Nationernas självbestämmanderätt

Att bestämma vad som utgör en nation är nästan omöjligt, och som allmän princip kan rätten till självbestämmande svårligen bli någonting annat än en gummiparagraf - lätt att utnyttja för utomstående manipulatörer. Anders Björnsson ifrågasätter i detta debattinlägg vad självbestämmandeprincipen är värd om man önskar fredlig samlevnad.

Försvarare av den ryska annekteringen av Krim har hänvisat till principen om nationellt självbestämmande. Den finns inskriven i Förenta Nationernas stadga. Där talas i kapitel 1:2 om "folkens lika värde och självbestämmanderätt". Krimbornas önskan om att avskiljas från Ukraina och uppgå i den ryska federationen skulle därmed ha tillgodosetts. Principen går tillbaka till den europeiska nationskampen under 1800-talet och tidigt 1900-tal och till den koloniala frigörelsen. Ingen av dessa processer kan anses helt avslutad.

I det förra fallet var den riktad mot mångnationella imperier, som det ryska, det österrikisk-ungerska och det osmanska. Syftet var att destabilisera dessa riken och skapa nya. Det byggdes upp en småstatsnationalism som inte blev riktigt framgångsrik förrän efter första världskriget och genom ett antal mindre krig, främst på Balkan, som föregått detta. 1800-talets nationalism blev, som Eric Hobsbawm understrukit, framförallt en storstatsnationalism (Nationer och nationalism. Ordfront 1994). Italiens och Tysklands enande var ett försök att upphäva nationssplittringen. Men i Tysklands fall ledde den i första etappen endast till ett förbund av furstestater och fria riksstäder under ledning av den mäktigaste staten, Preussen, som redan tidigare hade lagt under sig andra. I Italien är spänningen intill denna dag betydande mellan olika provinser, och det finns starka krafter som vill lösgöra Norditalien, varifrån enandet utgick, från södern, mezzogiorno; tyskarna i Sydtyrolen å andra sidan tycks inte ha någon längtan efter att förena sig med Österrike.

Denna senare typ var en form av nationalism som Marx och Engels principiellt favoriserade. De var ytterligt exklusiva i sitt urval av nationer som kunde och borde tillerkännas självbestämmande - det rörde sig om "historiska nationer", det vill säga om entiteter där det ledande folkslaget någon gång haft kraften att bära upp en stat. En sådan mer eller mindre naturlig statsbildning såg de i Polen som sedan de tre delningarna i slutet av 1700-talet var utplånat från kartan (efter att delvis ha återuppstått under kaotiska situationer, som hertigdömet Warszawa, Kongresspolen och så vidare). Förtjusningen i polackernas sak var en följd av deras russofobi och deras anti-borussianism - Ryssland och Preussen hade ju, tillsammans med Österrike, lagt under sig den polska republiken, en gång en europeisk stormakt. Mindre förtjusta var de i italienarnas sak, eftersom den exploaterades av ett annat hatobjekt, andra kejsardömets Frankrike. Och även om de kallade den österrikisk-ungerska monarkin för ett "folkens fängelse" hade de inte den ringaste förståelse för exempelvis en tjeckisk separatism: var inte Böhmen "historiskt" betraktad en av flera tyska stater? Minoritetsbefolkningar som samer och eskimåer kunde de tala ringaktande om. De bortsåg gärna från - liksom även liberala nationskämpar gjorde - att det inom existerande eller nyskapade nationalstater (Tyska riket var således i grunden en furstefederation) fanns nationaliteter och etniciteter som hade att assimilera sig med eller utträda ur nationen, det senare genom exempelvis utvandring eller enklavbildning. Något självbestämmande var det inte tal om - i Tyskland efter 1871 vare sig för danskar, judar, fransmän eller andra främmande folkslag inom rikets gränser.

