USA håller på att byta strategi i Mellanöstern. Förhandlingar pågår med Iran och större vikt läggs vid bortre Asien. Men Syrien har slagits sönder. Den svenska utrikespolitiken har understött katastrofen, och svensk vänster har glömt bort både folkrätt och noggrann analys.
Inbördeskriget i Syrien blev ungefär så illa som man kunde befara. Under sommaren och hösten har emellertid den politiska kartan ritats om betydligt, mer så i regionen än i själva landet. Det kommer att ha stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. I min förra artikel (Clarté 2013/2) gav jag en bakgrund till upproret i Syrien och de olyckliga allianser i regionen som riskerade att inte bara slita Syrien utan också stora delar av Mellanöstern i stycken. I bakgrunden fanns stormaktsspel, men också farliga försök från regionala parter att stärka sitt inflytande. Olja, gas, handelsintressen, sekteristisk hegemoni m.m. har inte oväntat spelat en central roll. En liten förhoppning uttryckte jag om att ett initiativ mellan USA och Ryssland skulle kunna lindra de värsta spänningarna, och att Iran på något vis måste vara med i förhandlingar.
Just detta är vad som nu börjat äga rum. Vägen dit har varit komplicerad, och man ska kanske inte vara överdrivet optimistisk. Riskerna för bakslag är stora. På marken inne i Syrien finns egentligen inte mycket att glädjas åt, och konflikten har också alltmer involverat grannländerna. Assad-regeringen har med visst stöd från Hizbollah, Iran och Ryssland lyckats vidmakthålla sina centrala territorier, med stora mänskliga kostnader. Befolkningens stöd till regeringen och dess försvar av nationen, sekularismen och minoriteterna verkar inom dessa områden vara ganska gediget, armén har inga problem att rekrytera, statstelevisionen har i popularitet avlöst Qatars al Jazira, säkerhetstjänsten uppfattas numera av många som patriotisk i stället för förtryckande. Hoten utifrån och inifrån har helt enkelt mobiliserat. Desto svagare stöd har man sedan länge i norr och öster och vissa enklaver. Dels handlar det om landsbygdsområden som länge varit hårt drabbade av ekonomiska kriser och som negligerats av regeringen, dels om klassiska motståndsområden som Homs, Hama och Aleppo, där sunnieliter sedan gammalt avskytt baathregimen, och där irritationen mot regeringen spätts på av ett kraftigt ökat trasproletariat under sista tio åren. Det är här rebellgrupperna kunnat mobilisera. Men motsättningarna mellan olika rebellgrupper är stora, och en hel del har förfallit till rena plundrar- och smugglingsligor. De mer religiöst extrema grupperna, främst Nusra och ISIS, med en hel del folk från andra länder, har alienerat stora delar av civilbefolkningen som flyr övervåld och försök att genomtrumfa religiös lagstiftning. I områden där regeringsstyrkorna vinner mark ser vi regeringslojala miliser växa fram. Det kurdiska "problemet" har blivit akut då flera rebellgrupper vänt sig mot kurderna liksom mot andra minoriteter i den tänkta syriska arabiskt sunni-islamistiska gemenskapen, och stöd från Turkiet har flödat till denna ytterligare front. Kontrollen över oljefält har varit ett annat mål i dessa strider.
