Med två års inbördeskrig i Syrien har situationen i Mellanöstern förändrats radikalt. Stormakterna står mot varandra, sekterismen härjar och många siar om katastrof. Vänstern är lika delad som de politiska eliterna - vad hände, varför, vad bör göras?
Inbördeskriget kan ses som ett antal parallella motsättningar som berör många intressen utanför Syrien, och som i sin tur fått avgörande inflytande över konfliktens karaktär. För att göra det åskådligt kan vi i tur och ordning gå igenom de grundläggande motsättningar i landet och regionen som just nu spelas ut:
För det första finns sedan länge en inre opposition mot Assad-regimen och dess inte sällan repressiva säkerhetsapparat. Den oppositionen blev mer aktivistisk i samband med den arabiska våren. De ekonomiska förhållandena i landet har varit besvärliga med fallande oljeproduktion, hög arbetslöshet och höjda livsmedelpriser. Detta har förvärrats av korruption, privatiseringar och besparingar genom indragna subventioner till fattiga. Utrikeshandeln har öppnats och släppt in varor från Turkiet m.fl. som slagit ut stora industrisektorer.
Upproret fick snabbt en sunni-religiös prägel. Orsakerna är flera. Det finns en sunni-religiös upprorstradition sedan tidigare (senast 1982) med det syriska muslimska brödraskapet som ledande organisation. Regimens sekulära inriktning upplevs av dessa som provocerande, och grupper inom minoriteterna (främst alawiter) har ett oproportionerligt inflytande över regim och säkerhetstjänst (mindre så över armén), även om detta inte ska överdrivas. Massivt stöd utifrån i form av pengar och jihadistiska stridande från ett stort antal länder har drivit på sekteriseringen. En mängd lokala upprorsmiliser har gått över till radikalt islamistiska grupper, främst al Nusra, eftersom det är där man kunnat få pengar och vapen. Flera andra oppositionsrörelser finns i landet. En del samverkar mer eller mindre med regimen (socialister, nationalister) och har undvikit att dras in i revolten; de är tydligt emot yttre inblandning i motsättningarna. Exempelvis kommunistpartiet har bestraffats för detta med mordkampanjer från rebellsidan.
För det andra har vi västmakter som USA, Storbritannien och Frankrike; nära knutet till dem är Israel. De ogillar sedan gammalt Assad-regimen med dess tidigare socialistiska politik, och dess ännu i dag till stora delar oberoende. Den syriska regimen har varvat spänningar till Israel och stöd till Hizbollah med en förhållandevis självständig ekonomisk politik. Även om tendenser till privatiseringar och avregleringar kännetecknat politiken under senare år är landet fortfarande i det närmaste stängt för västerländskt kapital. Relationen till Israel är tvetydig, men en hel del uppfattar ändå det som att Assad-regimen inneburit en viss stabilitet. Ett ytterligare irritationsmoment för västmakterna är att Ryssland sedan gammalt har en allierad i Syrien med marinbas, vapenexport med mera. Än värre anses Syriens band till Iran. Många i västetablissemanget vill försvaga Irans position i Mellanöstern, och ett viktigt steg skulle vara att underminera den (shiitiska, om man så vill) allians som växt fram mellan Iran, Irak, Syrien och Libanon (Hizbollah). Man vill allmänt också säkra största möjliga inflytande i regionen, ett inflytande som man riskerat få försvagat med den arabiska våren. En viktig del av detta inflytande är den långvariga allians man haft med gulfstaterna, inte minst Saudiarabien som under senare år fått enorma vapenleveranser av USA, Storbritannien, och även Sverige. Västs förhållande till Mellanöstern under sista åren kan illustreras av de nya ekonomiska samarbetsavtal man driver sedan G8-mötet i maj 2011, som berör hela Mellanöstern utom Syrien/Irak/Iran. Oron i Syrien ansågs som en annan avgörande punkt att "hantera".
