De är också mitt folk Frances Tuuloskorpi
Trianguleringen fullbordad Mikael Nyberg
Vår rätt att vara varandra Frances Tuuloskorpi
Charlotte Wiktorsson Dödliga affärer
De är också mitt folk
Den där sjättedelen av LO-medlemmar, som kan tänka sig att rösta på SD - de är mitt folk. De också. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. De är missnöjda - när det är missnöjestider växer missnöjespartier. De bryr sig, tror jag, om ni ursäktar, inte ett skit om ifall man kallar SD för rasister eller fascister eller främlingsfientliga. De drabbas av lönedumpningen, de blir av med jobbet, en sådan hopplöshet, och så förväntar man sig att de ska bry sig om andra som det är synd om. De är arga i magen, förbannade på flumsnack. De kastar stenen, den bildliga, på den måltavla de kan nå. De är mitt folk, mina gubbar och tanter, precis som bilbrännarungar här i förorten är mitt folk, mina ungar. Mina missnöjda och hopplösa ungar. De som kastar stenen, den konkreta, på den måltavla de kan nå.
Jag kommer aldrig att ta avstånd från dessa människor, fast jag kan få en sten i huvudet. Jag kan skälla på dem, ansikte mot ansikte, men aldrig peka med förakt. Jag tar avstånd från de klassklyftor, de orättvisor och omöjligheter, här och i världen, som får missnöje att växa, från politiker som pekar ut syndabockar eller slåss om medelklassröster och från debattörer som debatterar ordval.
Jag sa så här i en intervju för 31 år sen (1982):
"Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är inte att vi ska få smaka på nya maträtter - vilket i och för sig är trevligt. Folk har mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer - även om de inte är flyktingar - och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!
Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop. Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?- Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna."
För missnöjda människor är vägen trots allt kort till sammanhållning, till gemensam kamp i arbetslivet eller bostadsområdet - när vi tillsammans väljer mål i stället för måltavla. Vi kan inte räkna bort suraste halvrassegubben i fikarumshörnet eller tanten i hijab eller den bråkiga snorungen. Vi har inte råd att förlora dem, deras ilska, kärlek, styrka. De är vårt folk, vi måste hämta varann.
francesblogg.wordpress.com
Frances Tuuloskorpi
Tiggare
Från urminnes tid fram till 1950-talet fanns tiggare i Sverige, ibland lätt maskerade som luffare, gårdsmusikanter och liknande. De försvann när ett relativt materiellt välstånd - framsprunget ur en klasskompromiss mellan arbetarrörelse och storkapital - kunde fördelas någorlunda jämlikt med en genomtänkt socialpolitik. De lagar som alltid funnits mot bettleri och lösdriveri hade mycket marginell roll.
1930-talets sociala pionjärer brydde sig föga om tiggeriet, inte heller - vad jag vet - exempelvis Marx, fabianer, pionjärer inom Centralförbundet för socialt arbete eller tidig svensk arbetarrörelse. De menade nog att man inte skulle bussa hundarna på luffarna, men frågan upptog dem inte. De sökte strukturella lösningar på fattigdomsfrågan.
Bild: Robert Nyberg.
Till dem hör inte en samhällsekonomi som slås sönder av internationellt finanskapital som har fritt spelrum och som backas upp av regler som alltid ska rädda storbanker. Till dem hör inte heller fri rörlighet för varor, tjänster och arbetskraft kombinerad med mycket varierande nivå på sociala skyddsnät. Då blir det som i gamla Fattigsverige när luffarna flockade sig från socken till socken beroende på om länsman var hygglig och var det fanns snälla bönder.
Nu finns åter tiggare på Sveriges gator. När Bo Rothstein i Dagens Nyheter den 28 december föreslår allmoseförbud kan han ha goda avsikter. Men i praktiken förlägger han debatten till länsmansnivå.
Olle Josephson
Trianguleringen fullbordad
Experterna kallar det triangulering. Partierna knycker varandras käpphästar och låter pr-konsulter pröva minsta stavelse i opinionsmätningar och fokusgrupper.
Moderaterna putsar på sin logga och byter namn från "nya arbetarpartiet" till "Sveriges arbetarparti".
