Hur fick proletärlitteraturen sin unikt starka ställning i Sverige? En förklaring är landets politiska och ekonomiska eftersläpning, skriver Per-Olof Mattsson, litteraturvetare i Stockholm.
Det hävdas ofta att den svenska arbetarlitteraturen är unik i jämförelse med andra länder. Det är dock en sanning som måste preciseras. Den svenska arbetarlitteraturen har en bredd och ett djup som sannolikt är unik, men det är inte i Sverige som arbetarlitteraturen har sitt ursprung. I norra Europa är det den danske författaren Martin Andersen Nexø som skapar det som kom att kallas proletärromanen. Hans stora verk i fyra delar, Pelle Erobreren (1906-1910, sv. övers. Pelle Erövraren), blev med Lars Furulands ord i översiktsverket Svensk arbetarlitteratur (2006) "förebild av särskilt stor betydelse i Norden och Europa" (s. 29). Philippe Bouquet, fransk kännare av svensk arbetarlitteratur, utnämner i Spaden och pennan (sv. övers. 1990) till och med Andersen Nexø till "proletärlitteraturens verklige skapare". Det är bland svenska arbetarförfattare som Bouquet ser Nexøs "verkliga efterföljare" (s. 26). Furuland framhåller i sannolikt korrekt även Jack Londons roman Martin Eden (1909) som "den första stora proletära utvecklings- och bildningsromanen" (s. 31).
Trots att Svensk arbetarlitteratur är det första försöket i stor skala att litteraturhistoriskt beskriva genren, finns det inte något försök att koppla arbetarlitteraturens ställning till arbetarrörelsens speciella ställning i det svenska samhället. I förordet konstateras att arbetarlitteraturen bidrog till att "sätta programmet för svensk litteratur under åtskilliga decennier" (s. 15), men mer än så blir det inte.
Bouquet för dock ett resonemang som pekar i en intressant riktning. "Sverige var det enda landet som fick en riktig proletärlitteratur", hävdar han. Bortsett från Sovjetunionen, som han "i någon mån" ser som ett "särfall", konstaterar Bouquet att "[d]et finns faktiskt inget annat europeiskt land som under denna period upplevde en sådan uppblomning av begåvningar som utgått från folket och inriktat sig på att försvara dess sak" (s. 17).
Forskningen kring svensk arbetarlitteratur är dock påtagligt försiktig när det gäller att se ämnet i ett bredare perspektiv än det enskilda författarskapet och litteraturen i sig. Utgångspunkten bör i stället vara att det finns ett historiskt samband mellan arbetarlitteraturen och den roll som arbetarrörelsen spelat i det svenska samhället.
Arbetarrörelsens egen historieskrivning har bara marginellt berört arbetarlitteraturens ställning. Det gäller såväl Knut Bäckströms Arbetarrörelsen i Sverige (Stockholm 1958-1963) som Karl Fernströms Ungsocialismen (Stockholm 1950). Den roll som författarna och litteraturen har spelat nämns bara i förbifarten och enbart deskriptivt. Bland alla historiska verk som behandlar socialdemokratins historia är det nog bara Jan Lindhagens Socialdemokratins program (Stockholm 1972-1974) som har något originellt att säga i frågan. Lindhagen beskriver, med utgångspunkt i en artikel av Eyvind Johnson, det perspektiv av frigörelse som plötsligt öppnades i det svenska samhället i början av 1930-talet:
Den givna bakgrunden var arbetarrörelsens genombrott. 1932 bildar Per Albin regering. Folkhemmet var en frigörelse. Folkhemstanken var inte kollektivistisk. Den talade om en ny trygghet som visserligen vilade på en delvis patriarkalisk grund, men som också tillät en personlig social frigörelse av ett aldrig skådat slag. (Del 2 s. 248)
Lindhagen för även in författarna som betydande aktörer i den modernisering av det svenska samhället som anfördes av socialdemokratin, ett djärvt grepp som inte fått någon direkt efterföljare. I det stora samlingsverket Socialdemokratins samhälle (red. Klaus Misgeld, Karl Molin & Klas Åmark, Stockholm 1989), som publicerades i samband med partiets hundraårsjubileum, nämns litteraturen och kulturen inte alls.
