iran och västvärlden i hög grad tycks utspelas i föreställningarnas värld, och därför finns skäl att vara pessimistisk:
"Nyhetsrapportering och opinionsbildning har i hög grad blivit ett självrefererande system där värderingar, spekulationer och orientalistiska föreställningar anses viktigare än verifierbara fakta. Det är inte fakta som ligger till grund för föreställningarna utan föreställningar som avgör valet av fakta."
Men vi kan påminna oss det ryska ordspråket "lögnen har korta ben", och hoppas att det innebär att sanningen så småningom springer om lögnen!
Några småfel finns. Filosofen Jean Jacques Rousseau råkar få heta Emil Rousseau. I övrigt tycker jag att de engelska citaten borde ha översatts.
Kortfattad och lättläst. Behållningen ökas av personregister, litteraturlista och noter.
Recensent: Björn Nilsson
Herbert Tingstens sista dagar
Per Wirtén
Albert Bonniers förlag 2012
FÖRTJÄNSTEN MED Wirténs bok är beskrivningen av Tingstens trettiotal. Tillsammans med andra radikala intellektuella som makarna Myrdal eller Wigforss formulerar han då ett program för att stå emot fascism och ekonomisk kris: försvar för borgerlig demokrati, sociala reformer, kritik av den gamla överhetens kyrka och monarki, avvisande av stora systemteorier till förmån för pragmatism. Teoretisk grund är anglosaxisk analytisk filosofi, så småningom kanske spetsat med en smula Sartre.
Detta tankekomplex dominerar årtiondena efter andra världskriget. Den socialdemokratiska versionen sitter vid makten, medan Tingsten aggressivt företräder den borgerliga, folkpartistiska. Men när Wirtén kommer så långt vidrör han knappast Tingstens tidstypiska blinda fläckar. Föreställningen att västerländsk samhällsmodell och människosyn är de enda rimliga (för att använda ett tingstenskt favoritord) och kommunistskräcken får Tingsten att förespråka svenskt kärnvapen och kritiklöst sluta upp bakom USA:s imperialism.
I dag förs Tingstenlinjen vidare främst av Lena Andersson. Hon är inte lika beläst och skriver inte alls lika roligt. Men också hon använder knivskarp begreppsanalys och utgångspunkten att alla människor är lika för att hamna rätt tre gånger av tio och bort i tok - ofta i knät på imperialismen - de andra sju.
Wirténs bok kunde ha blivit bra och nyttig. Men han ser som sagt inte dessa gapande hål och är för intagen av Tingstens formuleringskonst.
Recensent: Olle Josephson
Barnexperimentet - svensk skola i fritt fall
Per Kornhall
Leopard 2013
JAG HAR ARBETAT fyrtioett år i den svenska skolan och känner igen det mesta Kornhall, som är före detta gymnasielärare och före detta undervisningsråd på Skolverket, tar upp i sin bok. Han understryker att det största skolproblemet i dag är att det inte längre finns någon likvärdig bra skola för alla, något som tidigare varit kännetecknet för svensk utbildning. Friskoleinförandet, skolpenningsystemet och marknadsanpassningen har lett till en subventionering av ökad skolsegregation. Sverige får allt sämre resultat i internationella kunskapsmätningar, men det alarmerande är att våra skolresultat kontinuerligt försämrats sedan mitten av 1990-talet - utom i engelska och digital läsning, vilket knappast har med skolundervisningen att göra.
Framför allt är det de svagare eleverna som presterar allt sämre, något jag själv erfarit som gymnasielärare. Sverige har genomfört en rad ideologiskt baserade reformer utan att i förväg ordentligt ha utrett konsekvenserna. I kapitlet "Oro" presenterar Kornhall statistik som beskriver utvecklingen både nationellt och internationellt. Under rubriken "Vanmakt" analyserar han ideologin bakom förändringarna och hur svårt det tycks vara att ställa någon till svars för försämringarna. I avsnittet "Hopp" presenterar han forskning och beprövad erfarenhet som kan skapa en bättre skola. Där ingår bland annat kravet på återförstatligande, avskaffandet av vinster, avskaffandet av det fria valet och högre lärarlöner för att ånyo göra lärarjobbet populärt.
Recensent: Malena Rydberg
The question of strategy
THE SOCIALIST REGISTER 2013
Red. Leo Panitch, Greg Albo och Vivek Chibber
DEN 49:E UPPLAGAN av antologin Socialist Register innehåller nitton bidrag som täcker in ämnen från såväl USA som Italien, Sydafrika, Bolivia och Grekland. Det som står i fokus är strategier för en antikapitalistisk, socialistisk utveckling. I föregående upplaga behandlades den ekonomiska sidan av kapitalismens kris. Även i årets utgåva återfinns givetvis fenomen såsom åtstramningspaket, teknokratstyre och den socialdemokratiska praktikens dödsdans i bakgrunden. Det konstateras också att trots denna ekonomiska kris är kapitalismens politiska sida fortfarande ohotad. Hur ska man då kunna tänka och ta till vara på det gräsrotsmotstånd som ändå manifesterar sig i form av löst sammanslutna aktivistnätverk eller stora demonstrationer och strejker i Sydeuropa? Värt att notera är att flera av kapitlen berör feminismen som kanal och gemensam nämnare för antikapitalistisk rörelse och organisation i både det globala Nord och Syd.