För det tredje finns regionala makter på frammarsch. Turkiet, Qatar och Saudiarabien är alla på offensiven i regionen, har goda förbindelser med västmakterna och vill utnyttja den så kallade arabiska våren för att stärka sina egna positioner. Det handlar på ett plan om politiska intressen. Gulfstaterna vill inte gärna ha sekulära och/eller demokratiska styren alltför nära, som kan inspirera opposition i de egna länderna. Utan större kritik från väst har man kunnat slå hårt mot oppositionen i Bahrain. De tre vill gärna ha religiöst närstående styren i regionen, men drar därmed åt olika håll. Qatar och Turkiet har goda relationer till muslimska brödraskapet, medan Saudiarabien ogillar brödraskapets idéer som har viss demokratisk tendens, och önskar mer hårdfört salafistiska grannar. Å andra sidan vill inte kungahuset stödja al Qaida-grupper som kritiserar den saudiska monarkiska strukturen, men sådana får pengar från rika privatpersoner i landet, kopplingar som alla inklusive USA brukar avstå att ha några synpunkter på. För att hålla nere sin inre opposition, där shiitiska minoriteter är framträdande, driver gulfstaterna en antishiitisk och anti-iransk agitation. Att regimen i Irak numera har shiitisk färg ogillas starkt, och man väljer att utmåla Irans och Iraks samverkan med Syrien och in i Libanon som en hotande shiitisk axel i hela regionen. Dessa motsättningar har även kunnat följas i Irak under ett antal år, där amerikanerna under ockupationen såg sig nödgade att installera en Iranvänlig regim i Bagdad. Det sekteristiska våld som utvecklades var delvis ett resultat av Saudiarabiens och Irans inblandning i landet.
Turkiet har omfattande ekonomiska investeringar söderut och österut. Krafter i regeringspartiet med Erdogan i spetsen har lyft fram visioner om ett ny-osmanskt imperium med inflytande över hela Mellanöstern. När Syrienkonflikten tog fart har man försökt agera samordnare av de väststödda rebellföreträdarna med det syriska muslimska brödraskapet i spetsen, och man försökte därmed samtidigt stärka sin roll i Nato. Det har fått en rad politiska konsekvenser. När kurdiska grupper i Syrien med nära band till PKK kom att ställas mot rebellgrupper blev kurdfrågan inne i Turkiet aktualiserad, och man nödgades inleda förhandlingar med PKK. Men en opposition växte också tidigt fram bland andra grupper mot den turkiska inblandningen i Syrien, och den protestvåg som sköljt över landet försommaren 2013 kan sägas ha förberetts av en lång period av antikrigsprotester. Kriget har börjat spilla in över turkiska gränsen med en rad terrordåd, och orsaken torde vara den turkiska inblandningen i Syrien och att stora grupper med band till rebellerna nu har flyttat till den turkiska sidan. Al Nusra har byggt upp nätverk som turkisk säkerhetstjänst börjat slå ned på, och man ha funnit faktiska tillgångar av sarin, ett kemiskt stridsmedel, i gruppens lager. Mycket tyder på att den turkiska regeringen börjar få kalla fötter, inblandningen har kostat mycket.
Hos gulfstaterna finns också starka ekonomiska motiv bakom den aggressiva politiken. Återigen översköljda med oljepengar i och med stegrade oljepriser, söker de investeringsmöjligheter och vidhängande politiskt inflytande i regionen. Qatar har dessutom betydande inflytande genom tv-kanalen al-Jazira vid sidan om saudiska al-Arabiya, och har haft pengar över att investera till sig goda politiska kontakter också i Europa, till exempel med Tony Blair och Nicolas Sarkozy. Energiintressen spelar inte oväntat en roll. Qatar med minskande oljeproduktion men enorma gasresurser vill gärna koppla upp sig på pipelines mot Europa, bland annat genom Syrien. Att Iran förberedde en liknande gaslänk över Irak och Syrien, med öppningar för ryska investeringar, har setts som en smärre mardröm bland gulfstater och västliga intressen mot iranskt och ryskt energiinflytande.