Under 1960- och 1970-talet introducerades nya perspektiv i litteraturvetenskapen - kontinentala riktningar som tidigare varit okända på våra breddgrader - framför allt av Kurt Aspelin, docent vid Göteborgs universitet. Han redigerade flera betydelsefulla antologier: Marxistiska litteraturanalyser (Stockholm 1970) och Form och struktur (Stockholm 1971). I Textens dimensioner (Stockholm 1975) försökte han själv skissera en uppdaterad marxistisk metod.
En av Aspelins lärjungar var Kenth-Åke Andersson. Han avled 1973 mitt uppe i arbetet med ett stort projekt. Hans medverkan i Kritiska seminariet vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg finns dokumenterad i antologin Klartext. Marxistisk litteraturteori (Göteborg 1972).
Kenth-Åke Andersson efterlämnade också skissen till ett större arbete om Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom (Stockholm 1974). I den formulerade han viktiga utgångspunkter för ett fortsatt arbete. Det är utifrån ett sådant bredare perspektiv - en analys av de allmänna dragen i det svenska samhällets utveckling från slutet av 1800-talet och socialdemokratins roll i den utvecklingen - som arbetarlitteraturens speciella ställning kan förstås.
Kenth-Åke Andersson var, även om han inte nämner det explicit, inspirerad av Leo Trotskijs formulering av lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen. Den bygger på inslag som finns redan hos Marx men som Trotskij vidareutvecklade utifrån ryska förhållanden. Trotskij använde idéerna bakom teorin redan i sitt arbete om den första ryska revolutionen 1905 - Resultat och framtidsutsikter (1906, sv. övers. av Kenth-Åke Andersson, Göteborg 1972). Den blev utgångspunkt för teorin om den permanenta revolutionen, dvs. att kapitalismens utveckling i Ryssland hade särdrag som medförde att endast arbetarklassen skulle kunna avskaffa tsarismen och de feodala förhållandena.
Det var först i det omfattande verket Ryska revolutionens historia (1931-1933, sv. övers. Stockholm 1988-1992) som Trotskij uttryckligen formulerade lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen. Trotskij ser nyckeln till den ryska historien i landets position mellan väst och öst:
Ett efterblivet land assimilerar de materiella och intellektuella framsteg som gjorts av de utvecklade länderna. Men detta betyder inte att det skulle följa dem slaviskt, att det skulle upprepa alla steg i deras utveckling. (s. 20)
I likhet med de entusiastiska formuleringarna om bourgeoisiens framfart i Kommunistiska manifestet, ser Trotskij inte enbart negativa drag i den kapitalistiska utvecklingen:
Den förbereder och förverkligar i viss mening allmängiltigheten och varaktigheten i människans utveckling. Därigenom förhindras olika nationers upprepande av utvecklingens former. Trots att det måste följa efter de utvecklade länderna behöver ett efterblivet land inte ta saker och ting i samma ordning. Den historiska efterblivenhetens privilegium - och ett sådant privilegium existerar - tillåter, eller snarare tvingar landet att anta det som finns tillgängligt vid en viss tidpunkt och därigenom hoppa över en hel serie av mellanliggande stadier.(s. 20)
Resultatet blir "en märklig kombination av olika stadier i den historiska processen. I sin helhet får deras utveckling en planlös, komplicerad och sammansatt karaktär." Trotskij ser ojämnheten som "den historiska processens mest allmängiltiga lag" och den "uppenbarar sig i sin skarpaste och mest invecklade form i de efterblivna ländernas öden." Därur härleder Trotskij en annan lag, som han kallar "lagen om den sammansatta utvecklingen". Därmed avses "sammanträngningen av olika stadier, en kombination av olika steg, en blandning av föråldrade och mer samtida former." (s. 20)
Sådan ser den teoretiska bakgrunden ut till Kenth-Åke Anderssons skrift om den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. Hans utgångspunkt är att den svenska socialdemokratin - och vi kanske i viss mån kan tillfoga den svenska arbetarlitteraturen:
har en unik ställning i den svenska samhällsstrukturen; det finns inget kapitalistiskt land som kan uppvisa någon som helst motsvarighet. Ett land där ett parti med starka rötter i arbetarklassen och med en säker parlamentarisk ställning kunnat hålla regeringsmakten i 40 år utan att för den skull genomföra sitt eget program [...]. (s. 4)
Inledningsvis konstateras att den svenska borgerligheten inte kom till makten genom en revolution utan "genom en gradvis omvandling av den existerande politiska strukturen i landet."(s. 7). Under 1800-talet äger en dragkamp rum mellan borgarklassen och det gamla ståndssamhället. Trots att arbetarklassen, i sin överväldigande majoritet, utestängdes från parlamentarisk representation ända fram till 1918-1921, lyckades borgerligheten inte dominera parlamentet. En besvärlig och egensinnig bondeklass ställde sig i vägen.
