Reinfeldteffekten
Aron Etzler
Karneval förlag 2013
ETZLERS KOMBINERADE reportage- och analysbok har lovordats i alla läger, från Svenska Dagbladets ledarsida till denna tidskrift. Det beror väl på att en partisekreterare i Vänsterpartiet lagt retoriken åt sidan och skrivit utifrån en uppriktig ambition att förstå hur den moderata ledningen tänker. För det är ju knappast så enkelt att den vill att de rika ska bli rikare och de fattiga fattigare, även om det är resultatet av politiken.
Etzlers uppsåt ger god utdelning. Reinfeldt kan framstå som en ideologilös småborgare med plånboken som enda rättesnöre. Etzler frilägger tvärtom hans djupa ideologiska drivkrafter. Reinfeldt och hans innersta krets - Borg, Littorin, Schlingman, Schenström - är inte nyliberala. De är socialkonservativa. Det så kallade civila samhället, vilande på familj, vänner, grannskapet, arbetskamraterna, föreningen, det egna huset, ska ge individen rimlig trygghet och stor handlingsfrihet att forma sitt liv efter eget huvud, undan statsmakt och storskalig planering. Marknadslösningar är ofta bra eftersom de tänks förstärka det civila samhället, men inte ett mål i sig.
Etzlers beskrivning gör moderaterna och deras framgångar begripligare. Den lär oss också att se det reaktionära i begreppet det civila samhället. Det etablerades på allvar på 1980-talet - Reinfeldts formativa år - när oppositionen i den sönderfallande öststatssocialismen formerade sig, och det rymde då ett demokratiskt element. Men en tendens döljer en annan, som bekant. Vad är det civila samhället i dag? Ensamma gamla i underbemannade äldreboenden, barn som inte får lära sig något i skolan, tåg och tunnelbanor som inte kommer fram, tiggare på gatorna.
Recensent: Olle Josephson
Capitalism
A companion to Marx's economy critique
Johan Fornäs
Routledge 2013
SOM FRAMGÅR av titeln är Johan Fornäs Capitalism: A companion to Marx's economy critique en introduktion till Marx teori om kapitalismen, sådan den presenteras i Kapitalet, band I-III. Vad som inte framgår är att den är skriven från en "kapitallogisk" utgångspunkt och att den bygger på ett studiecirkelmaterial som utarbetats mellan 1974 och 1983.
Fornäs inleder sin framställning med att beskriva Marx "metod". Därefter följer han hur Marx i Kapitalet steg för steg utvecklar sin kritiska analys av kapitalismen från "abstrakta" begrepp till högre och högre grader av konkretion. När han kommer fram till de sista kapitlen i Kapitalets tredje band lämnar han dock den systematiska genomgången för att i stället ta innehållet i dessa kapitel som utgångspunkt för en diskussion av två av bokens viktigaste teman, nämligen hur kapitalismens uppenbarelseformer döljer dess kärna, och vikten av att förstå kapitalismen som ett historiskt fenomen. I samband med presentationen av Marx beskrivning av den primitiva ackumulationen ger han också en kort historisk exposé över de produktionssätt som föregått kapitalismen, och i slutet av boken hittar man några korta resonemang om Marx intellektuella utveckling, arbetarrörelsens historia, olika marxistiska idétraditioner etc. Allra sist har Fornäs infogat några sidor frågor som kan tjäna som underlag för diskussion av Marx ekonomikritik.
Fornäs bok är en utmärkt introduktion till de tre delarna av Kapitalet, framför allt eftersom författaren klokt nog avstått från ett överdrivet tesdriveri och i stället försökt beskriva hur Marx själv resonerade. Det enda som stör läsningen en aning är att Fornäs valt att ställa sig solidarisk med den föregivet marxska idén om att kapitalismens "yta" skulle utgöra en förvrängning av en underliggande kärna eller "essens". Om detta verkligen var Marx uppfattning så borde det vara en angelägen uppgift att rädda hans teori undan den.
Med tanke på att det inte finns så många verk på svenska som presenterar hela Kapitalet skulle man önska att Fornäs bok kunde översättas. Då skulle den studiecirkelverksamhet som avbröts på 80-talet kunna tas upp igen, kanske i Clartés regi.
Recensent: Magnus Nilsson
Landsmän
De danska judarnas flykt i oktober 1943
Bo Lidegaard
Albert Bonniers förlag 2013
NÄSTAN SAMTLIGA 7 000 danska judar kunde hösten 1943 ta sig över Öresund till Sverige och undkomma Förintelsen. Hur kom det sig? Inget finns att invända mot Lidegaards förklaring: företrädarna för den tyska ockupationsmakten ville inte delta i folkmordet, danskarna kom att uppfatta hjälp till judarna som en motståndshandling, Sverige - som svängt i flyktingpolitiken - ville inget hellre än ta emot de danska judarna, och, framför allt, det fanns ingen stark folklig antisemitism i Danmark. Exemplet är lärorikt; det visar att ansvaret för andra världskrigets judeutrotningar inte bara kan läggas på de tyska nazisterna. (Bulgarien är ett annat exempel där judarna räddades tack vare en inhemsk opinion.)
