Henrik Skrak:Att tillskriva Marx en lätt motbevisad utarmningsteori är nästan jämngammalt med publiceringen av Kapitalet.
Stigande arbetslön till följd av kapitalets ackumulation innebär i verkligheten endast, att den gyllene kedja, som lönearbetaren smitt sig själv, nu är lättare att bära och ger honom större rörelsefrihet." Marx skriver här i första boken av Kapitalet, tjugotredje kapitlet, om kapitalets makt över arbetet. Enligt Marx skapas värde genom arbete och endast genom arbete. Maskinerna skapar ingenting, men i maskinerna är arbete nedlagt, ett arbete som avges pö om pö i arbetsprocessen under det maskinerna slits ner.
Vad är då dessa produktionsmedel som innehåller så mycket mänskligt arbete? Jo, de är - för att återvända till citatet ovan - just "den gyllene kedja, som lönearbetaren smitt sig själv". Ty detta gör kapitalisten så mäktig, äganderätten till allt detta arbete som så att säga finns kristalliserat i produktionsmedlen.
Marx identifierar en utveckling där den del av kapitalet som går till löner sjunker relativt den del av kapitalet som går till produktionsmedel. Nyckelordet är här "relativt". Det betyder att lönerna mycket väl kan stiga absolut om de samtidigt sjunker relativt det kapital som går till produktionsmedel. Är detta resonemang så svårt att begripa? Tydligen är det så, för personer, som i andra sammanhang har kunnat förstå långt mer avancerade teorier, har i fråga om Marx resonemang om styrkeförhållandet mellan arbete och kapital, inte begripit någonting. Ta till exempel Dudley Dillard, författare till Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia, en lärobok som från slutet på 1960-talet till början av 1990-talet lästes som kursbok på våra universitet och högskolor av tiotusentals nu yrkesverksamma akademiker. Dillard skriver: "Karl Marx betraktade fattigdomen som outrotlig under kapitalismen men var optimistisk beträffande dess avskaffande under socialismen."
Dillards bok utkom 1967 under en tid av hög tillväxt och ökande reallöner. Vad Dillard och andra keynesianskt inspirerade intellektuella då trodde sig se var en förnuftig och planerad kapitalism samt en maktförskjutning från det privata till det offentliga. Detta synsätt var inte ovanligt på 1960-talet. Så trodde alla. Så predikade Palme. Tron nådde till och med ända ut i den revolutionära vänstern som började prata om "den nya klassen".
Att tillskriva Marx en lätt motbevisad utarmningsteori är nästan jämngammalt med publiceringen av Kapitalet. Under 1890-talets högkonjunktur gjordes det av den tyske socialdemokraten Eduard Bernstein. Och efter andra världskriget var det Joseph Schumpeter och Karl Popper som var i farten. Den senare citerade Marx på ett fullständigt ohederligt sätt genom klipp-och-klistra-metoden.
Här är det tydligt att de verkliga antagonisterna till Marx, Schumpeter och Popper, gör sig dummare än de är. Men vad ska man säga om Bernstein och Dillard? De förväxlar en tillfällig högkonjunktur med en permanent förskjutning av makten från det privata till det offentliga. Marx visar sig veta mer om dessa herrars samtid, 1890-tal och 1960-tal, än de själva förstod som levde mitt i den. Att lönearbetarna får det materiellt bättre har som sin förutsättning att kapitalisterna blir än starkare på lönearbetarnas bekostnad. Det verkligt geniala är att Marx lyckas formulera sin teori i mitten på 1800-talet, en tid med konstant låga reallöner.