Västländerna försökte ett tag att stödja "liberala" eller sekulära krafter, detta främst genom exilrådet SNC, som snabbt visade sig vara korrupt och ha svag ställning bland syriska oppositionella. FSA, en rörig allians av miliser, avhoppade militärer, och efterhand rena krigsherrar och maffiagrupper, har fått pengar från inte minst USA. Men en dragkamp mellan västländer, Qatar, Turkiet och Saudiarabien blev alltmer tydlig. Pengar och vapen har distribuerats till grupper som alltmer kommit i motsatsställning till varandra. Qatar har stött muslimska brödraskapet som hade en stark ställning i SNC och bland vissa islamistiska rebellgrupper, och Qatars inflytande var över huvud taget påtagligt i våras. Men sedan har flera ompositioneringar skett. USA har tvekat alltmer om ett direkt stöd in i Syrien, och försöken att styra gulfstaternas (GCCs) vapentillförsel visade sig omöjliga, många vapen hamnade i "fel" händer. Sedan några månader ska USA ha stoppat sitt ekonomiska stöd till FSA i norra Syrien innan gruppen i det närmaste kollapsade i december och västländerna sade sig avsluta allt stöd till organisationen. Stora oklarheter råder om hur det egentligen ser ut i gränsområdena i södra Syrien, där omfattande stöd förts in av CIA via Jordanien. Kanske finns det agendor som ännu är okända. Turkiet har opinionsmässigt förlorat mycket i regionen och alltmer backat från en ytterligt aggressiv position. Man förefaller nu också minska sitt stöd till grupper inne i Syrien samtidigt som man vill förbättra sina relationer med Irak, Iran och Ryssland, inte minst med anledning av sina stora energibehov. Saudiarabien har emellertid gått åt andra hållet. Man stödde i somras med stora pengar den egyptiska militärens störtande av president Morsi, vilket kraftigt försvagade det muslimska brödraskapets, Qatars och Turkiets ställning i regionen. Dessutom stuvade man om i den syriska exiloppositionen, så att Saudiarabien fick en starkare ställning där, ett av flera skeenden som än mer försvagat SNCs ställning. Men man förstod att USA börjat vända i en annan riktning.
I Washington har det länge stått en strid mellan olika maktklickar om hur man ska förhålla sig till Iran. Banden mellan Syrien och Iran (och Ryssland) må ha setts som irriterande, men detta kan inte jämföras med GCC-staternas ilska mot samma band. En hökfalang i Washington som velat fortsätta med än mer drakoniska åtgärder mot Iran har under de senaste åren blivit svagare, inte minst i efter debaclet i libyska Benghazi hösten 2012. En följd blev att Iranhöken CIA-chefen Petraeus avpolletterades. Någon gång därefter har försiktiga förhandlingar inletts med Iran, och mer officiellt med Ryssland. Det blev alltmer påtagligt under hösten. Planerna på nya flerparts-förhandlingar om Syrien, Genève II, har efter flera uppskjutanden blivit mer konkreta, och plötsligt släppte Vita huset också bomben - det vill säga att man initierade ett avtal om Irans atomenergiprogram. Vita huset vill börja släppa in Iran i värmen, lagom ljummen förvisso, för att på sikt involvera landet i ekonomisk samverkan i regionen. Den nye presidenten Rouhani vill etablera ett samarbetsklimat med väst och de arabiska staterna. Ett sådant initiativ drev han som politiker redan kring 2006, men det dribblades bort av USA och Saudiarabien. Men nu anses det alltså vara dags för avspänning. Kanske menar man att Iran är temporärt försvagat av sanktioner och ekonomiska problem, och Irans kontrahenter, gulfstaterna, har blivit litet väl offensiva även om de är allierade med USA. Vi kan förutsätta klassiskt maktbalanstänkande bakom USAs strategiskifte.
Kan det finnas fler komponenter i försöket till ett amerikanskt skifte? Som ett exempel kan vi ta energipolitiken, som naturligtvis är viktig i sammanhanget. Under de senaste åren har den amerikanska boomen med skifferolje- och gasutvinning lett till muntra utrop om att man inte längre kommer att vara så beroende av Mellanösterns fossila utvinning. I stället hoppas man till och med själv bli "the swing producer", alltså den som genom att öka eller minska sin egen produktion kan reglera prisrörelser och politiska problem internationellt. Saudiarabien blir i detta sammanhang av mindre vikt för Washington än tidigare, i synnerhet som man alltmer börjat tvivla på om saudierna alls längre kan öka sin produktion vid behov som tidigare. Dessutom anses hatobjektet OPEC i vilket fall som helst oskadliggjort för lång tid framåt.