Ändå är det något skumt med Lidegaards mycket välskrivna bok. Den utkommer samtidigt på danska, svenska och engelska. Författaren är chefredaktör för Politiken, den danska motsvarigheten till Dagens Nyheter. I boken framställs alla danskar - med undantag för någon enstaka nazist - som genomgående humana, hjälpsamma, rättstänkande. Alla den danska statsledningens insatser går ut på att rädda liv och utnyttja det begränsade handlingsutrymmet gentemot ockupationsmakten till det yttersta. Inte ett ord om det omfattande medlöperi som förekom (se till exempel understreckaren i Svenska Dagbladets webbupplaga 26 december).
I dag tar Danmark emot mycket få flyktingar. Kraven för medborgarskap är högre än i något annat EU-land. Det offentliga samtalet i Danmark är genompyrt av rasistisk och främlingsfientlig dynga.
All heder åt de danskar som 1943 bidrog till att rädda sina judiska landsmäns liv. Men Lidegaards omskrivna bok lämnar en eftersmak av officiellt propagandaalster för det hyggliga Danmark. Om nu så många danskar var så goda och rättfärdiga 1943,varför är då så många skitstövlar 2013? Den diskussionen lyser starkt och obehagligt med sin frånvaro, boken igenom.
Recensent: Olle Josephson
Kommunist i frack
Tristram Hunt
Översättning: Stefan Lindgren
Leopard förlag 2013
I Kommunist i frack har Tristram Hunt tagit sig för något hedervärt: att visa att utan Engels teoretiska bidrag hade marxismen sett annorlunda ut. Ja, den hade kanske inte alls existerat.
I en mer eller mindre kronologisk redogörelse för Engels liv visar Hunt övertygande att så är fallet. Marx och Engels omfattande brevkorrespondens finns tillgänglig med gott om belägg på hur Engels hjälper, kritiserar, korrigerar och uppmuntrar sin livslånge vän. Detta är, tror jag, mer eller mindre accepterat bland mer ortodoxa marxister. De bägges verk måste i viss mån läsas som ett gemensamt livsverk, och det är svårt för att inte säga omöjligt att helt bena ut var den enes tankar börjar och den andres slutar.
Dock skaver något med Hunts framställning. Det förekommer en hel del anmärkningar om Engels' (och Marx' för den delen) intrigerande karaktär. Och må så vara, de var säkert snarstuckna, intriganta och snabba med att plocka fram invektiven. Men jag får känslan att Hunt mer eller mindre menar att det var grunden till en rad motsättningar inom den tidiga socialistiska rörelsen. Det omvända är lika troligt: på grund av motsättningar inom rörelsen kom invektiven och det småaktiga beteendet fram.
Den huvudsakliga invändningen gäller dock hur Hunt försöker fjärma Engels filosofi från efterföljande socialistiska rörelsers tolkningar. Å ena sidan hävdar han att Engels inte misstolkade Marx. Å andra sidan hävdar han att Engels misstolkats av i stort sett alla efterföljande socialistiska rörelser. Detta är helt klart ett intressant område att utforska i en marxismens idéhistoria. Men det gör inte Hunt. Han konstaterar i stället rakt upp och ner att Stalin men även Lenin hade bristande renlärighet i praktiken men överdriven ortodoxi i retoriken.
Det kan mycket väl vara sant, men vi hamnar i problem när vi försöker rädda Engels, samma problem som vi hamnar i när vi försöker rädda Marx (eller Lenin, Stalin, Mao eller Trotskij): det finns inget att rädda. Marxismen är alla dessa herrar och tusentals andra herrar och damer. Det är en rörelse som använder sig av teorier som verktyg i en högst reell kamp. Ska vi studera den så måste vi göra det i sin helhet. Jag menar inte att vi ska lasta Engels för Moskvarättegångarna, utan det intressanta är att förstå hur Engels användes i den konkreta situationen, varför man tolkade som man gjorde och vilka bidrag till marxismen som gjordes.
Att leta efter den rena, sanna marxismen leder oss på avvägar. Teorier, tolkningar och omtolkningar bidrar alla till den reellt existerande marxismen, och det spelar ingen roll huruvida vi kan eller inte kan hitta fröet till Gulag i Naturens dialektik; vi har att förhålla oss till Sovjetunionen hur som helst.
