Med intresse och stigande oro har jag tagit del av den färska utredningen Våldsbejakande extremism (Ds 2014:4) som EU-ministern Birgitta Ohlsson beställt från sitt departement. Doris Högne Rydheim, rektor vid Polishögskolan, har författat.
Trots att jag kanske i decennier tillhört just den kategori av medborgare som Ohlssons utredning namngivit och uppmärksammat, måste jag erkänna att jag aldrig hade hört talas om begreppet våldsbejakande förrän liberalerna för tre, fyra år sedan började använda det. I Svenska Akademiens ordlista, där minst femtio ord som börjar med våld- finns med, saknas än så länge ordet. Det dök först upp 2010 i en rapport från Säkerhetspolisen, "Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige" (min kursiv). Titeln innebar redan en precisering jämfört med rapporten "Våldsam politisk extremism"(min kursiv) från år 2009. Det nya begreppet våldsbejakande fyller troligen en funktion som inte kunnat tillgodoses utan tillhjälp av nyspråk.
I Ds 2014:4 får vi en definition som tycks vidga begreppet:
"Ordet våldsbejakande kan användas för att beskriva både innehållet i ett visst material (exempelvis ett tal, en text eller en film) och personers beteende. Om ett material beskrivs som våldsbejakande betyder det att materialets innehåll inte bara accepterar våldsanvändning utan även stödjer användningen av ideologiskt motiverat våld för att främja en sak..."
Den som kallas till förhör kan således inte längre åberopa att hen, liksom jag själv, i hela sitt liv själv aldrig brukat fysiskt våld mot levande människor. Enda undantaget gäller möjligen för min del vissa matcher i korpfotbollen i Vislanda, där jag på 50-talet fungerade som högerback i AB KaFa-kyls försvar. Samt en gång 1966, då jag och några kamrater, genom att mycket ljudligt sjunga Internationalen, störde ett fascistmöte i Stockholm (arrangörerna kallade sig då Demokratisk Allians och brukade dricka te och whisky på USA-ambassaden). Fast en välvillig domstol kom på att fascisterna aldrig fått tid att utlysa det möte som vi ville störa, varför vi blev frikända.
Jag måste likfullt kallas våldsbejakande, ty:
"Att vara våldsbejakande ska inte förväxlas med att vara våldsbenägen; ett våldsbejakande beteende kan innebära ett långvarigt stöd till våldshandlingar som andra begår, trots att personen själv aldrig utövar våld..."
Man behöver alltså inte vara våldsbenägen bara för att man är våldsbejakande. (Se nedan angående det omvända förhållandet!) Med vissa undantag har jag nämligen stött rubbet. I egenskap av obotfärdig bolsjevik, understödjare av FNL (i Algeriet och Vietnam), Röda khmererna, kulturrevolutionen i Kina, Mujaheddin i Afghanistan på 80-talet, Black Power, Nelson Mandela med mera är det inte utan att jag känner mig skakad. Ofta har jag talat uppskattande om, samlat pengar och donerat till sådana mottagare att använda som de fann för gott, utan att fråga dem om de är våldsbenägna eller inte, så länge de bara bekämpade imperialisterna.
Av detta skäl är jag nästan överkvalificerad för att kallas våldsbejakande. Detta enligt Säpo, från vilken författaren till Ds 2014:4 enligt egen utsago har lånat sina definitioner, och som troligen i sin tur har översatt dem från amerikanska violence-promoting extremism.
Det är ännu inte straffbart att vara våldsbejakande, men sådana personer anses tydligen, vara värda att hålla ögonen på, i synnerhet om de är "extremister":
"Säkerhetspolisen använder ordet extremism för att beskriva rörelser, ideologier eller individer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning. Den grundläggande politiska normen, där politiska mål och samhällsförändringar kan påverkas genom politiken och uppnås genom demokratiska processer, accepteras inte. Extremism används också för att beskriva företeelsen där individer använder extrema metoder för att förändra samhället i önskad riktning."
Nu är det så, att de flesta av oss "våldsbejakande vänsterextremister", inte bara accepterar demokrati, det vill säga folkstyre - vi drömmer om det och verkar efter förmåga för det. Några av oss vägrar att definitivt att på förhand utesluta att de i enstaka, "extrema fall" fall kan bli våldsbenägna, då folkstyre inte realiseras.
Säpo och utredningen talar om våld och extremism bara när någon önskar "förändra samhället" med dess hjälp. Termen extremism vore lika mycket på sin plats beträffande dem som redan har makten, som önskar behålla den och som motsätter sig varje försök att överföra makten till den arbetande majoritet som saknar den. Därvid är de erfarenhetmässigt beredda att tillämpa "extrema metoder". Våld, utövat under statligt våldsmonopol är - det inser vi alla - avsevärt vanligare och mera omfattande än extremvåld nedifrån, och borde i en utredning rätteligen beredas långt större plats. Fast de makthavande har inte för sed att kalla sina åtgärder extrema, baranödvändiga, i synnerhet då de förgriper sig på den demokrati de gör anspråk på att värna.
Kapitalet, som sedan mycket länge bestämmer över oss, må i dag legitimera sin makt genom "demokratiska processer" men, som alla med den minsta historiska kunskap förstår, var det inte så det exakt gick till, när det kom till världen:"drypande, från topp till tå och ur varje por, av blod och smuts." Och på den vägen är det.
Västvärlden styrs av bekännande nyliberala demokrater, som inte skulle acceptera beteckningen våldsbejakande på sig själva, men som bevisligen med jämna mellanrum visat att de är mycket våldsbenägna.
Och för närvarande är det mest våldsbenägna svenska politiska partiet i praktiken det som enligt egen utsago hatar våldsbejakande rörelser och individer till den grad, att man vägrar att tillsammans med vänsterfolk manifestera mot nazivåldet. Det vill säga Birgitta Ohlssons eget bombhögerparti.