Sönderfallet av det osmanska väldet från 1800-talets början och framåt blev mönsterbildande för en senare tids småstatsnationalism - som ett imperialistiskt projekt eller som föremål för stormaktsaggression. England, Frankrike, Ryssland försökte alla intervenera på vägnar av "sina" kristna minoriteter i denna relativt löst sammanfogade riksenhet. Faktiska och formella avstyckningar skedde - Grekland, Egypten, Cypern - utan att det etablerades någon statssuveränitet i modern bemärkelse. I det grekiska frihetskriget på 1820-talet testades "humanitär interventionism" för första gången i större omfattning. De statsskapelser som uppkom stod i samtliga fall under beskydd. Nationellt oberoende var egentligen en anomali i den heliga alliansens Europa, men denna allians - i vilken Ryssland då fick vara med och utgjorde grundbulten - omfattade endast segrarmakter; den uteslöt, omslöt, kuvade andra. Balkaniseringen av Levanten och Donaumonarkins slavisering efter nederlagen i Solferino 1859 och i Königgrätz 1864 försvagade Höga porten som en europeisk aktör - Nikolaj I av Ryssland kallade sultanen i Konstantinopel för "Europas sjuke man" - och när samförståndet mellan Berlin och Sankt Petersburg bröt samman med Bismarcks dimission 1890, försvann de geopolitiska förutsättningarna för status quo, i Europa och i den koloniala eller ännu icke koloniserade världen. Det nya Italien ville också pröva krafterna som krigarstat, och med det första Libyen-kriget 1911 (eller "Tripoliskriget") tände det gnistan för större operationer på den afrikanska kontinenten och runt Medelhavet.

Det är sådana händelseutvecklingar som ser nationer födas. Första världskrigets utbrott kan inte förklaras med serbisk nationalism, hur mycket skurkstat Serbien än blir i Christopher Clarks på många sätt insiktsfulla berättelse The Sleepwalkers. How Europe Went to War in 1914 (2012). Ryssland må ha godtagit Österrike-Ungerns annektering av Bosnien-Herzegovina (med sin stora serbiska befolkning) 1908, men pakterna var redan ingångna. Det "historiskt onaturliga" inträffade, nämligen att Tyskland och Storbritannien, som aldrig hade haft något otalt med varandra och där i bägge länderna den demokratiska processen förts tämligen långt, blev fiender, medan Ryssland och Österrike, som de två reaktionära huvudkrafterna, ställdes mot varandra. De senare var båda bräckliga: storrysk statsnationalism hade urgröpt sammanhållningen i tsarväldet och den ungerska chauvinismen (som gick ut över kroater och slovaker i främsta rummet) hade skapat ett ostyrbarhetsproblem för centralmakten i Wien. Med de multinationella imperiernas undergång i världskriget triumferar den nationella politiken i de efterföljarstater som dekreteras på slott utanför Paris, i de delar av Ryska riket som går förlorade genom revolutioner och inbördeskrig i moderlandets och dess provinser och genom den amerikanska imperialismens fäbless för de små folken (Wilsons "14 punkter"). Vissa blev dock mindre än de hade varit, ungrarna till exempel.

Man brukar säga att upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige är det första exemplet på en skilsmässa mellan två folk som har skett på fredlig väg. Lenin, i sin polemiska utredning om självbestämmanderätten, tog norrmännens frigörelsesträvan i varmt försvar, och detta gjorde ju även arbetarrörelsen och vänstern i Sverige. (Men förhistorien är förstås att skandinavismen, den nordiska varianten av storstatsnationalism, hade misslyckats; den var i allt väsentligt ett vänsterprojekt och omfattades i Norge av en senare ultranationalist som Bjørnstjerne Bjørnson, övertygande kartlagt av Øysten Sørensen i Bjørnstjerne Bjørnson og nasjonalismen. Oslo: Cappelen 1997.) Dock: skilsmässan innebar knappast självbestämmanderätt för norrmännen. Den hade de redan. De hade sin egen statsförfattning, sin egen riksdag, sitt eget universitet, sin egen regering (utom utrikesministern som var gemensam för de förenade rikena), sin egen lagstiftning (en enda gemensam lag, den så kallade mellanrikslagen, stiftades under unionstiden), sitt eget näringsliv. De hade ett självständigt och blomstrande kultur- och föreningsliv. Unionen var en personalunion, inte en realunion. Norge var sålt till och sedan erövrat, men aldrig ockuperat, aldrig annekterat av Sverige. Norsk nationalism var inte riktad primärt mot Sverige utan mot Danmark. När Karl Johan försökte införa ett nytt adelsstånd i Norge, misslyckades han gruvligt. Det var nästan ingenting som slets sönder när unionen gick isär. Självbestämmanderätten som erövring 1905 är och förblir en chimär. Om svenska regeringstjänstemän agerat klokare, hade unionen bestått. Svenskar och norrmän har mycket sällan varit i luven på varandra. Sveriges arvfiende är Danmark (inte Ryssland!).

