Jag är tillbaka i Bagarmossen efter en längre resa. Det finns inget sätt att återvända. Varje hållplats på väg ut genom de södra förorterna blir mer och mer ett minne för varje gång jag passerar dem. Om ett par veckor blir jag utkastad från ännu ett svartkontrakt. Skillnaden den här gången ; det här hann bli mitt hem. Jag försökte förgäves att inte fästa mig vid tryggheten i en adress, ljuset från fönsterna på andra sidan gården, elljusspåren ut mot Nackareservatet. Försökte att inte göra den här platsen till min, eller tro att gatorna skulle vara mina bara för att jag lärt mig dess namn, namngett dess platser med minnen.
I fyra år smög jag genom trapphuset, gick tyst över golv som inte var mina, bävade över det där samtalet som jag visste skulle komma förr eller senare. Det hjälpte mycket lite. När jag i en trafikerad korsning fick höra att jag måste flytta rycktes de senaste årens relativa trygghet undan. Tillbaka ut i Blockets helveteskrets av överhyror och sexuella trakasserier, tillbaka till desperata facebook-inbjudningar om en förestående bostadslöshet, tillbaka till böckerna nedpackade i flyttlådor i andras förråd.
Bagarmossen valde mig. Precis som Fridhemsplan, Tumba och Sockenplan. Precis som Kallebäck, Kortedala, Bergsjön innan dess. Alla dessa platser där "hemma" blev ännu en adress jag aldrig hann lära mig innan jag var tvungen att flytta igen. Valfriheten outsourcad till en bostadspolitik där bara de rika ska ha någonstans att bo.
Men Bagarmossen var annorlunda. Jag hann stå vid dess hållplatser och vänta på ersättningsbussar som aldrig kom, han sitta på Café Cannella och Lilla Bagis och skriva mig bort från dikten, hann göra den här platsen till min. Jag skriver i imperfekt, för snart är jag inte här längre. Jag kommer inte glida ner till Sherlock Holmes Inn och förvandla dagarna till nätter med människorna som blev mina vänner. Tusen förälskelser har brunnit och slocknat här, jag har gått planlöst mellan den här lägenhetens väggar för att förstå varför, gett upp och förlåtit mig själv. Sen börjat om på nytt. Men snart är jag inte här längre.
Mitt i allt detta sitter jag och försöker skriva färdigt diktsamlingen som kommer ut på Ordfront förlag nästa vår, Vad ska vi göra med varandra.
En samling där många av dikterna kretsar kring just detta. Ickepolitiken som bryter sig in i våra liv. Hur det politiska alltid är personligt. Det är en kärleksförklaring till en stad verkligheten lärt mig att hata. En omöjlig kärlek, ett kärleksfullt hat.
Jag vet inte vad jag försöker säga förutom att jag misslyckades med att inte fästa mig vid ett hem som inte var mitt. Och att det finns två saker jag saknar väldigt mycket nu. Någonstans att bo och en ny bostadspolitik.
Placera ut extra styrkor vid stadshuset i natt.
