En politisk och militär konflikt hotar att slå sönder Ukraina. Men landet är också ett ekonomiskt byte. Jack Rasmus analyserar det ekonomiska maktspelet. Artikeln skrevs före IMF-överenskommelsen den 27 mars.
Statskuppen den 22 februari ska förstås som en fortsättning på västs plan att avskilja den ukrainska ekonomin från Ryssland. Den tog sin början 2004 med den orangea revolutionen men förverkligades då inte till fullo. Följderna av 2004 innebar delvis att Rysslands och Ukrainas ekonomier skars av från varandra; kuppen den 22 februari innebär en början till att fullständigt lösgöra Ukrainas ekonomi från Ryssland. 2004 och 2014 är alltså inte två helt skilda händelser; de hör samman och är en del av ett kontinuum.
Som ett resultat av den "halva" revolutionen 2004 etablerade Ryssland och EU en grovt sett jämlik uppdelning av handeln med Ukraina, med ungefär en tredjedel var. Efter kuppen kommer det utan tvivel att ändra sig dramatiskt. Rysslands handelsutbyte med Ukraina sjunker medan västs ökar avsevärt, till säkert mer än halva Ukrainas handel. På kort sikt riskerar också Ryssland att på grund av krisen gå miste om 1 till 2 miljarder dollar som ingick i uppgörelsen i februari. De har redan betalats ut och kommer troligen inte att betalas tillbaka. Man riskerar också att förlora två miljarder dollar i obetalda gasräkningar från Ukraina.
På lång sikt kommer USA:s och EU:s ekonomiska sanktioner att få betydelse. Hur omfattande och välriktade de blir återstår att se. Men jag misstänker att västs sanktioner blir mer iögonfallande än allvarliga, åtminstone till en början. USA vill ha hårda sanktioner eftersom man har mycket litet att förlora. Européerna, å andra sidan, är inte övertygade och föredrar selektiva sanktioner till en början.
Särskilt Storbritannien önskar att förmögna ryska investerare fortsätter att pumpa in pengar för att hålla liv i den ömtåliga fastighetsbubblan, som på ett konstlat sätt ligger bakom den nuvarande bräckliga och svaga ekonomiska återhämtningen. Frankrike har nyligen vänt sig till USA med hatten i hand för att be om hjälp med ekonomin. President Hollande gör vad helst Washington önskar. Europa gillar sina gamla vänner bland Rysslands kapitalister och oligarker och kommer därför att vara selektivt i sina sanktioner och rikta in sig på Rysslands politiska ledare och trogna Putin-anhängare hellre än att frysa tillgångarna för oligarker med investeringar i väst. Tyskland är starkt beroende av rysk naturgas men har också långtgående handelsförbindelser med Ryssland, för mer än 75 miljarder dollar om året. Man kommer att använda "hårda ord" för att tillfredsställa USA, men inte agera på samma sätt förrän man fått försäkringar från USA om amerikansk naturgas till låga kostnader - och det tar flera månader, för att inte säga år.
Oro för motsanktioner från Ryssland gentemot omfattande västliga företagsinvesteringar i Ryssland leder också till mindre hårda västliga sanktioner till en början. Kapitalister på bägge sidorna, i Ryssland och i väst, pressar sina regeringar att inte vidta brådstörtade allvarliga sanktioner. De vill vänta ut krisen och hoppas att den blåser över med tiden.
Ryska förluster på aktiemarknaden och i växelkurs kan bli relativt kortvariga. Det är svårt att skilja ut i vad mån sådana nedgångar beror på den politiska krisen och i vad mån de är en del av den allmänna nedgång som började förra året och accelererar i dag.
Den ryska exporten till väst i allmänhet och till Ukraina i synnerhet kan allvarligt skadas på kort sikt, och än mer på lång sikt. Men Ryssland kan i det långa loppet kompensera dessa förluster genom att vända sig mot öst och sälja mer till Kina och Asien. Kort sagt, Ryssland kommer att göra en del ekonomiska förluster på grund av Ukrainakrisen, men inte alls så svåra som regeringar och medier i USA och Europa gör gällande.
