Mathias Wåg:Att läsa dessa kapitel med sina arbetskamrater är lika explosivt idag som det var i kemifabrikerna i Porto Marghera för femtio år sedan.
Lämnar man Venedig och tar tåget in mot fastlandet ser man ett massivt industrilandskap torna upp sig på andra sidan lagunen. Där ligger hamnzonen Porto Marghera, med sina petrokemi- och aluminiumfabriker. För femtio år sedan var det här ett av Italiens viktigaste industriområden. Men också ett centrum för arbetarkampen, lika betydelsefullt som Fiats stora bilfabrik utanför Turin. Här samlades en ny sorts arbetare. Okvalificerade, utbytbara, med bakgrund i Po-deltats jordbrukslandskap. Massarbetaren vid löpande bandet var oorganiserad, hade inget fackligt medlemskap och röstade vanligtvis oftare på kristdemokraterna än på det stora kommunistpartiet. 1963 stannade fabrikerna i en 48 timmars generalstrejk. En självorganiserad arbetarkamp hade börjat ta sin form. Arbetarna knöt band med universitetet i grannstaden Padua. Som ett steg i att förstå sin situation ville de hålla en studiecirkel i Kapitalet med gruppen professorer och doktorander runt Toni Negri. Men vad läser man i Kapitalet för att förstå sin arbetsplats, för att förstå destora löpande banden och maskinsystemen, för att få en bild av kapitalets styre över produktionen? Kapitlen de valde att särskilt fördjupa sig i var första bandets avsnitt om Samverkan (kapitel 11), Arbetsdelning och manufaktur (kapitel 12) samt Maskinsystem (kapitel 13). Studiegruppen blev grunden för en djupgående självundersökning om de egna arbetsvillkoren och starten på en femton år lång arbetarkamp i kemifabrikerna - en kamp som fortfarande sätter sina spår.
När jag läser Kapitalet brukar jag alltid tänka på den episoden och återvänder alltid till de kapitlen. De är de mest understrukna i min tummade bok. Efter att ha gått igenom varuformen, varufetischismen och pengarnas omvandling till kapital tar Marx i bokens tredje avdelning steget in i "produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business". Just som Paduaprofessorerna trädde in till arbetarna i petrokemifabrikerna. Här blir arbetarklassen kött och blod i Kapitalet.
Precis som med varans dubbelnatur, med både bruksvärde och bytesvärde, beskriver Marx arbetsprocessens dubbelnatur, som arbetsprocess (konkret arbete) och värdeskapande process (abstrakt arbete). Här visar sig antagonismen mellan arbete och kapital till fullo. Det åttonde kapitlet är en närmast sociologisk beskrivning om kampen om arbetsdagens längd. Sedan i fjärde avdelningen, där kapitel 11-13 finns, glimmar det till. Marx börjar beskriva hur värdeskapandet går från att formellt försökt underordna arbetsprocessen (genom att manipulera arbetstiden) till att reellt underordna sig den, genom att omorganisera arbetets form. Kapitalet möter arbetarnas ovilja och motstånd och svarar med att förändra arbetsprocessen. Nu ställs arbetarna fullt ut inför kapitalistens plan och kommando. Den individuellt sålda arbetsförmågan kombineras ihop till en samverkad arbetskraft, den kollektiva arbetaren - en kollektiv prestation som kapitalet inte behöver betala för. Arbetarnas kunskap bryts ner och förs över på arbetsorganisationen och sedan maskinsystemen, och arbetarna reduceras till ett bihang att för sköta dem. Maskinens tempo och rörelse bestämmer arbetarnas. Här kommer fetischismteorin tillbaka: denna kollektiva arbetsorganisation och maskinsystemet framstår för arbetarna som något utanför dem, en egenskap hos kapitalet snarare än deras egen samverkan.
Jag är övertygad om att arbetsplatsstudiecirklar på dessa tre kapitel skulle ha samma sprängkraft i dag som de hade i Venedigs fabriker för femtio år sedan. Varför inte i dagens överhettade och underbemannade vita fabriker, sjukhusen? Där lean production (omorganisering genom samverkande arbetsteam och maskinsystem) och New Public Management (kapitalets plan) tvingar vårdpersonalen att jobba efter bilfabrikens beprövade metoder. Eller varför inte på bemanningsföretagen, där kapitalet tagit ytterligare ett steg för att skaffa sig kontroll över och bryta sönder den "kollektiva arbetarens" gemensamma styrka?
Att läsa dessa kapitel av Kapitalet mot sitt eget arbete och studera med sina arbetskamrater är lika explosivt idag som det var i kemifabrikerna i Porto Marghera. Marx mår bäst i produktionens hemliga verkstad snarare än inlåst på universiteten.