Men andra problem kvarstår. EU:s illa sedda fossilberoende av Ryssland har man hoppats kunna jämka med transporter från bland annat Nordafrika. Men det ser minst sagt osäkert ut, nu när Libyen puttats ned i ett svart hål och de internationella olje/gas-bolagen flyr landet. Projekten kring centralasiatisk gas till Europa utanför rysk kontroll har dessutom gått in i väggen. Och som IEA nyligen påpekat kommer den amerikanska fossilboomen knappast påverka den globala oljemarknaden mer än några få år, och leder enligt andra röster i värsta fall till och med till en ekonomisk katastrof (för att inte tala om ekologisk). Inom tio år är det alltså ändå Mellanösterns olja och gas som i än högre grad måste pumpas ut i världen, även om den globala konsumtionen skulle börja avta. Det förutsätter enorma investeringar redan nu, eller helst i går. Om Iran nu släpps in i värmen kan landet bli ett alternativ som leverantör. Den planerade gasledningen från Iran via Irak och Syrien till Medelhavet och EU blir inte längre ett avgörande strategiskt hot, och antagligen hoppas man dessutom på iransk hjälp att lugna ned situationen i ett Irak som fortfarande är söndertrasat och kokande efter USA-ockupationen. Inte oväntat inleddes direkt med avspänningen mellan USA och Iran också under senhösten förhandlingar mellan en rad europeiska olje- och gasbolag och Iran. Iranfientliga krafter i Washington tog omedelbart avstånd, medan däremot det politiska stödet i EU för sanktionslättnader visade sig ganska påtagligt. Hur det kommer att gå med initiativet är ännu oklart. Motståndet är starkt från krafter inom kongressen, och även bland folk inom Obama-administrationen som hårt driver på för till och med skärpta sanktioner.
Till den större bilden hör att en hel del strateger i Washington länge har efterlyst ett minskat avtryck i Mellanöstern för att satsa desto hårdare mot Ryssland och Kina, inte minst genom nya frihandelsstötar över Atlanten (mot EU) och, viktigare, över Stilla havet (mot Ostasien). Den tidigare Bush-administrationens satsning på ett frihandelsområde i Mellanöstern via Irakockupationen har runnit ut i ökensanden. Stegvis försöker Obama-administrationen fullfölja sitt "skifte till Asien", med ökad militär närvaro m.m. Bidragande är att man nog inte vill ha ett alltför fientligt Iran med inflytande i Afghanistan under det kommande amerikanska uttåget (mer eller mindre) därifrån. Strategiskiftet är komplicerat. Exempelvis mötte under senhösten frihandelsförhandlingarna med de ostasiatiska länderna problem och skjuts upp minst ett halvår. De två fiender man utmålar för hela strategin är och förblir Ryssland och Kina, och frågan är hur många eftergifter man i Washington kan tänka sig gentemot Ryssland i Mellanöstern. Det bär säkerligen emot när Putin kan fira diplomatiska vinster i spelet kring Syrien. Förhoppningarna inom Obama-administrationen torde vara att ett Iran som öppnar västerut är detsamma som en rysk förlust.
Även om banden mellan USA (och Storbritannien, Frankrike osv.) och GCC kommer att förbli starka - vi kan bara se på de stora vapenkontrakt som slutits under sista åren, ja till och med de sista månaderna, och de investeringar Qatar och Saudiarabien på sistone gjort i Storbritannien och Frankrike - så ser i nuläget gulfstaterna ut att kanske förlora USA som självklar allierad mot Iran. Detta skulle underminera deras hegemoni i regionen ekonomiskt, finansiellt, och som religiösa härförare mot det "shiitiska hotet", ett hot som inte bara gäller axeln (snarare de realpolitiskt samverkande) Iran-Irak-Syrien-Hizbollah, utan även stora folkgrupper inom GCC. För saudierna och även för Netanyahu-regeringen var dessa begynnande öppningar gentemot Iran och Ryssland helt förkastliga.