Hur USA drar fördel av krisen
I Ukrainakrisen är det USA som har minst att förlora ekonomiskt på kort sikt och mest att vinna på lång sikt. Till att börja med har USA förbundit sig att ge Ukraina en futtig miljard dollar till Ukrainas regering. Och det är inte troligt att man kommer att förbinda sig för mer, med tanke på de strategiskt viktiga kongressvalen i USA i november. De neokonservativa och republikanerna har trängt in Obamaregeringen i ett hörn i Ukrainakrisen. Om Obama ger ett alltför starkt militärt svar förlorar han väljarstöd från de liberaler som redan till stora delar vänt sig mot honom för hans företagsvänliga och krigsvänliga politik. Om han inte bestämmer sig för stora ekonomiska åtaganden för Ukraina och inte vill sätta tunga ekonomiska sanktioner i verket, så kommer republikanerna och politiker som John McCain att angripa honom allvarligt i kongressen. Ser man till Obamas förflutna är det troligt att han försöker slingra sig mellan de två sidor som pressar honom och inte göra någon nöjd till novembervalen.
Det finns alltså starka politiska och ekonomiska krafter i USA som önskar en militär konfrontation med Ryssland, eller åtminstone en fullständig ekonomisk brytning och ett försök att totalt isolera Ryssland ekonomiskt. Bland dessa grupper växer oron över att Västeuropa, särskilt Tyskland, har knutit för nära och alldeles för starka band med Ryssland. De vill bryta dessa band och ersätta dem med starkare europeiskt ekonomiskt beroende av USA.
Det långsiktiga målet är att göra Tyskland och Europa beroende av USA:s naturgas, på bekostnad av den ryska gasen. USA har numera ett överskott på naturgas som ett resultat av nya utvinningsmetoder. Detta överskott drar ned priserna på naturgas i USA och därmed profiterna. Därför vill man exportera gas för att höja priser och vinster. Men nuvarande lagstiftning förhindrar gasexport. Europas kris och behov av naturgas är den perfekta förevändningen för att häva exportrestriktionerna på USA-gasen. Olje- och energiföretag skulle kunna öka sina vinster och sin naturgasproduktion. Men det kräver att Europa bryter sitt beroende av rysk naturgas.
Den amerikanska jordbruksindustrin kan också tjäna på Ukrainas kris. Att ekonomiskt avskilja Europa från Ryssland öppnar för ökad amerikansk veteexport till Europa. Och inte minst viktigt, också USAs försvarsindustri kan göra förtjänster. Med en planerad minskning på 50 miljarder dollar i USAs vapenproduktion nästa år, så ger en europeisk kris onekligen goda skäl att återkalla nedskärningarna.
Europas ekonomi: blandad vinst och förlust
Ukrainas kris hotar den europeiska ekonomin med åtskilliga förluster. Om krisen fördjupas innebär det till att börja med en prisökning på gas, olja, livsmedel och vissa råvaror. Det kan innebära minskad tillgång till naturgas - inte bara på grund av att Ryssland drar ned, vilket är mindre troligt, men genom att gasledningar förstörs av protofascistiska ukrainska nationalister. De har redan hotat att spränga ledningarna från Ryssland genom Ukraina till Västeuropa.
Också följderna för euron och de europeiska aktiemarknaderna är negativa. Euron har redan stigit avsevärt och har ett internationellt tryck på sig att stiga ytterligare. Det skulle göra europeiska produkter mindre konkurrenskraftiga, ovanpå de ökade energikostnaderna. Europeisk export, särskilt Tysklands, till övriga världen kommer att stagnera, och Europas ekonomiska återhämtning, med nöd och näppe på väg, kan gå i stå och till och med vändas i nedgång, den tredje sedan 2008.
I det korta perspektivet har europeiska aktiemarknader redan börjat falla och kommer att göra så än mer om den ukrainska krisen skärps politiskt. Störningar i handeln med Ryssland kommer också på kort sikt att skada europeisk tillväxt, oavsett försäkringar från USA om att gottgöra förlusterna.