Jag skulle särskilt vilja lyfta fram Jodi Deans kapitel "Occupy Wall Street: after the anarchist moment" och Charles Posts "What is left of Leninism? New European left parties in historical perspective". Dessa två bidrags gemensamma styrka är att de kan fungera som analoga linser för svenska förhållanden. Deans kapitel beskriver Occupy-rörelsens organisatoriska brister och styrkor samt hur dessa skulle kunna "tänkas om" för att bereda väg för en ny form av kommunistisk organisering. Post gör en koncis men imponerande rik sammanfattning av socialdemokratins utveckling från 1890 till 1919, därefter de leninstiskt inspirerade partiernas uppgång och fall perioden 1919-1991 och avslutar med reflektion kring dagens vänsterpartier. Detta på totalt endast 23 sidor. Vad gäller den "nya" vänstern efter 1991 lyfter Post särskilt fram italienska PRC och tyska Die Linke som intressanta fallstudier. Deans och Posts slutsatser om hur man kan bygga socialistiskt arbete på ett nytt sätt, anpassat för dagens senmoderna samhälle, borde alla engagerade marxister ta del av och diskutera.
Boken kan förvärvas online bland annat från utgivaren.
Recensent: Daniel Hedlund
Slutet - Hitlers tyskland 1944-45
Ian Kershaw
Albert Bonniers förlag 2012
DET SISTA MÅNADERNA av andra världskriget var en fruktansvärd tid. Krigets utgång var då given men hela städer smulades sönder av de allierades bombningar och miljontals människor dödades och fördrevs. Varför gav Nazityskland inte upp? Denna fråga och andra försöker Kershaw besvara i sin väldokumenterade bok om kriget. Den tyska krigsledningen var in i det sista lojal mot Hitlers ofta bisarra och motstridande order. Men vanliga människor? Varför gjorde de inte uppror? Efter första världskriget ledde ju nederlaget till revolutionära stämningar i breda folklager. I stället utbreddes bland tyskar en fatalism och undergångsstämning som Kershaw väl beskriver. Som om den nazistiska propagandan och antikommunismen genomträngt varje mänsklig por. Man tvingas på nytt ställa sig frågan hur Hitler kunde få massivt stöd för sin folkmordspolitik så länge det egna landet försågs med förnödenheter som rövats från erövrade länder.
Kershaws talar i slutet om speciella maktstrukturer, pliktmoral och underliggande attityder för att förklara det kvardröjande stödet bland befolkningen för Hitler. Men räcker det som svar?
Recensent: Malena Rydberg
Älskade fascism - den svartbruna rörelsens ideologi och historia
Henrik Arnstad
Norstedts 2013
BEHÅLLNINGEN av denna bok är den översiktliga redogörelsen av högerextremismens uttryck i olika länder, särskilt utvecklingen av fascismen så som den formerade sig i Mussolinis Italien. Redogörelsen för samtida fascism(er) är oväntat kort och grund. Arnstad lutar sig huvudsakligen på anglosaxiska perspektiv på fascism, att döma av referenserna.
Undersökningen blir varken hackad eller malen eftersom Arnstad inte skriver fram sitt eget vetenskapliga (alternativt politiska) förhållningssätt tillräckligt, dock kan man skönja det i bakgrunden. I stället verkar det som att han vill vara läsare från alla politiska läger till lags, förutom givetvis självdefinierade fascister. Det blir därför rörigt när fenomen som fascism, nationalsocialism, totalitarism, rasism, antisemitism och förhållandet dem emellan ska berättas, samtidigt som socialism, liberalism, konservatism och deras relationer till fascism också beskrivs. Är Mussolini för fascismen vad Marx är för marxismen? Det förefaller som "nja" eller "ibland", vilket inte är ett tillfredsställande svar för en bok med de här anspråken på att upplysa om fascistisk ideologi (Arnstad utgår från ett närmast lexikaliskt ideologibegrepp). Arnstad upplyser om att fascism inte behöver stå i direkt relation till rasism, men boken präglas ändå av likhetstecken däremellan. Räknar man upp nyckelord som klassenighet, korporativism, monarkism, revolutionär konservatism och förakt för "svaga" (fattiga, sjuka, "lata" och kvinnor/feminism), eller nämner den fascistiske skalden D'Annunzios idé om kriget som verktyg för att återföda nationen och låta "frihetskämpar" sprida civilisation till andra delar av världen, så hittar vi kanske fascistiska embryon lite varstans inom borgerligheten. Arnstad skriver dock huvudsakligen bort analyser av fascism/nationalism/rasism, där sådana uttryck kan anses vara en restprodukt av kapitalismens socialt söndrande effekter, genom att lyfta fram Stalin och/eller Sovjetunionens skrivningar om fascismen som ovetenskapliga och/eller politiska. I stället får vi veta att fascismen är en "tredje väg", vare sig höger eller vänster (men inte heller mitten), en beskrivning som säkert hade smickrat t.ex. Juan Perón.
Recensent: Daniel Hedlund