För det fjärde är, som nämnts ovan, USA och Ryssland inblandade, om än på viss distans. De amerikanska intressena i regionen är nog välbekanta, men berörs nedan. Om Ryssland kan sägas att man utöver sina direkta band till Syrien mer allmänt vill stärka sin roll i Mellanöstern. Visst samarbete finns redan mellan Ryssland och Iran. Ryssland hoppas på olika typer av energiinvesteringar i regionen precis som man tidigare drev i Libyen - men det stötte på patrull med västinterventionen 2011. Ett delmål är att öka det ryska inflytandet över gasutvinning i regionen som sedan kan exporteras till i synnerhet EU. Man ogillar tendensen till islamsk religiös mobilisering eftersom det hotar att färga av sig i egna närliggande landsändar med muslimsk befolkning. Mycket tyder också på att Putin efter hand har landat i positionen att det är dags för Ryssland att markera gentemot USA:s och Natos pågående expansion gentemot det ryska närområdet. I regionen sammanfaller därmed återigen ryska och iranska intressen. Konflikten berör i viss mån den större bipolaritet som numera kan skönjas mellan Nato-blocket och främst BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika). Många andra länder i syd har också visat sin skepsis till västmakternas äventyr i Mellanöstern sista åren, men någon regelrätt konflikt på denna nivå är inte trolig.
Även om de grundläggande positionerna varit sig ganska lika under de nu mer än två åren av oro och inbördeskrig i Syrien, så har i det politiska spelet skett en rad förskjutningar som till stora delar kan förklaras med två grundläggande faktorer: de inblandades cynism, och "unintended consequenses". De inledande oroligheterna 2011 kom snart att militariseras, och avgörande var redan då stöd utifrån. USA:s ambassadör Robert Ford hade ingående förhandlingar med olika protestgrupper, och gamla militanta nätverk från upproret 1982 med band till Saudiarabien och Libanon aktiverades. Snabbt sekteriserades motsättningarna. Redan under hösten 2011 inleddes på sina håll sekteristiska terror-aktioner som vidgade sprickan mellan sunni-befolkning och de olika minoriteterna.
Resultatet blev en allt tydligare polarisering: fattiga sunniter på landsbygd och i förorter tillsammans med ekonomiska eliter med band till Saudiarabien ställdes mot övriga grupper och mot regimen och dess många klienter. En allians mellan muslimska brödraskapet, gulfstaterna, Turkiet och västmakterna växte fram, och dessa snickrade fram ett exilråd för upproret. Detta råd hade obefintligt inflytande över skeendena inne i Syrien, och försvagades av det politiska schackrandet som ägde rum mellan de bakomliggande makterna. Qatar och Saudiarabien har i flera steg kuppat mot varandra om inflytandet, och västmakter har drivit på för att få egna lojala krafter på plats. Flera namn i rådet har haft kopplingar till de gamla vanliga amerikanska instituten, säkerhetstjänst och, inte oväntat, oljebolaget Shell, men muslimska brödraskapet har haft huvudinflytandet. Omfattande korruption har förekommit hos många rådsmedlemmar. Under tiden har alla parter fört in vapen, pengar och stridande i Syrien, men delvis till olika grupper. Stora pengar erbjöds tidigt avhoppare från regimen; 300 miljoner dollar samlades snabbt in av gulfstaterna, men oväntat få valde att anta dylika erbjudanden.