Däremot kommer de europeiska bankerna till en början att dra fördel av IMF-överenskommelsen. Det är avgörande i ett skede när en del mycket betydande banker, som den stora italienska Unicredit, nyligen lidit stora förluster. Europeiska multinationella företag kommer att klara sig bra och kunna köpa upp ukrainska företag och industrier till reapris. Men under de närmaste månaderna kommer den allmänna krisen i Ukraina och landets snabba ekonomiska förfall att leda till att europeiska företag flyr till säkra hamnar - valutor som dollarn, yenen och euron - medan de flyttar pengar "åt sidan" tills krisen planar ut.
Vad USA:s och EU:s multinationella bolag vill ha i Ukraina
Man anser ofta att den ukrainska ekonomin saknar konkurrenskraft och i alltför hög grad kännetecknas av omodern basindustri, såsom kol-, stål, metaller och andra branscher som inte hör till informationssamhället. Men det är grovt missvisande. I Ukraina finns en särskilt attraktiv ekonomisk "skörd", mogen för inhöstning av västerländska multinationella företag. Se här några bevis!
Den ukrainska ekonomin har investerat mycket i kärnkraft och vattenkraft. Det ger betydande nya investeringsmöjligheter för västerländska kärnkraftsbyggföretag, som har att slåss mot ett växande allmänt motstånd mot ytterligare utbyggnad av kärnkraftverk i väst.
Ukraina är den sjätte största exportören av militärflygplan, speciellt transportutrustning, och har en avancerad industri för raketsystem. Landet rankas som det fjärde i världen när det gäller teknologisk IT-personal, och har framför sig bara USA, Indien och Ryssland. Man har en exceptionellt väl utbildad teknisk arbetskraft och ett tekniskt inriktat utbildningssystem, som växer med 20 procent per år. Teknikmarknaden omsätter mer än fyra miljarder dollar om året. 90 procent av befolkningen är internetansluten och har 125 mobiltelefoner per 100 invånare. Varvsindustrin är en av de mest avancerade, inklusive byggen av naturgastankers. Ukraina har en blomstrande industri för produktion av bilar, lastbilar och bussar. Man har 30 procent av världens bördigaste jordbruksmark, som producerar spannmål, socker och vegetabiliska oljor till kostnader långt under Europas. Landet har också sina egna beprövade, betydande, men ändå helt outvecklade skiffergasreserver.
Vad väst vill ha för sina företag är att lägga vantarna på dessa industrier och deras produkter och att integrera dem i sina multinationella företags globala expansions- och produktionsplaner. De kommer att få hjälp av IMF, som en del av dess "utländska direktinvesteringar"; det är ett krav i varje räddningspaket från EU eller IMF. Eftersom dessa multinationella företag "investerar" i Ukraina, kommer västerländska banker att inkassera betydande avgifter (och låta de ukrainska bankerna delta som junior partner i processen). Nedskärningar och "omstrukturering" av ukrainska industrier kommer att följa för att integrera dem i de globala planerna i västs multinationella företag. Ukrainare kommer att förlora arbetstillfällen i dessa lovande sektorer, samtidigt som lönerna står stilla, och välfärdsförmåner skärs ned - så som är fallet globalt för arbetarna i alla dessa branscher i dag, också i EU och USA.
Kopplingar mellan Ukrainas oligarker och USA-kapitalet
Föga har skrivits hittills om de nära länkarna mellan Ukrainas kapitalisters pro-västliga falang och dess kopplingar till kapitalintressen i väst, i synnerhet USA-kapitalister.
