Bra vägvisare på villospår

Michael Heinrichs bok om Marx Kapitalet har haft stort genomslag i Tyskland och nu översatts till svenska. Det vittnar om stigande Marxintresse. Men Clartés recensent är inte nöjd. Heinrich så kallade värdeformsteori är empiriskt oanvändbar. Den håller oss kvar i filosofins elände.

I vågen efter den globala recessionen har intresset för alternativa ekonomiska teorier ökat i den offentliga diskussionen och på bokförlagen. De svenska och engelska översättningarna av Michael Heinrichs Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet (Tankekraft, 2013) kan ses som ett bidrag till det skiftet.

Som bekant är Kapitalet Marx ofullbordade livsverk i tre delar, där han försöker utröna kapitalismens "rörelselagar". Det är ett bitvis knepigt verk, inte bara för att det är ofullbordat utan även på grund av Marx säregna framställningssätt där vissa ekonomiska kategorier, som vara, värde och kapital och deras relationer, successivt byggs upp i ett allt mer avancerat teoretiskt ramverk. Vidare var det bara det första bandet av Kapitalet som Marx hann publicera under sin livstid, men teorin som presenteras där är ofullständig då den inte går in på villkoren för den samhälleliga reproduktionen av flera kapital samt deras integration genom kreditsystemet. Med andra ord, aspekter som utvecklas i de andra och tredje banden.

Häri ligger styrkan med Heinrichs bok vars ambition är att introducera idéer från alla tre banden av Kapitalet. Heinrich skriver oftast väl, särskilt introduktionen till det ökänt snåriga första kapitlet är ovanligt bra (s. 55). Boken gör också diverse utsvävningar bortom teman i Kapitalet, till exempel om antisemitism (s. 226) och staten (s. 245) som bör förstås i den tyska kontext i vilket Heinrich skrev den.

Boken fungerar bra för läsare som redan är lite bekanta med Marx idéer, men som vill få en överblick över några centrala teman i Kapitalets tre band. Möjligen har förlaget Tankekraft varit något för ivriga med att få ut boken på svenska då den innehåller en hel del korrekturfel. För en mer detaljerad introduktion av Kapitalet skulle David Harveys A Companion to Marx sannolikt fungera bättre (Verso, 2010 och 2013; än så länge bara täcker de bara första och andra bandet). Tillsammans med Youtube-filmer och online-material fungerar Harveys projekt bättre som kompletterande studiematerial än Heinrichs bok. För en kompakt introduktion av de mer ekonomisk-tekniska argumenten är också Duncan Foleys Understanding Capital (Harvard University Press, 1986) förtjänstfull.

Heinrich tillhör en intellektuell strömning som går under namnet Neue Marx-Lekture (s. 38) och som dels avvisar det de kallar "världsåskådningsmarxismen", dels lägger särskild emfas på vissa teoretiska aspekter av Marx analys, så som formbestämningen av ekonomiska kategorier. Deras perspektiv och argument är inte alla helt okontroversiella.

Det står till exempel inte klart vilka framträdande rörelser eller intellektuella som i dag förfäktar den så kallade "världsåskådningsmarxismen" som dominerade Andra och Tredje Internationalen. Sina brister till trots bidrog dess amarxister både till en utvidgad förståelse av kapitalismen utanför de avancerade länderna och till att faktiskt förändra historien. Det är därför tveksamt att avvisa alla, utom Korsch, Lukács, Gramsci och "Frankfurtskolan", som anhängare av en okritisk världsåskådning. Heinrichs syfte med denna polemik är att försöka befria det odogmatiska och vetenskapliga innehållet i Marx verk från schematiska förenklingar av teorin.

Tyvärr är Heinrichs ansats att försöka utveckla det innehållet vetenskapligt tveksamt. I sin redogörelse för Marx berömda teori om "lagen om profitkvotens fallande tendens" avvisar Heinrich helt korrekt föreställningen att avkastningen på fast kapital med nödvändighet avtar i kapitalismen vilket måste leda till en systemkris. Men att utveckla teorin vore att i stället fråga sig: "Under vilka generella villkor kommer profitkvoten stiga respektive falla?". Med det perspektivet kan man härleda andra svar som baseras på insikter från Kapitalets tredje band. Profitkvotens utveckling bestäms nämligen som en balans mellan å ena sidan återinvesteringar av vinster, och å andra sidan tillväxttakterna på produktiviteten och arbetstimmarna. I de historiska faser då investeringarna leder till gynnsamma tillväxttakter på produktivitet och arbetstid kommer lönsamheten att stiga, annars faller den. Detta helt oavsett om lönearbetare håller tillbaka sina löner eller ej.¹

Historiskt har den kapitalistiska ekonomins globala kriser manifesterats som antingen a) lönsamhetskriser, då profitkvoten sjunker över en period tills en tillräckligt stor andel av ekonomin inte är lönsam att investera i, och b) kreditkriser, då tillgången till kredit plötsligt hålls tillbaka när kreditorerna uppfattar att riskerna blivit för stora, vilket sätter i gång en dominoeffekt av uteblivna återbetalningar. Utan en teori om profitkvotens fallande tendens får Heinrich svårt att förklara mekanismerna bakom kriserna på 1870- respektive 1970-talen, då den genomsnittliga lönsamheten sjönk märkbart i de avancerade länderna. Men Heinrich verkar antingen ovetande eller ointresserad av empiriska data som krävs för att testa denna teori.²