Inledningsvis var västmakterna optimistiska om möjligheten att få lojala "liberala" krafter på plats sedan Assad störtats. Man hindrade alla kompromisser i FN genom att kräva hänvisningar till kapitel 7 (att öppna för militär intervention), vilket Ryssland med flera absolut inte kunde godta, i synnerhet inte efter Libyen-katastrofen. Högljudda löften om ytterligare stöd till rebellerna hade samma verkan. Det omöjliggjorde för Assadregimen att förhandla. Men snart fick man inse att upproret fått en sekteristisk och militant islamistisk karaktär. USA valde då av allt att döma att hålla nere på det direkta stödet till upproret. Man lät främst Saudiarabien fortsätta pumpa in vapen, men försökte till en viss grad kontrollera vilka grupper som skulle få vad. Exempelvis vill USA inte att alltför kraftfulla vapen ska hamna i antiisraeliska händer. Assadregimen gav med sig på en rad punkter. En ny konstitution folkomröstades fram i februari 2012 som faktiskt inbegrep stora steg mot demokratisering, och den icke-militanta oppositionen fick visst inflytande. Den starkt sekulära inramningen av politiken stod fast, religiösa partier förblev förbjudna. Eftersom rebeller och yttre makter nu inte längre kunde åberopa demokratiargumentet med samma styrka, valde de att i stället samlas kring ett fortsatt krav på Assads avgång.
Att Syrien formellt sett nu är långt mer demokratiskt än flera av västs allierade gulfstater anses inte spela någon roll. Under sommaren 2012 började omfattande terrorangrepp utföras, bombningar i Damaskus och massavrättningar av civila i olika byar. Flertalet sådana angrepp verkar ha utförts av rebellgrupper som sedan beskyllt regimen, men förloppet är ofta svårutrett. Regimens våld var dock otvetydigt när det kom till omfattande flygbombningar av rebellgrupper, och regeringsvänliga miliser har kopierat rebellgruppernas sekteristiska våld. Enligt uppgifter från senvåren 2013 har dock merparten av våldet varit av militär art. Enligt syriska observatoriet för mänskliga rättigheter, en snarast rebellvänlig källa, har runt 100Â 000 dött, varav över 40 procent tillhört regeringsstyrkor och anslutande miliser. Det rör sig inte om en regims massaker på sin befolkning som många i väst hävdat.
Stödet för Assad i Syrien visade sig efterhand oväntat stort. Det kom inte bara från minoritetsgrupper och politisk/ekonomisk elit utan också från sunnibefolkning som ogillade det extrema våldet, inblandningen utifrån och den religiösa ivern hos upprorsgrupperna. Efter en period av motgångar kunde regeringen med en rekonstruerad militär strategi, regeringsvänliga miliser och under senaste månaderna ett alltmer involverat Hizbollah vända motgångarna till en offensiv mot strategiska punkter både mot libanesiska gränsen och norrut. Hizbollah är helt enkelt tvingade att delta för att försvara sina livsviktiga försörjningsleder från Iran. Samtidigt har det ryska stödet till Syrien blivit allt tydligare; vapenleveranser fullföljs, ryska flottan patrullerar i Medelhavet, och man ställer tydliga krav på förhandlingsprocesser som ska inkludera Assad och Iran. Mot britters och fransmäns krav på EU-organiserad beväpning av rebellerna kontrade Putin med liknande hot om export av den avancerade luftvärnsroboten S-300 till Syrien.