Socialdemokraterna uppträder som det nya företagarpartiet, tävlar med Anders Borg i tillbedjan av budgetens överskottsmål och försöker sig på att vara både för och emot skattesänkningar för välbeställda.
Spelet kommer att fortgå intill valnattens sista timmar.
I Nederländerna ges klarare besked. Nytillträdde kungen Willem-Alexander talar till parlamentet. "Den klassiska välfärdsstaten utvecklas sakta men säkert till ett 'deltagande samhälle'", säger han, ett samhälle där människorna får ta vara på sig själva i den globala konkurrensen och på ålderns höst.
Landets regering ser i krisens nedskärningar mer än nödåtgärder. Det handlar om ett systemskifte, får medborgarna veta. Landets ledning ämnar permanent begränsa statens sociala åtaganden.
Regeringen är en koalition mellan högerpartiet Liberalerna och socialdemokratiska Arbetarpartiet. Trianguleringen fullbordad. Innanmätet blottat.
Mikael Nyberg
Vår rätt att vara varandra
Det har diskuterats om vita personer är berättigade att hålla upp skyltar där det står Jag är Jason i solidaritet med Jason Diakité (Timbuktu).
Jag är ... har redan före Jason-grejen varit en populär formulering för att visa solidaritet. Vi har t.ex. sett hundratals skyltar med texten Jag är Bradley Manning skickas runt på nätet. Det är väl ingen som tror att alla de människor, som visar upp skylten, påstår att de verkligen är Bradley (Chelsea) Manning. Ingen kräver att de ska ha egen erfarenhet av hur det är att vara en amerikansk armésoldat som läcker sekretessbelagda handlingar till allmänheten och blir dömd till 35 års fängelse.
Formuleringen Jag är... är lite fånig, kan jag tycka. Lite klyschig. Bättre att låta ord betyda det de betyder. Vad är det för fel på Jag stödjer...? Men jag har själv använt formuleringen jag är... i snacken vid det löpande band som var min arbetsplats i många år. Under en del av de åren brukade jag stå mittemot en serbisk kille som några gånger slängde ur sig otidigheter om såväl muslimer som "zigenare". Och jag kunde svara: Jag är muslim, ville du nåt? Arbetskamraten visste att jag vet att han vet att jag inte är muslim. Men han var inte dum. Han förstod vad jag menade och bytte ämne. Ibland stod jag bredvid en svensk gubbe som då och då kunde droppa något om svartingar och svartskallar. Och jag kunde svara: Jag är svart, vad var det du sa om mig? Han var inte så korkad att han började ifrågasätta mitt yttrande ordagrant. Det gjorde inte heller den svarta arbetskamrat som stod vid min andra sida. Ingen frågade: Vet du verkligen vad det innebär att vara svart? För de trodde naturligtvis inte att jag hävdade det.
Så, min slutsats: även om formuleringen Jag är ... är lite fånig, så är det ännu fånigare att låtsas som om den betyder något annat än den är avsedd att betyda.
Jag vet inte inpå bara skinnet hur det är att vara Jason. Men jag vet något som inte heller alla vet: I ett arbetarkollektiv är vi varann. Den som angriper dig, angriper mig. Den som vill försämra för mig, vill försämra för dig. De där arbetskamraterna vid bandet var som alla andra med i kollektivet där vi kämpade tillsammans. I den processen, i klasskampen, försvinner många fördomar och onödigheter. Vi var av olika ursprung, kön, hudfärg. Vi jobbade tillsammans, vi snackade ihop oss, vi maskade tillsammans, vi strejkade tillsammans, vi stoppade försämringar och vi drev igenom förbättringar för alla. Vi.
Det här är ett perspektiv som många (inte alla) av dem som ofta yttrar sig - akademiker, politiker, kulturarbetare etc - saknar, eftersom de aldrig har upplevt det inpå bara arbetskläderna. De känner inte vår rätt att vara varandra.
francesblogg.wordpress.com
Frances Tuuloskorpi
Snowdens jultal
År 2013 jultalade Edward Snowden i brittisk tv:s Channel4 som ett parallellt alternativ till Elizabeth II. Snowden varnade oss i talet för riskerna med de nya, alltmer effektiva, metoderna för massövervakning av medborgarna: tv-apparater och dataskärmar kan nu spionera på oss och se allt vad vi gör. Vi har genom mobiltelefonerna sensorer i våra fickor, som spårar oss varhelst vi går. Övervakningens möjligheter har kanske många av oss börjat ana sig till när ICA-reklamen i brevlådan började känna till familjens favoritmat.