Detta är antagligen bakgrunden till de spektakulära händelser som skett vid sidan om förhandlingsspelet. I augusti i år utspelade sig strider kring Damaskus med rebellstyrkor som var ovanligt välutrustade. Strax därpå inträffade gasattacken i Ghouta i Damaskus ytterområden. Omständigheterna är diffusa. Assadregeringen fick bära hundhuvudet, men analyser i oberoende såväl som i FN:s egen rapportering, liksom Vita husets manipulation av underrättelsetjänsternas uppgifter, pekar åt ett annat håll. Främst saudierna försökte driva fram en västintervention. Men Vita huset manövrerade via kongressen bort frågan från agendan och närmade sig i stället Ryssland med en plan för avveckling av den syriska militärens innehav av kemiska vapen. På detta vis har man minskat risken för att Nusra eller andra rebellgrupper som man vet har tillgång till kemiska vapen skulle försöka sig på något liknande igen, samtidigt som man behåller ett tryck på Assadregeringen som å andra sidan erkändes som motpart i åtminstone ett halvår till.
I stället har saudierna framför sig föst SNC, som under hösten med saudisk budget lät utropa sig till exilregering för Syrien. Samtidigt började bomber smälla i Libanon med syriska ambassaden och Hizbollah som måltavla. I egna initiativ har prins Bandar, den ansvariga för saudisk Syrienpolitik, med både löften och hot försökt övertala Putin att ändra sig gällande Syrien, vilket ledde till en neslig avsnoppning. Ett annat problem för saudiska kungahuset är att man inte är särskilt förtjust i en del av de rebellgrupper som enskilda saudier och andra i GCC-länderna stött i Syrien. Muslimska brödraskapet har obehagligt demokratiska tendenser, delar av al Qaida-grupperna avskyr kungahuset och den rådande statsuppdelningen av arabvärlden. För Riyadh kan al Qaida gärna husera och destabilisera i norra och östra Syrien och i Irak, och dra till sig extremister från Saudiarabien självt, men om de närmar sig saudiskt område i söder ses det inte i samma ljus.
För att avvärja ett sådant hot har Saudiarabien och övriga GCC alltmer stött ett enande av övriga religiösa styrkor. Dessa bildade under hösten en allians, Den islamiska fronten, som man hoppades skulle hålla emot de militära bakslagen och al Qaidas allt starkare position, och dessutom kasta grus i det framväxande förhandlingsmaskineriet. Snart började denna front angripa FSA och andra rebellgrupper, från vilka många nu deserterar, flyr landet eller går över till regeringssidan. GCC utlovade i början av december en finansiering med 6 miljarder dollar, och försökte få med sig Washington på tåget. Vilken väg som USA väljer är i skrivande stund oklart. Utspelen har skiftat alltifrån att man kan tänka sig att ha den islamiska fronten som direkt allierad, till att man ska stödja den i samma begränsade omfattning som man tidigare stödde FSA med målet att förlänga inbördeskriget så långt som möjligt, eller att man kanske indirekt ska låta Assadregeringen återta landet. I det senare fallet kvarstår frågan om USA verkligen skulle agera mot saudiskt finansierande av de mer extrema religiösa grupperna, något man i decennier tyst samtyckt till i Afghanistan, Irak och på andra håll.
Förhandlingsspåret vann mark under hösten. SNC, och ett allt svagare FSA, slits i skrivande stund mellan olika krafter om huruvida de kan acceptera att Assad sitter kvar i regeringsställning under förhandlingarna. Bakom kulisserna är det antagligen USA vid sidan av Ryssland som drar åt ena hållet. Saudiarabien och andra gulfstater drar åt andra hållet, tillsammans med de mer extremt sunni-religiösa krafterna i Syrien som anser att en alawitisk president är en ren hädelse. Alltfler hoppas dock på ett vapenstillestånd, nu förespråkat gemensamt av de nygamla parhästarna Turkiet och Iran. Från väst börjar olika diplomatiska beskickningar försiktigt arbeta i eller nära Syrien igen, och USA förhandlar också med Hizbollah. Qatars nya emir har försökt kompensera sina taktiska förluster genom att öppna för dialog med både Damaskus, Hizbollah och Bagdad.