De empiriska bristerna kompenseras inte av Heinrichs försök att utveckla vad han kallar en "monetär värdeteori" i linje med den så kallade "värdeformsskolan". Dess främsta argument är att ekonomiskt värde bestäms helt och hållet i själva marknadsbytet. Detta i kontrast till en teori om ekonomiskt värde som utgjorde ett av den klassiska politiska ekonomin stora framsteg: Den materiella grunden för ekonomiskt värde på produkter och tjänster är den mängd samhälleliga arbetstid som krävs för att reproducera dem.³ Om priser på varor varierar från ett köp till ett annat men är statistiskt bundna till arbetstider skulle det dels förklara hur marknader okoordinerat allokerar arbete och samtidigt skulle källan till förädlingsvärdet - och därmed vinsten som kapitalister tjänar på sitt förträffliga entreprenörskap eller avhållsamhet - visa sig vara inget annat än lönearbetarnas arbete. Marx utvecklade konsekvenserna av denna arbetsvärdesteori, och visade i kontrast till de klassiska ekonomerna att mekanismen är historiskt uppkommen och inte av naturen given.

I sin vilja att undvika naturaliseringen av marknadsutbytet vill värdeformsskolan även radera bestämningen av ekonomiskt värde utanför själva marknadsutbytet. I stället förlitar den sig på en mindre tvetydighet i Marx formulering av "socialt nödvändig arbetstid". Dels innebär detta begrepp en egenskap som framträder ur det samhälleliga produktionssystemet, dels framställs det periodvis som en kvantitet som bestäms av den effektiva efterfrågan på marknaden. Det förra leder till en testbar teori därför att man med data över produktionsflöden i princip kan fastställa den genomsnittliga arbetstid som krävs för att reproducera en given vara. Den senare, däremot, är omöjlig att etablera ens i princip. Det leder till en icke-testbar, och därmed icke-vetenskaplig, teori. Det är ett bekvämt trick som är centralt för värdeformsskolan. Ett mer fruktbart angreppsätt är att förstå ekonomiskt värde som en "fältegenskap" hos produkter och tjänster i vissa produktionssystem.

I våra dagliga liv tillskriver vi alla fysiska objekt en inneboende egenskap när vi uppfattar och beskriver dem som "lätta" respektive "tunga". Det är vår dagliga praktik som varelser på jordens landyta som leder till denna mystifiering, även om vi sedan den Newtonska fysikens framsteg intellektuellt vet att det inte stämmer. Objekt är inte bara lätta och tunga i förhållande till varandra; de har en kvantifierbar egenskap "tyngd" som i princip kan etableras helt utan direkta jämförelser med andra objekt. Tyngd är dock inte en inneboende egenskap hos objekt, det är en fältegenskap som objekt får som en kombination mellan en inneboende egenskap "massa" och ett gravitationsfält. Försvinner fältet, saknar också objektet en tyngd. Vidare kan objekt med samma massa ha olika tyngd i olika lokala gravitationsfält, men så fort dessa fält förenas kommer objektens tyngd vara ekvivalenta.

Analogt är den inneboende egenskapen hos en reproducerbar produkt dess bruksvärde (jämför "massa") och fältegenskapen är dess ekonomiska värde (jämför "tyngd"). Det "fält" som ger upphov till egenskapen är ekonomiska system bestående av fysiskt separerade produktionsprocesser mellan vilka arbetstid är en ändlig, mångformig resurs som kan omfördelas för olika konkreta ändamål. Genom möjligheten till omfördelning blir arbete en abstrakt resurs, och det sätt på vilket ett ekonomiskt system allokerar arbete bestämmer hur det kommer att abstraheras. Arbetsvärde blir den reella kostnaden för det som kan reproduceras inom dessa processer. Det bör alltså förstås som en egenskap som framträder av allokeringsproblemets natur i fler ekonomiska system än bara de som baseras på marknadsutbyte ⁴, inklusive demokratiskt planerade ekonomier på samhällelig skala.

I marknadsekonomier kan ett sådant fält bara etableras genom utbytets mekanismer vilka förutsätter existensen av stabila relationer av kredit och skuld, men också möjligheter till konkurs, ombyte och specialisering för att kunna allokera arbetstid mellan produktionsprocesser. Fältegenskapen förmedlas bara indirekt genom priser, som till skillnad från arbetsvärde kan variera från en transaktion till en annan. Kredit och skuld - och därmed även penningen och den monetära vinst som en kapitalist tjänar - måste förstås som symboliska anspråk på reellt arbetsvärde. Detta är en aspekt som Heinrichs "monetära värdeteori" helt missar. Ett enkelt tankeexperiment visar dess absurda slutsatser. Betänk en enhetlig kapitalistisk ekonomi där den norra regionen bedriver ett systematiskt handelsöverskott med den södra regionen. I vilken nettoriktning flödar då värde? Givet ovanstående analys flödar arbetsvärde från norr till söder i form av nettoexportvaror. Men symmetriskt växer norrs symboliska anspråk på arbetsvärde i söder. När en vara byts mot pengar i en modern ekonomi, byts reellt arbetsvärde mot ett symboliskt anspråk på värde. Enligt Heinrich är svaret i stället att nettoflödet är noll då marknadsutbyte antas vara mellan ekvivalenter av reellt värde. Med detta sätt att resonera mystifieras krisen i eurozonen totalt.

Kort sagt är värdeformsskolans problematik improduktiv om man vill formulera en praktisk politisk ekonomi. Den fungerar utmärkt om man vill stanna i filosofins elände.