Vi kan, här och nu, oftast ostraffat ignorera övervakningen, när den inte tycks drabba oss personligen. Försöka vifta bort den med världsvisa argument, som egentligen borde göra saken än mera allvarlig, som Carl Bildts: "Alla stater gör det."
Men inte ens den mest aningslöse vore beredd att dygnet runt leva i ett hus, vars väggar vore av genomskinligt glas - som Kant på filosofers ibland överspända manér en gång rekommenderat oss. Och den överhet vi hyser sådant förtroende för, har uppenbarligen inte motsvarande förtroende för oss eftersom den inte funnit oss värda att upplysas ens om övervakningens existens och omfattning. Inte förrän Edward Snowden satt sin framtid och sitt liv på spel för att göra det.\ri #r 8709_06.jpg" "Edward Snowden"}
Snowden är förvisso ingen revolutionär, utan en ovanlig liberal, som tagit sin liberalism på allvar. Han ber oss tänka på vad en alltmer omfattande övervakning på sikt kan innebära för vår möjlighet att vara privata och för vår integritet. Han säger:"Barn som föds idag kommer att växa upp utan någon uppfattning om integritet ... Möjligheten att vara privat är det som gör att vi gör att vi kan avgöra vem vi är och vem vi vill vara." Om Snowden skulle ha rätt, och inget sker, hotar en mental och politisk miljökatastrof vars verkningar inte är mindre än av hotet mot den fysiska miljön.
Snowden slutar sitt korta tal med tipset till regeringarna att om de verkligen vill veta vad vi känner och tänker, så bör de i stället för att spionera på oss tillgripa den enklare och billigare metoden att fråga oss. Det är officiellt just detta som tänks ske genom allmänna och hemliga val. Om detta inte är till fyllest för en regim innebär det att den inte har fullt förtroende för den demokrati den framför allt förväntas ge prioritet.
I en bättre värld vore 2014 års fredspris självfallet vikt för Edward Snowden. Fast vi lever ännu inte i en sådan, bättre värld.
Hans Isaksson
PISA
Starkare segregation och tilltagande okunskap. Det är resultatet av tjugo års svensk skolpolitik med marknadstänkande, privatskolor och skenbar individuell valfrihet som ledstjärnor. Resultaten av Pisa-mätningarna i höstas slog inte ned som bomb. De bekräftade vad många sagt och ännu fler tänkt de senaste åren.
Det är lika uppenbart vad som behövs för att rätta till de värsta missförhållandena: avskaffa skolpengen och det fria skolvalet, avveckla friskolorna, höj lärarlönerna och förstatliga skolan. Också detta säger många, och reformerna är fullt genomförbara. Det besynnerliga är att bara Vänsterpartiet förespråkar dem någorlunda konsekvent.
Reformerna skulle rädda åtskilligt, men därmed inte sagt att alla skolproblem försvinner. Skolan kan inte undvika att till dels reproducera rådande samhällsförhållanden. Flera Pisa-kommentatorer har påpekat att de länder som mest försämrat sina resultat alla är som man säger högt utvecklade kunskapssamhällen, med mer eller mindre nyliberal politik. De fem mest nedåtgående är, vid sidan av Sverige, Finland, Australien, Nya Zeeland och Island.
Mycket av talet om kunskapssamhället är skitprat. Visst behövs högutbildade experter. Men gedigen yrkeskunskap - vilket inte är social kompetens! - är inte mycket värt. Och god medborgerlig bildning, som är ungdomsskolans mål, leder i dag inte till mycket mer än fördummade flexicurityjobb i bemannings-Sverige. Är det vad vi ska utbildas för? Då blir det inte så kul i skolan.
