Ibland tänker jag mig det som en tvåhundrameterssträcka. Det vill säga sträckan mellan t-banan och partilokalens port. Vad kan det vara? Några hundra steg? En tvåhundrameterssträcka är vad som skiljer den organiserade från den icke-organiserade. Grovt förenklat givetvis. Det är mer än tvåhundra meter som skiljer individen från det organiserade kollektivet.
Självklart ska vänstern kunna träffas en helg i oktober på Marx2013 på ABF-huset utan att för den skull ställas till svars. En uppsluppen stämma, en stolthet under det marxistiska flagget. Ett - för den etablerade akademikervänstern - uppdukat bord med så kallade vänsterintellektuella godsaker. En till utsidan sett välmående skara (förvånansvärt ung) som saktmodigt rör sig mellan lokaler och bokbord. Vänder och vrider på böcker. Letar efter bekanta ansikten. Blir aningen starstruck när de möter Nina Björk i trappan.
Ställas till svars, undrar ni? Ja, jag gick på tre föredrag och satt i detta vänsterkollektiv. Jag log också nöjt och kände värme i hjärtat när föreläsaren sa att kapitalismen måste bort. Men i slutet av föredraget vände jag mig ändå till min nästa och frågade med min vänligaste ton, vad var så speciellt med detta? På vilket sätt flyttar detta fram positionerna?
Tydligast blev det för min del på föredraget om krisernas Europa (Krisen - på vems villkor?). En närmast oändlig kunskap blottades på scen. Ett engagemang och en frustration. Men i slutet av föredraget var det uppdukade godsaksbordet tomt. Den kunskap och teori som publiken serverats stannade i just publiken, inget nytt kom tillbaka till bordet. Jag önskade ställa panelen till svars med frågan, hur? Vad gör vi med den här oändliga kunskapen som ni/vi besitter? Vilka öppningar hittar vi i det kalla och krisande samhällsklimatet, vilka motståndsstrategier, vad ska vi slå hål på först?
Marxismen imponerar ständigt med sitt sätt att hjälpa oss att beskriva verkligheten. Men, åtminstone på Marx2013, så stannade den där.
Kanske var de flesta redan organiserade? Kanske är jag orättvis när jag misstänkliggör dem. Kanske överdriver jag min oro. Den oro som säger att det enbart är i organiserad form som vi kan göra några konkreta förändringar. Den organiserade formen är ett första steg, skapandet av ett rum att ta nästa steg i. Jag begär ju givetvis inte att det är just den partilokal med tvåhundra meter från t-banan som dessa icke-organiserade bör gå till. Verkligen inte. Det jag begär är - i en tid av hänsynslös individualisering - en större tydlighet från marxistiskt håll att det inte räcker med att äta från bordet. I övertygelsen som gör oss så stolta finns den inneboende förändringen. Frågan är hur.