Den svenska borgerligheten kom att bli splittrad och heterogen. Därför tvingades borgarklassen i stället ingå kompromisser med de gamla härskande klasserna. Under 1800-talet sammanväxer borgerligheten dessutom delvis med den gamla adeln. Bristen på politisk aktivitet var påtaglig inom borgerligheten, som till skillnad från arbetarklassen inte drivs till samarbete och sammanhållning genom sin ställning i produktionsprocessen.
Det är först in på 1900-talet som den svenska borgarklassen lyckas bilda egna politiska partier, vilka dock inte fick någon massanslutning. Ett förhållande som till stor del berodde på att arbetarklassen redan hade bildat ett eget parti redan 1889 när socialdemokratiska partiet grundades.
Det kapitalistiska produktionssättet infördes tämligen sent i Sverige och landet kunde därmed dra nytta av samma "efterblivenhetens privilegium" som Trotskij fann i sin undersökning av Rysslands utveckling. Den modernaste tekniken övertas från de mer utvecklade länderna och inget omfattande motstånd finns från tidigare produktionsmetoder. Av alla dessa skäl har Sverige inte några breda småborgerliga befolkningsskikt, som t.ex. Frankrike, med sin grund i äldre skeden. Dessa skikt utgör ofta grundvalen för borgerliga masspartier: "Denna ekonomiska fördel innebar sålunda en politisk nackdel för borgarklassen."
Andersson analyserar ytterligare två faktorer som bestämde utvecklingen i Sverige. Det svenska näringslivet var, för det första, redan från början koncentrerat och monopoliserat, vilket även ryckte undan grunden för ett borgerligt massparti. Staten spelade, för det andra, en stor roll under industrialiseringen. Det var i och för sig inget nytt. Den svenska staten hade aktivt ingripit i landets näringsliv ända sedan stormaktstiden.
Hos Bouquet, som sannolikt också känner till Trotskijs resonemang om den ojämna och sammansatta utvecklingen, finns inslag av samma resonemang:
här är det uppenbart att den nämnda radikala omvandlingen av det svenska samhället inte kunde vara annat än gynnsam. Landets ekonomiska, sociala och politiska eftersläpning visade sig rentav bli en befrämjande faktor. Den länge återhållna utvecklingen "avlossas" med kraften hos en slunga. Fenomenen går in i varandra och drar med sig varandra. Det finns säkert inget annat europeiskt samhälle som har utvecklats så mycket på så kort tid som det svenska vid den här tiden. Men det är den svenska arbetarklassens förtjänst att den förstod att utnyttja denna islossning för kulturella syften. Ty denna våg av proletärlitteratur är otänkbar utan denna mylla som folkrörelserna utgör. (s. 18)
Om vi nu vänder blickarna mot den svenska litteraturens utveckling, så ser vi att en bred borgerlig, realistisk litteratur (roman) växer fram tämligen sent i Sverige. De insatser som görs under första hälften av 1800-talet - Almqvist, Fredrika Bremer, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, August Blanche m. fl. - blev inte inledningen till en stabil tradition. Det är först i och med de så kallade tiotalisterna (Hjalmar Bergman, Elin Wägner, Gustaf Hellström och andra) som ett brett genombrott äger rum i början av 1900-talet. Genombrottet varade dock bara till mitten av nästa decennium, då arbetarklassen börjar leverera den ena kandidaten efter den andra till den svenska parnassen och det är just inom den borgerliga romanens egen genre som förändringen är tydligast. Under 1930-talet sker samma sak även inom lyriken.
