Kapitalet lämnar avtryck i våra kroppar. Svindlande börser värker i nacke, knän och muskler. Det kryper i en kropp som går sönder. Domnar och kittlar. Smärta är en senare hållplats. Det börjar med en kyla som kommer av brist på cirkulation. En sakta erövring i en arbetande kropp.
Det jag beskriver är sviterna av en belastningsskada. Den typ av skada som när den väl gjort rum i en kropp är där för att stanna. Den använder kroppens egen mjölksyra som vapen. Monotona, repetitiva rörelser producerar mjölksyran som inte har någonstans att ta vägen, så den lägger sig och fräter på muskler och nerver.
I Arbetsmiljöverkets senaste rapport, vilken gäller 2012, så har var femte sysselsatt person någon form av besvär som kan härledas till arbetsmiljö. 40 procent av dessa besvär är orsakade av belastningsfaktorer, det vill säga tunga lyft eller arbetsställningar och rörelser som är ensidiga och ansträngande.
Belastningsskadorna har ökat de senaste tjugo åren, i synnerhet inom vården. Stress anses vara en bidragande orsak, enligt Arbetsmiljöverket. IF Metall uppskattar att ungefär 80 procent av deras medlemmar arbetar med uppgifter som kan orsaka belastningsskador, framför allt gäller det kvinnliga medlemmar med monotona och starkt styrda arbetsuppgifter.
Det är arbetare som betalar för marknadsliberalismen med sina ryggar, sina knän, sina händer, sin nacke, sina fotsulor. Som agerar stötdämpare när marginalerna minskar. Värktabletter för att sova och värktabletter för att morgon därpå ta sig ur sängen. Kapitalismen har alltid kostat för den arbetande kroppen och gör så än i dag.
Fundamentalt i det nuvarande systemet är att människans behov underställs profiten. Detta orsakar en smärta och ett obehag som följer den arbetande människan hem efter jobbet. Det är smärta som arbetarklassen delar kollektivt, nationellt och globalt. Det är profiten som susar i öron efter bullerskador, det är profiten som spänner i huvudet efter felaktig belysning, som knäpper i stela leder, som sticker i hälar efter hårda underlag.
När profiten inte gör direkt skada i kroppens leder och muskler så skadar den psykiskt. Den otrygghet som kommer av en alltmer avreglerad arbetsmarknad såväl som en nedmonterad och privatiserad vård- och omsorgssektor gör våld på kroppen i form av oro och stress.
Det säger sig självt att en exploatering sätter sina spår i de exploaterade. Det är ett materiellt förtryck som försvagar den kroppsliga strukturen. En försvagad arbetarkropp är utbytbar. Den smärta och det obehag som ryms inom en hand som är köldskadad efter många timmars lastande av frysvaror är inte negativt för kapitalet. Kapitalet ersätter eller rehabiliterar sällan för de uppkomna skadorna utan kan genom flexiblare anställningsformer byta ut den skadade. Obetydlig är den enskilda kroppen. En känsla som arbetarklassen delar kollektivt. Det är en känsla som tystar oss och inte sällan låter den pulserande smärtan i armbågen förbli en hemlighet för vår omgivning.
Frågeställningen hur kroppen mår i kapitalismen är egentligen en felställd fråga. Snarare bör den ställas, hur mår människan? Att särskilja kropp och psyke påskyndas av marknadskrafterna. Kroppen konstrueras som en vara som kan köpas och säljas. Arbetskraften som säljs till arbetsgivaren är i själva verket kroppen. Tydligast blir det inom prostitutionen. Som Kajsa Ekis Ekman enkelt uttrycker det i sin bok Varat och varan, människan har inte en kropp, hon är sin kropp.
Där den materiella exploateringen slutar tar en kommersialism vid. I Sveriges tätorter beräknas varje enskild person möta ca 5 000 kommersiella budskap dagligen. Vi omringas av en tickande uppmaning att fylla vår otillräcklighet med varor och tjänster. En kommersialism som använder sig av en hänsynslös objektifiering och sexualisering av kvinnors kroppar. Dessa tusentals budskap är utformade med syftet att påverka oss. Vad de gör med vårt inre är svårt att säga mer än att det inte sällan står utanför vår medvetenhet och kontroll.
Även om orsakerna till människans ohälsa kan vara omtvistade så är det ett faktum att hennes ohälsa ökar. Belastningsskadorna ökar, sömnproblemen ökar, ätstörningar ökar, användandet av antidepressiv medicin ökar, självmorden ökar. 2013 var unga kvinnor en överrepresenterad grupp i antalet sjukskrivningar.
Det finns många sätt att närma sig kroppen politiskt. Kvinnokroppen har diskuterats inte minst ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Nina Björk skrev 2008 i en debattartikel i DN om att vi är alla kroppar, i ett försök att utmana dikotomin mellan kvinnors kroppar/natur/biologi och mäns kultur. Maud Eduards introducerade 2007 begreppet kroppspolitik med sin bok med samma namn. Vi är duktiga på att beskriva kroppens diskursiva slagfält. Vi är mindre duktiga på att koppla kroppen till människan. Att koppla människan till materialitet i stället för diskurs. Göra politik av den smärta som väcker många arbetare mitt i natten.
Diskursen har en gräns, det vill säga den yttersta konsekvensen, döden. Våra äldre dör bortglömda i sina sängar inom privat och nedmonterad äldreomsorg, ett femtiotal personer dör varje år på sin arbetsplats, ca 1 500 personer begår årligen självmord. Hur mår människan inom kapitalismen?
Den socialistiska kampen vill frigöra människan från den profit som domnar i axlar och leder. Detta fysiska obehag tystas i dag genom ett hänsynslöst sjukförsäkringssystem, en nedmonterad sjukvård, hög arbetslöshet och osäkra anställningsformer. Men inneboende i den mjölksyra som kryper i en kropp som går sönder finns en förändringspotential. I kollektivet, i den klassmässiga organisationen, skapas möjligheten för arbeterskan att vända på relationen och bidra till att belastningsskada det kapitalistiska systemet. Smärta går endast att döva till en viss gräns innan den bryter igenom.