Recensent: Malte Hazard
Kopparbergsvägen 20
Mathias Rosenlund
Schildts och Söderström 2013
I SIN DEBUTBOK Kopparbergsvägen 20 berättar finlandssvenske Mathias Rosenlund om ett liv i fattigdom - om hur en uppväxt i en fattig familj glider över i ett vuxenliv som också präglas av fattigdom och om skräcken att fattigdomen ska komma att dominera även de egna barnens liv. Denna fattigdom sätts på olika sätt in i en politisk och ekonomisk kontext. Men framför allt använder Rosenlund sin litterära begåvning till att vrida och vända på fattigdomen, vränga den ut och in, för att därigenom befria den från alla de myter och förutfattade meningar som brukar användas för att hålla på den på avstånd. Särskilt intressant är hans diskussioner om huruvida ansvaret för fattigdomen är individuellt eller kollektivt. Frågan ställs på sin spets när han diskuterar huruvida han borde ge upp sina universitetsstudier och sina drömmar om att bli författare och i stället ägna sig mer åt förvärvsarbete.
Kopparbergsvägen 20 har kallats "en finlandssvensk Yarden". Det är inte förvånande. Ett av bokens motton är ett citat av Kristian Lundberg, och efter det följer en lång rad tematiska, motiviska och stilistiska likheter med just Yarden. Någon epigon är Rosenlund dock inte. Snarare bör han hälsas som det senaste tillskottet till den arbetarlitterära tradition där också Lundberg hör hemma.
Recensent: Magnus Nilsson
Kan dödläget brytas?
Ernst Wigforss idépolitiska skrifter i urval 1908-1974
Urval och inledning Niklas Nåsander
Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Karneval förlag. 2013
HAR DEN REFORMISTISKA socialismen nått vägs ände? Det kan tyckas så om man ser till socialdemokratins bedrövliga tillstånd, i Sverige liksom runt om i Europa. Men innan man svarar ja på denna minst sagt väsentliga fråga bör man på allvar ge sig i kast med de stora ideologerna. I Sverige innebär det Ernst Wigforss. Årsboken 2013 från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap med ett urval Wigforsstexter i ideologiska frågor vore därför värd en lång och ingående granskning, särskilt som utgivaren Niklas Nåsander i sin inledning uttryckligen ser urvalet som ett bidrag till diskussionen om reformismen. Tills vidare nöjer vi oss med uppmaningen att läsa boken.
Recensent: Olle Josephson
Lenin
BIOGRAFI
Kurt Jacobsen
Informations forlag. 2012.
VAD ÄR EN BIOGRAFI? Jag kan inte se att Kurt Jacobsen (danskspråkiga) bok om Lenin kvalar in, ens om man sätter epitet politisk framför. En biografi måste gestalta ett öde, inte bara frilägga verket. När Uljanov-Lenin tillbringar gott och väl halvtannat decennium i exil, vill man veta vad han har för sig där - man vill veta inte bara vilka böcker han skriver utan också vilka han läser. När han sätter sig på ett tåg i Zurich tillsammans med kamrater för att ta sig till det revolutionära Petrograd vill man veta hur det gick till på det där tåget, inte bara vad han yttrade vid framkomsten. (En underbar skildring av tågresan finner man i Stefan Heyms roman Radek.)
Allt som står i Rysslandskännaren Jacobsens bok är informativt och intressant, men jag kan inte se att någonting är nytt. Boken bygger på litteraturstudier, ingalunda så omfattande, inte på arkivforskning. Av en akademiker hade man i ett sådant fall förväntat sig att han förhöll sig till teser och konklusioner i den använda litteraturen - nu är det närmast ett journalistiskt tillvägagångssätt som redovisas: man tager vad man finner och gör en helhet av detta. Det känns rätt häpnadsväckande att ett sådant arbete som Hélène Carrère d'Encausses uppslagsrika och distanserade Lenin-biografi inte omnämns - den är ändå översatt till ryska, och spelar förstås en roll i den ryska debatten, och även till svenska.
Vad vi får del av i Jacobsens bok är hur den politiska linjen utmejslas och med vilka metoder. Författarens slutsats att oktoberrevolutionen inte skulle ha ägt rum, och inte heller befästs, utan Lenin klingar inte alldeles övertygande. Denne herre var förvisso en intelligent manipulatör, men han högg inte sällan i sten, och även om han utifrån en minoritetsposition inom det bolsjevikiska ledarskapet lyckades driva igenom det väpnade upproret i oktober 1917, hamnade han ibland på efterkälken och kunde stå handfallen inför händelsernas gång. Han arbetade uppenbarligen ihjäl sig, men det förefaller ändå klart att alla hans strider och uppgörelser inte var absolut nödvändiga.
Att excesserna i hans egen livsföring, och hans ganska lynniga stridshumör, skulle avspegla sig i den första sovjetstatens födelse och smärtsamma öden, är en tanke som vinner starkt stöd under läsningen av Jacobsens bok.
Recensent: Anders Björnsson