Det finns två flyglar av ukrainska oligarker: pro-västerländska och pro-ryska. Båda består av opportunistiska byråkrater från sovjettiden som blev kapitalister när Sovjetunionen imploderade för mer än tjugo år sedan. Båda fraktionerna har slagits mot varandra öppet sedan den orangea revolutionen 2004 med växlande framgång. Den pro-västerländska flygeln är löst associerad med Fosterlandspartiet, tidigare lett av Timosjenko och hennes föregångare; den andra av Janukovytj och hans föregångare, i samverkan med Regionernas parti. Alla de ledande politikerna i båda, som är mångmiljonärer och miljardärer, har bytt av varandra i den ekonomiska våldtäkten på Ukraina i mer än två årtionden. I början av 1990-talet hade Ukraina en ekonomi och en levnadsstandard långt över de andra nya, före detta sovjetiska republikerna. I dag är bnp och medelinkomst mindre än Vitrysslands och långt under Rysslands.
Janukovytjs kumpaner avsattes i den senaste statskuppen den 22 februari, eller är åtminstone på reträtt ekonomiskt och försöker konsolidera sina ekonomiska krafter. Janukovytj och Regionernas partis miljardärer som Rinat Achmetov, den rikaste mannen i Ukraina, värd 15 miljarder dollar, med stora innehav i energi och metaller, är förvisade från ekonomiskt inflytande, likaså Vadim Novinsky, den tredje rikaste; Dmytro Firtash, med miljarder i kemikalier, bank och fastigheter, som nyligen arresterades i Västeuropa; och Serhij Tihipko, tidigare chef för Ukrainas centralbank.
Fosterlandspartiets miljardärer har nu kontrollen, och den nyvordna premiärministern, den stenrike Arsenij Jatsenjuk, driver den nya regeringen. Men bakom kulisserna lurar de verkliga nya maktspelarna. I toppen på listan finns Victor Pinchuk, den näst rikaste mannen i Ukraina med ett medieimperium och andra affärsintressen. Hans stiftelse har varit central i finansieringen av de NGO-er i Ukraina som varit kanaler för västerländska pengar för att destabilisera Ukraina. Pinchuks stiftelse arbetar nära Jatsenjukstiftelsen. Pinchuk står också nära Wall Street och Council on Foreign Relations i USA, den främsta utrikespolitiska strategiorganisationen för kapitalister i USA. Pinchuk är också med i styrelsen för Peterseninstitutet i USA, en annan viktig organisation för påverkan av USA: s ekonomiska och utrikespolitik. Pinchuk samråder ofta med Clinton- och Blairstiftelserna, och är en viktig deltagare i den årliga samlingen av storkapitalister vid World Economic Forum i Davos, Schweiz. Han är vän med Bill Gates och Warren Buffet.
Under Pinchuk finns andra viktiga miljardärer som Igor Turchynov, interimpresident och talman i det ukrainska parlamentet; Stepan Kuban, som leder den nya ukrainska centralbanken; Sergej Tartuta, miljardär och chef inom kol- och stålindustri med omfattande innehav i östra Ukraina. Han har nyligen utsetts till ny guvernör i Donetsk-regionen i öster sedan Jatsenjuklaget skjutit sin tidigare pro-Janukovytjguvernör. Tartuta har nära ekonomiska förbindelser med Polens och Ungerns kapitalister. Ännu en är Igor Kolomysky, som på samma sätt under de senaste veckorna utnämnts till ny guvernör i Dnepopetrovskregionen i östra Ukraina.
Dessa miljardärer som antingen själva befinner sig i det ukrainska parlamentet, eller som fortsätter att styra block om 30-50 röster vardera, stod otvivelaktigt bakom den verkliga agendan för den 22 februari. På ytan drevs processen av proto-fascisterna på gatan och på Maidantorget. Medan de senare intensifierade attacken utanför parlamentet, pågick på insidan omröstningen för att avsätta Janukovytj. Några av hans egna kumpaner övergav Janukovytj för att gå med bland "Fosterlands"- kumpanerna - utan tvekan delvis övertygade av hot västerifrån att deras tillgångar i schweiziska och luxemburgska banker skulle frysas. Maidans protofascister och elementen i Svobodapartiet, Högersektorn, UPA och andra har blivit fint belönade för sin hjälp genom inte mindre än sex nyckelpositioner i den nya post-kuppregeringen under Jatsenjuk. Det inkluderar formella positioner inom polis- och militärmakt, till exempel Oleksandr Sych, ny vice premiärminister (andreman efter Jatsenjuk); Andrej Parubij, sekreterare och chef för Nationella säkerhetsrådet; Dmytro Yarosh, biträdande sekreterare för nationell säkerhet; och Oleh Machnitsky, chefsåklagare, eller Dimitri Balaatov, minister för ungdomen. Det är tydligt att proto-fascister har valt positioner i regeringen som ger dem möjlighet att bygga upp, beväpna och organisera sina gatugäng bättre i framtiden, nu som officiell regering.