Tiden fram till Genève-förhandlingarnas start i slutet av januari 2014, om de nu blir av, kommer antagligen att kännetecknas av offensiver och konsolidering av territorier av de olika stridande i Syrien. Regeringsstyrkorna har vissa fördelar, men landet kommer att förbli delat mellan en rad olika organisationer. I väst regeringen. I norr flera olika rebellorganisationer, splittrade sinsemellan. I nordöst det kurdiska styret under PYD, som alltmer fått karaktären av en provinsregering med visst vapenstöd från Assad, och som lyckats försvaga flera rebellgrupper och deras försörjningsleder i området. Längs flodsystemet in i Irak dominerar för tillfället al Qaida-gruppen ISIS som vill ha en panislamisk stat, ett emirat, som skulle inkludera norra Irak med flera områden. För tillfället är alltså Syrien de facto delat, och det har lämnat öppet för de gamla vanliga idéerna om att rita om kartan efter etniska och sekteristiska måttstockar, oavsett riskerna och vad folk egentligen vill. Det talas om en alawitisk/kristen stat i väst, en sunniarabisk i ett bälte runt öknen, och en kurdisk i nordöst. Men andra drömmer om ett Storsyrien, eller en ihopslagning med norra Irak, eller varför inte ett sunniislamiskt välde över hela arabvärlden, åter andra om ett Storkurdistan. Locket på Pandoras ask står på glänt. Riskerna är enorma att hela statssystemet i arabvärlden kollapsar, och i slutändan kommer nog därför locket åter att läggas på om inte något oförutsett sker.
Om Genève-förhandlingarna kommer till skott ska man tyvärr inte förvänta sig alltför stora insatser för att hjälpa syrierna. I korridorerna handlar det snarast om att nå avgöranden om de regionala maktbalanserna. Olika positioner kommer att florera om Syrien. Vissa vill att kriget fortsätter för att fortsätta försvaga landets allierade, Iran och Ryssland. Andra vill nu helst att Assadregeringen stannar kvar. Den anses bättre än alternativen och kan, möjligen med litet hjälp, återta sitt territorium. Ytterligare andra kan tänka sig att Assad tvingas avgå av symboliska skäl medan övriga statsapparaten tillåts stanna.
Många har ögonen på det kommande presidentvalet i Syrien någon gång i mitten av 2014. Opinionsundersökningar, såväl officiella som av västländer hemligt genomförda, har visat att Assad fortfarande har ett stöd hos en smärre majoritet av befolkningen inom landet, medan däremot oppositionen mot honom är stark bland de stora exil- och flyktinggrupperna i närregionen. Bland dem som fortfarande absolut vill göra sig av med Assad har därför en väg sagts vara att bearbeta flyktinggrupperna i främst Libanon, för att de under valet ska resa tillbaka till sina hemorter i Syrien och rösta på en kandidat som oppositionen ska samla sig kring. Det ryktas också om planer från Frankrike och Saudiarabien på en tv-kanal som ska rikta sig specifikt till minoritetsgrupper i Syrien, för att försöka underminera Damaskusregeringens ställning bland dessa. En underdimensionerad insats från FN har gjort att flyktinggrupperna har blivit måltavla för Saudiarabiens och Qatars satsningar. De är nu de största biståndsgivarna, men undviker att arbeta genom FN-systemet och använder i stället olika islamiska NGOs. Hur valet kommer att se ut, om det blir av, är ytterst oklart. Exempelvis finns stora grupper inom den religiöst formulerade oppositionen som menar att valet är illegitimt. Al Qaida-grupperna är mot val av princip och lär försöka sabotera. Om Saudiarabien ytterligare eskalerar stödet till rebellgrupper kan valet antagligen inte genomföras. Frågan är om inte de flesta andra involverade i slutändan lutar mot att låta Assad återerövra landet. Från väst betraktar man Assad som tillräckligt försvagad ändå för att utgöra något egentligt hot. Samtidigt har kartan ritats om. Syrien är inte längre en lika vital bricka, men landet och dess befolkning har offrats i en malström av våld.