I USA har osäkerheten blivit påtaglig. Helt olika uppfattningar om stödet till rebellerna har rått inom Vita huset, Pentagon, CIA och i utrikesdepartementet. Dessa spänningar blev påtagliga när operationer för transporter av vapen och stridande från Libyen till Syrien tillfälligt fick avbrytas då en CIA-bas i libyska Benghazi 11 september 2012 skövlades av lokala miliser, och USA:s ambassadör dödades. CIA-chefen Petraeus blev snart därefter i det närmaste kuppad bort från sitt ämbete, och hökarna blev åtminstone tillfälligt försvagade. Brittisk underrättelsetjänst förefaller därefter ha tagit över större delar av ansvaret för distribution av vapen till rebellerna. Att motsättningen alltmer dragit in Ryssland komplicerar saken, och Obamaadministrationen har försiktigt alltmer öppnat för kompromisser. Man har (efter "moget övervägande") terror-stämplat al Nusra, den dominerande jihadistiska rebellorganisationen, ett steg som FN följde under våren. USA håller också inne pengar som tidigare utlovats till exilrådet SNC. Men samtidigt talar utrikesminister Kerry om att satsa på beväpning på gräsrotsnivå inne i Syrien. Ett anmärkningsvärt aggressivt Frankrike fortsätter på sin kant med försöken att pressa in "liberala" krafter i exilrådet, SNC, med mindre framgångar. Hökarna inom den amerikanska politiska apparaten vill att konflikten ska fortsätta, med huvudmålet att försvaga Iran i regionen. De har fått vatten på sin kvarn när Hizbollah inträdde i kriget i Syrien under våren 2013, nu har man även en möjlighet att slå direkt mot Israels riktiga hatobjekt.
Det är lätt att välja att utgå från USA-imperialismen när man vill förstå skeendena i Mellanöstern. USA är ju och har varit den dominerande imperialistiska makten. Men det är viktigt att förstå de olika logikerna bakom USA:s agerande, liksom det faktum att dess alltid utmanade inflytande i Mellanöstern faktiskt är i avtagande. Utöver direkt dominans, ofta svår att uppnå, har målet länge varit att driva in kilar mellan regionala stater eller allianser. Israel har länge ansetts utgöra en sådan kil. En annan faktor är hur man i Washington alltsedan andra världskriget har varit angelägen om att (väst)Europa inte skulle bli för beroende av sovjetisk olja, med följden att beroendet av USA skulle försvagas. Kontrollen över Mellanöstern med olja till européerna blev ett viktigt verktyg för att upprätthålla en energimaktbalans och en stabil blockdelning mellan öst och väst. Mönstret finns kvar i dag, även om vi inte talar om Sovjet utan om Ryssland, och även om en del av energihandeln i stället handlar om naturgas. Med Putin har den politiska kontrollen av Rysslands energiexport stärkts. Washington, liksom London, Paris och krafter inom EU-systemet, vill diversifiera europeisk energiimport så den i högre grad kommer söderifrån (Nordafrika), från Mellanöstern genom "pålitliga länder", eller från Centralasien transporterad utanför rysk kontroll. På samma vis vill man inte att offensiva ryska investeringar blir alltför inflytelserika i dessa resurser (jämför Gazproms investeringar i Libyen och samverkan med Iran-Syrien etc), och man håller också gärna Kinas massiva energihunger på en armslängds avstånd. Med Sovjets fall fick politiken att driva in kilar ny användning. Säkerhetsrådgivare som Brzezinski framhöll vikten för USA att få in en fot någonstans i Centralasien för att kunna dominera regionen (det blev slutligen Afghanistan), och hindra att Europa och östra Asien på sikt skulle komma att knytas samman. På samma vis vill man för allt i världen inte att länderna i Mellanöstern ska bli alltför goda vänner, utan de får gärna munhuggas och i vissa lägen slita sönder struparna på varandra. Därför stödde USA omväxlande Iran och Irak i kriget mellan dem under 1980-talet, och därför uppfattar man gulfstaternas pågående sunni-religiösa mobilisering mot Irans shia-hot som ett utmärkt verktyg för det klassiska målet: söndra och härska. Samma resonemang finner vi hos en del starka påtryckargrupper i väst när de diskuterar stödet till rebellerna i Syrien. Man vill inte att de ska vinna; det centrala är att landet försvagas. Det har till och med föreslagits att om rebellerna blir för starka så borde USA byta sida och stödja Assad.