Den ukrainska ekonomin - den stora förloraren
Som redan nämnts blir det ukrainska folket krisens stora ekonomiska förlorare. Det har det redan varit i mer än två decennier. I avvaktan på tredje omgången av IMF-åtstramningar som kommer att innebära att gassubventionerna minskar, pensionerna skärs ned, arbetstillfällen förloras, tjänster dras in och att inflationen stiger. Levnadsstandarden kommer att falla ytterligare, om den förutspådda depressionen på 5-15 procents nedgång i bnp 2014-15 blir verklighet.
Det uppskattades av Ukrainas premiärminister i december 2013 att Ukraina kommer att behöva minst 17 miljarder dollar för att förhindra uteblivna betalningar till bankerna för den statsskuld som redan uppstått. Ukrainas statsskuld var 39 procent av bnp 2012. Ukrainas valutareserv är nästan slut, och man behöver 20 miljarder dollar om året bara för att finansiera sitt nuvarande handelsunderskott. Men om valutan fortsätter att sjunka, om exporten minskar, och om kostnaden för importen ökar - vilket är mycket troligt - så kommer IMF: s löften om 15 miljarder att visa sig vara grovt otillräckliga. Ukraina behöver 50 miljarder, och frågan kvarstår om EU-IMF och/eller USA kommer att vara villiga att ge en så stor summa. Svaret är: Högst osannolikt. Det innebär att den ukrainska regeringen kommer att gå med på de godtyckliga villkor IMF-EU erbjuder i utbyte mot 15 miljarder dollar, och sedan de uppföljande lån som krävs. Det innebär att regeringen kommer att skära tjänster och privatisera offentliga tillgångar, sälja dem till miljardärer och västerländska intressen, till "katastrofpriser". Och det betyder att utländska kapitalister kommer att håva in ukrainska företag och branscher till historiskt låga priser, medan dessa företag och industrier desperat försöker att förhindra deras kollaps och konkurs under de kommande månaderna med ekonomisk kraftig nedgång i Ukraina.
Med tanke på de starka nedgångstrenderna i den globala ekonomin i allmänhet och nedgången av valutorna på tillväxtmarknader, är det sannolikt också att Ukrainas valuta kommer att fortsätta att minska, vilket ytterligare förvärrar alla ovanstående problem. Den senaste tjugoprocentiga nedgången i förhållande till dollarn kommer att fortsätta, när Ukraina dras med i den allmänna marknadskrisen, utöver de egna problemen.
Med utbrytningen av Krim går nu krisen i Ukraina upp på en högre nivå, ekonomiskt och politiskt. Eftersom den ekonomiska krisen fördjupas i landet, kommer krav på utträde att växa också på andra ställen i östra Ukraina. Hur Ukrainas regering och USA/EU väljer att ta itu med denna risk kommer att vara avgörande. Ytterligare politisk oro och osäkerhet kommer att innebära mer ekonomisk kris, allt eftersom investeringar, produktion och sysselsättning går i stå och inflationen stiger.
Svaret på de växande ekonomiska problemen som ges av kuppregimen i Kiev kommer att visa sig vara avgörande. Med sina säkerhetsstyrkor, som nu leds av proto-fascistiska element och som framför allt vill ha en militär konflikt mellan EU/USA och Ryssland, är det stor risk att dessa krafter kan provocera fram en militär konflikt i ett försök att dra in Natos styrkor. Skulle detta inträffa kommer Ukrainas ekonomiska kris att vara det minsta av dess problem.