De nya författarna ur de lägre klasserna, många som Vilhelm Moberg eller Artur Lundkvist med bakgrund i torpar- och småbrukarmiljö, kom att gå i bräschen för en modern, samtida litteratur i samklang med den moderna litteraturen i det övriga Europa. Modernisterna i Sverige rekryterades inte främst ur borgerliga kretsar, utan från industriernas och jordens arbetare. Lennart Thorsell visar i sin undersökning av författarkårens sammansättning och bildningsvägar mellan 1880 och 1950 att det även rent sociologiskt äger rum en stor förändring i riktning mot arbetarklassen och andra folkliga skikt under den period när socialdemokratins politiska hegemoni etableras.
Analyserna av borgerlig och proletär offentlighet - med inspiration från Jürgen Habermas och Oskar Negt och Alexander Kluge - under 1970-talet ledde fram till nya komplex av frågor, vilka dock aldrig besvarades på ett tillfredsställande sätt. Huvudsakligen, enligt min uppfattning, beroende på att teorin behandlades på ett alltför allmänt sätt och inte tog hänsyn till särdragen i den svenska utvecklingen. Om vi ska kunna komma längre, måste just särdragen bli utgångspunkten. En sådan utgångspunkt finns i Kenth-Åke Anderssons skiss om det svenska samhällets och socialdemokratins utveckling.
En del frågor är helt fel ställda: Var det socialdemokratins "borgerliga" kultursyn som beseglade proletärlitteraturens öde, eller var det bristen på "proletära offentlighetssammanhang" som fick författarna ur arbetarklassen, och andra lägre skikt i befolkningen, att överge ursprunget och låta sig inlemmas i den borgerliga offentligheten? Frågor av denna typ leder inte någonstans, och de tycks ofta motiveras av en politiskt betingad nostalgi, en längtan tillbaka till "den gamla goda tiden" som ofta visar sig aldrig ha funnits.
För att förklara den specifika svenska situationen, arbetarlitteraturens särställning jämfört med de mer "typiska" länderna, måste de svenska särdragen analyseras. Vilken speciell kombination av faktorer var det som resulterade i arbetarförfattarnas dominans under en period som omfattar flera decennier?
I en samling studier, redigerad av Bertil Nolin, Kulturradikalismen (Stockholm 1994) har en rad nordiska forskare behandlat den kulturradikala traditionen i ett skandinaviskt perspektiv. Utgångspunkten är att just den i det här sammanhanget intressanta perioden, nämligen 1930-talet, utgör det moderna genombrottets andra fas, eller som det uttrycks i förordet, "genombrottet för en ny form av modernitet."
Den första fasen i "modernitetsvågen", eller med den terminologi som här används, "moderniseringsvågen", medförde genombrottet för industri och kommunikationer (järnvägar och dagstidningar). Mot slutet av 1920-talet, när den andra fasen inleds, bryter industrialismens standardisering igenom (märkesvaror, bilism, radio, ljudfilm). Tillsammans med en påskyndad urbanisering kom detta att i grunden omvandla det svenska samhället.
Ett av de intressantaste resultaten av denna samling uppsatser är att termen kulturradikalism visar sig ha lite olika innebörder i Norge, Danmark och Sverige. Den viktigaste skillnaden förefaller vara att kulturradikalerna i Sverige kom att knytas närmare till socialdemokratins folkhemsbygge i jämförelse med Norge och Danmark.
Det tycks alltså som om den svenska socialdemokratin inte bara gick i spetsen för moderniseringen av det svenska samhället. Arbetarrörelsen, och särskilt socialdemokratin, spelade också en avgörande roll i att samla tidens mest framstående radikala intellektuella kring sig. Detta oberoende av om dessa hade borgerligt eller proletärt/folkligt ursprung. Det som lockade var själva projektet.
Även om det socialdemokratiska partiet knappast utmärktes av någon större radikalism i kulturella frågor, gav dess maktinnehav och politiska dominans - under en i jämförelse med andra länder unikt lång tid - förutsättningar för en långtgående modernisering även av kulturen. Den moderniseringen befästes inte i form av någon proletär offentlighet som var exklusivt knuten till arbetarrörelsen. I stället var det i form av exempelvis kooperationens veckotidning Vi, som under en period var landets största veckotidning, eller den tidnings- och förlagsverksamhet som bedrevs av Folket i bild. Även om de huvudsakligen vände sig till en publik som hörde hemma i arbetarklassen och andra folkliga skikt, var inte målsättningen att bygga upp en avskild offentlighet. Målet var att påverka och i viss mån dominera den kulturella sfären med hjälp av organisationer som i kraft av sin numerära styrka kunde mobilisera stora resurser.