Skulden för katastrofen i Syrien faller på många parter. Här i väst måste vi återigen rannsaka förd politik. USA, Storbritannien och Frankrike har varit ledande, men även Sverige har spelat en mindre smickrande roll. Ett avgörande misstag, som även gjordes av stora delar av vänstern, var att lämna folkrätt och noggrann analys därhän och i stället förbehållslöst, åtminstone i ord, stödja rebellrörelserna i Syrien. Hot om intervention utifrån, och löften till rebellerna om pengar, vapen och oljeköp, skärpte spänningarna i landet. Rebellerna lockades att inta en oförsonlig attityd gentemot regeringen i Damaskus, som naturligtvis svarade med samma mynt. Dessvärre har man också ignorerat den övriga opposition i Syrien som inte har spelat med i detta spel. De vänster- och nationalistiska partier i Syrien som sitter i parlamentet tillsammans med baath efter valet under den nya konstitutionen 2012 lyssnar ingen på. De oppositionella partier som samlats i NCB och som förespråkat fredligt oppositionellt arbete samt stått emot krav på intervention utifrån, har bara haft Ryssland att vända sig till för dialog. De ser dock ut att få vara med på ett hörn i Genève, tack vare Ryssland. Olika initiativ till dialog på marken, som nunnan moder Agnes och organisationen Mussalah, har baktalats och motarbetats i väst. Internationella initiativ som The Syrian Dialogue Project skulle behöva mer uppmärksamhet. Sverige har spelat en viss roll i detta moras då vår regering har stött exiloppositionen till exempel i samband med möten i Sverige, och även om det mesta av svenskt bistånd säkerligen gått till behövlig humanitär hjälp så har avarter förekommit. Exempelvis har Palmecentret stött SNC med "kommunikation och internet", i och för sig med hänvisning till dokumentation av övergrepp mot mänskliga rättigheter, men man kan ju undra. När man i mer eller mindre officiella sammanhang inbjudit syrier till diskussion om Syriens framtid har det konsekvent varit SNC, FSA och dem närstående organisationer som inbjudits. Även inom vänstern i Sverige har vi kunnat se hur arrangemang med alltför tydlig udd riktad mot den officiella bilden av Syrien motarbetats, till exempel i samband med Socialistiskt Forum på ABF i Stockholm 2012 och 2013. I Mellanöstern har Sverige över huvud taget under senare år en sorglig historia: vapenexport till och annan hemlig samverkan med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. I Irak stöd till en minst sagt tvivelaktig ockupationsregering och polis, med bland annat "demokratiutbildning". Under den katastrofala Libyeninsatsen bistod Sverige med flygspaning och en militär propagandaenhet. Och så har vi ju Afghanistan. Något har gått riktigt fel i svensk utrikespolitik.
Det är i det närmaste omöjligt att förutspå utvecklingen i Syrien. Främst förblir gulfstaterna ett okänt kort. I värsta fall fortsätter stödet till så kallade rebellgrupper, och kriget kan fortsätta länge, pengar saknas inte hos saudier och andra. Västländerna kan möjligen försiktigt protestera men förmår nog inte mer än så. Om inblandningen utifrån i Syrien verkligen avtar, kan man räkna med att regeringen i Damaskus får huvudansvaret för att återkonsolidera landet utan större stöd från andra parter. Pengar kommer möjligen att erhållas från till exempel det ofta så flexibla Qatar. Men landet är sargat och sekteristiska spänningar så uppdrivna att enorma problem kvarstår. Initiativ från regeringen med amnestier till rebeller som lägger ned vapnen är ett gott tecken men bara ett litet första steg. Till detta kommer de stora sociala motsättningar och ekonomiska problem som utgjorde en viktig bakgrund till revolten, och som bara förvärrats av kriget. Vi kan räkna med att Syrien får brottas med detta utan att några större åthävor görs i internationella medier eller politiska organ. Fokus kommer snart att flyttas till nya platser, syrierna faller i glömska och kommer att liksom palestinier, egyptiska demokrater, libyer, oppositionella i Irak, minoriteter på arabiska halvön med flera betraktas som "collateral damage" i den senaste geopolitiska vändningen i regionen. Fast å andra sidan, Mellanöstern är i rörelse, och mycket kan hända.