Att de regionala motsättningarna alltmer går i linje med de sekteristiska har fått en del att varna för en fortsatt eskalering. Palestinafrågan har dragits in i spelet, Hamas har genom pengar fåtts att byta sida till att stödja Qatar och gulfstaterna, medan Hizbollah nu deltar i stridigheterna i Syrien på Assads sida. Risken är stor att den sekulära delen av de palestinska organisationerna kommer att försvagas. Även Egypten som intagit en medlande roll, väljer nu på grund av de enorma ekonomiska problemen i landet att ta emot stora pengar från Qatar, och stöder uttryckligen gulflägret. I värsta fall har vi att göra med en slags konfessionalisering och blockbildning av statsstrukturerna i Mellanöstern som kan leda till ett regionalt utmattningskrig, likt en gång trettioåriga kriget i Europa. Eller kanske man hellre ska jämföra med alliansbildningarna i Europa innan 1914?
En avgörande läxa från händelserna i Syrien är hur inblandning från yttre makter tenderar att slå sönder samhällen. En social proteströrelse var på god väg till politiska vinningar, men förvandlades i stället till ett blodbad med uppskruvad sekterism som hotar en hel region. Det som händer nu är inte minst en följd av en lång rad missgrepp från västmakterna. Ockupationen av Irak har lett till förödande spänningar i regionen, den fatala alliansen mellan västmakter och gulfstater likaså. Även Iran och Ryssland har skuld i upptrappningen, men cynismen och arrogansen är desto större på västs sida.
Att sia om utvecklingen är inte lätt i nuläget. Flera positioneringar från västmakterna under våren 2013 var antagligen främst ämnade som påtryckningar inför de planerade förhandlingarna med Ryssland; fortsatta krav på Assads avgång, på att Iran inte ska delta i förhandlingar och hot om ytterligare beväpning. Möjligen har man cyniskt tänkt vänta in en situation när Syrien och Hizbollah är tillräckligt sargade för att bedömas som rejält försvagade. Det läget har dock onekligen fördröjts av regeringsoffensiven våren 2013 som kraftigt försvagat rebellerna och deras logistik. Under försommaren skärptes tonen när Obama-administrationen valde att reagera på den nya situationen med löften om direkt beväpning av rebellerna, med hänvisning till sina redan tidigare ifrågasatta uppgifter om Assad-regimens användning av kemiska stridsmedel. Samtidigt talade hökar som John McCain och krafter i Saudiarabien om att man ska skicka regelrätta styrkor från Jemen för att återupprätta maktbalansen i inbördeskriget. Från Iran läcktes som svar precis efter presidentvalet att man färdigställt planer på att skicka 4000 revolutionsgardister till Syrien. Vi får hoppas att denna eskalerade retorik stannar vid munväder.
Ytterligare farliga steg återstår ändå om man inte släpper sina planer att försöka styra utvecklingen. En del tänker sig en de facto-delning av Syrien mellan rebellområden och regeringsområden med no-fly-zones, vilket skulle inbegripa ett militärt angrepp mot det starka syriska flyg- och luftförsvaret. Det skulle säkert leda till ytterligare en katastrof. Dynamiken mellan Libanon, Syrien och Irak, där också i det närmaste ett krigstillstånd råder, är oförutsägbar. Ytterligare instabilitet kan väntas i Egypten, Libanon, Irak, Turkiet, och kanske även i Iran och någon av gulfstaterna. Och vad kommer västs vänner Saudiarabien och Qatar att göra om väst börjar lätta på avtryckaren?
De viktiga steg som måste tas är att låta alla parter delta i internationella förhandlingar, även Assad-regimen och Iran. Följsamheten mot Saudiarabien och Qatar måste brytas, liksom hökarnas inflytande i våra politiska etablissemang. Och fokus måste gå tillbaka till den syriska befolkningen. Lyssna på alla oppositionsgrupper, inte bara de som fått stöd utifrån, liksom på regimen. Precis som denna farliga situation uppstått i Syrien, så måste lösningen påbörjas i Syrien.