Under socialdemokratins långa innehav av regeringsmakten skapades också en rad organisationer som sedan mer eller mindre finansierades av staten. Ett exempel är Boklotteriet som hade till syfte att skapa en stipendiefond för författare och därmed underlätta deras försörjning. Det skapades 1948 av författaren Carl-Emil Englund, som tidigare varit föreståndare för Konsum i Stockholm. Vid hans död 1964 omvandlades lotteriet till stiftelsen Litteraturfrämjandet, som sedan med hjälp av statligt stöd inledde utgivningen av En bok för alla (2008 drogs det statliga stödet in av den borgerliga regeringen).
Boklotteriet delade ut 250 000 kronor årligen i den tidens penningvärde, en betydande summa. Verksamheten understöddes bland annat av ABF, Konsum, LO, Folket i bild och flera organisationer för landsbygden och jordbrukarna. Under de första 25 åren delades 2 miljoner böcker ut som vinster. Kvaliteten på böckerna förefaller ha varit mycket hög. Även antikvariska böcker ingick, bland annat Fem unga, Harry Martinsons Spökskepp, Henry Parlands Idealrealisation och böcker av Elmer Diktonius. Ambitionen att också sprida modernistisk litteratur var tydlig.
Ett viktigt arbete måste vara att kartlägga hur gruppen av arbetarförfattare moderniserade den svenska litteraturen parallellt med att socialdemokratin moderniserade samhället. Det går att peka på några tydliga spår. Inom lyriken är det framför allt gruppen Fem unga (så hette också antologin de trädde fgam med 1929) som bryter med den föregående periodens isolering från internationell modernism. Lyriken sökte sig nya former bortom den traditionella metriken. Den internationella modernismen introducerades och befruktade den svenska lyriken. Även modernister med utpräglat borgerlig bakgrund, som Gunnar Ekelöf, gjorde gemensam front mot konservativa krafter.
Romanen moderniserades utifrån internationella förebilder av författare som Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund, Lars Ahlin och Stig Dagerman. En mer avancerad berättarteknik infördes med en annan syn på berättelsens kronologi och på psykologisk gestaltning. Den svenska romanen tillfördes också rader av ämnen som är starkt bundna till moderniseringen av det svenska samhället.
Författare med proletärt eller folkligt ursprung bildade också vid behov gemensam front med författare som hade en helt annan bakgrund, som Agnes von Krusenstjerna, när reaktionära krafter försökte inskränka författarnas frihet att skriva efter eget huvud. Sammanfattningsvis kan sägas att de svenska arbetarförfattarna, speciellt under mellankrigstiden, i huvudsak spelade en kulturradikal roll. Stödet för arbetarrörelsen var brett bland dem men uttrycktes mycket sällan partipolitiskt. I sådant som rörde estetiska frågor eller frågor om moral spelade de en pådrivande och radikaliserande roll i förhållande till arbetarrörelsens etablissemang.
Det är alltså ett rimligt antagande att framväxten av en omfattande och periodvis dominerande litterär produktion skriven av författare ur de breda folklagren är resultatet av en ojämn och sammansatt utveckling, både politiskt och ekonomiskt, som innebar att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen - och inte borgerligheten - blev huvudkraften i moderniseringen av det svenska samhället. I takt med att socialdemokratin förlorat sin politiska hegemoni inför en allt starkare borgerlighet har också arbetarlitteraturen marginaliserats. Den är numera huvudsakligen en angelägenhet för den vänster som försöker organisera motstånd mot den nyliberala anstormningen.
1.Lennart Thorsell, "Den svenska parnassens 'demokratisering' och de folkliga bildningsvägarna", Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle. Red. Johan Svedjedal. Lund 2012, s. 537-571. Hela uppsatsen trycktes ursprungligen i Samlaren 1957