Olle Josephson
Valutaspelet
I mars 2009 krävde Rysslands president Vladimir Putin att dollarn borde ersättas av en ny världsvaluta. Kort därefter gick chefen för Kinas centralbank Zhou Xiaochuan ut med samma budskap och beklagade samtidigt att Keynes idéer om en ny världsvaluta inte hade genomförts drygt 50 år tidigare. Förslag om att skapa ett alternativ till dollarn har också framförts av Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz.
Hur såg det förslag ut som Keynes lade fram i Bretton Woods 1944? Han ville se en ny världsvaluta vid namn Bancor som bland annat skulle vara knuten till trettio olika råvaror. Förslaget dödades effektivt av andra världskrigets segrare USA, och resten är historia.
Dollarn står i dag för 87 procent av all valutahandel och drygt 60 procent av världens reserver. Dollarn är således central i det finansiella systemet. Ett land vars valuta också fungerar som global reserv måste förse hela världen med denna tillgång, vilket leder till underskott i affärerna med omvärlden och ökad skuldsättning. Dollarns utbytbarhet mot guld upphävdes som bekant av president Richard Nixon 1971 eftersom det inte fanns tillräckligt med guld i Fort Knox för att backa upp dollarn.
Så länge dollarn är den dominerande valutan styr också USA världsekonomins utveckling. Mönstret har förstärkts i en värld dominerad av finanskapitalet. Så här sammanfattades läget nyligen i Financial Times: världens länder kan välja mellan att antingen försöka stoppa det internationella kapitalet vid gränsen eller överlämna all ekonomisk makt till USA:s centralbank Federal Reserve. Inte så konstigt att dollarns ställning ifrågasätts!
Kina har slutit en lång rad avtal med andra länder för att öka sin valutas roll på bekostnad av dollarn. De så kallade BRIC-länderna med Ryssland och Kina i spetsen har också planer på en egen motsvarighet till IMF och Världsbanken. Bakom hetsen mot Ryssland, i vilken Sverige deltar å det livligaste, skymtas således en krass ekonomisk verklighet.
Malena Rydberg
Kärrtorp
Enligt polisen och av mediebevakningen att döma var attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp i Stockholm den 15 december helt oväntad. Vi som är aktiva antirasister blev nog också i viss mån tagna på sängen. Mediala och politiska makthavare tog till brösttoner och en vecka senare samlades mellan 16 0000 och 20 000 personer i Kärrtorp för att manifestera mot rasismen, bland dem Stefan Löfvén (S), Jonas Sjöstedt (V), Erik Ullenhag (Fp) och Kent Persson (M). Manifestationer hölls också på andra håll runt om i landet.
Den starka markeringen mot rasism är naturligtvis lovvärd. Det är fantastiskt att en så stor manifestation kan mobiliseras på så kort tid. Ibland behövs en väckarklocka, och för många stockholmare kanske detta var väckarklockan. Det är inte längre självklart att den antirasistiska kampen står mellan två maskerade marginalgrupper. Uppenbarligen är det en kamp som kan och bör engagera fler än så. Samtidigt förde Kärrtorp nog med sig ännu en sak. En kil slogs in i den kålsuparteori som utgår från att högeraktivister och vänsteraktivister är samma skrot och korn. Skillnaden blev tydlig mellan att med våld försvara barnfamiljer och att med våld attackera dem, oavsett vad man i övrigt anser om politiskt motiverat våld.
Men det viktigaste konstaterandet efter händelserna i Kärrtorp är nog trots allt att massmedierna har en stor del i att mobiliseringen mot rasism blev så omfattande. Och att de på samma sätt har en lika stor skuld när de tiger still. Rasism finns 365 dagar om året oavsett om Oisin Cantwell behagar skriva om den i Aftonbladet eller inte.
Jonas Lundgren
Charlotte Wiktorsson
President Hollande har besökt Riyad och gett klartecken för 3 miljarder dollar i vapenexport. Men bara om Saudiarabien i eget namn skickar vapnen vidare - till Libanon! Ett land som genomlevt ett 15 år långt inbördeskrig och där man går som på nålar för att inte kriget i Syrien ska spilla över.
Dödliga affärer