Vad Wilson, Clemenceau, Lloyd Gorge ville med sin småstatspolitik var att skapa en säkerhetskorridor mot det revolutionära Ryssland. Att de fick en samling nationella revolutionärer på köpet kunde de kosta på sig. Med Polens återuppståndelse som stormakt förmådde den forna ententen flytta fram sina positioner, åtminstone temporärt, främst genom det polska interventionskriget i Ryssland 1919-1921. Det blev mycket blodigt och gick inte minst ut över den judiska befolkningen som sällan skonades av de polska erövrarna. Man finner hur lätt den "nationella självbestämmanderätten" - den polska! - för över i övergrepp på andra nationer. Vad som här är "rätt" tycks således vara en politisk, inte en juridisk, inte en moralisk fråga. När något folk tar sig eller belönas med den "rätten", tenderar detta att gå ut över ett annat. Det ligger i den historiska logikens natur att om ett bestämt folk, en viss nation tilldelas "självbestämmanderätt", så upphävs eller minskar någon annans rätt. Således måste man ställa den fundamentala frågan vem som bestämmer över självbestämmandet. Taget som allmänt postulat kan rätten till självbestämmande svårligen bli någonting annat än en gummiparagraf. Som politisk paroll kan den användas också av utomstående, sympatisörer, finansiärer, infiltratörer - den nutida formen för sådan infiltration är NGO:er, eller rätteligen NNGO:er: not so non-governmental organisations. Att denna typ av undergrävande, regeringssponsrad verksamhet (under namn av "demokratiutveckling" och liknande) understöds med hjälp av vänsterpolitik är följaktligen en första rangens retorisk-politisk fråga. Naturligtvis har också ockupationer i den goda, nationella sakens namn förekommit, såväl i den östra som i den västra hemisfären.

FN-stadgans skrivning om "folkens lika värde och självbestämmanderätt" är notoriskt oklar. Den har tillkommit mot bakgrund av den anti-koloniala frigörelsekampen. Därför talas här, i den svenska översättningen, om folk - inte om nationer. Ändå famlar man efter en definition som skulle kunna göra åtskillnad mellan de bägge begreppen, mellan folk och folkslag, nationaliteter, nationella minoriteter, folkspillror, blandbefolkningar och så vidare. Är samer och kurder folk? Finns det en europeisk nation (som består av många folk)? Existerar det en ukrainsk nation? Eller är den ukrainska staten en sammansmältning av flera nationer - en rysk, en rutensk, en polsk, en judisk? Hur små massor kan konstituera ett folk, en nation? Man finner att utrymmet för godtycklighet är betydande. Bandungkonferensen 1955 slog fast att de koloniala gränsdragningarna, ehuru godtyckliga och orättvisa, skulle fortsätta att gälla för att undvika inbördeskrig och liknande konvulsioner. Den Krimska utbrytningen ur Ukraina ryms knappast i en anti-kolonial kontext, eftersom befolkningen på Krim, hur diskriminerad den än kan ha upplevt sig, inte har ingått i ett kolonialt beroendeförhållande till landets huvudbefolkning, hur denna sedan ska karakteriseras i termer av folk och nation. "Självbestämmanderätten" förefaller därför reduceras till en maktpolitisk floskel. När de ukrainska, vitryska, litauiska delrepublikerna bröt sig ur sovjetsamväldet, låg självbestämmanderätten i händerna på elitgrupperingar som såg ett tillfälle att berika sig på allmän (fast inte gemensam) egendom, inte hos de berörda folken eller nationerna.

I namn av nationellt oberoende har oräkneliga grymheter begåtts. Oktoberrevolutionen var en social omvälvning som mycket snart spårade ur. De östeuropeiska revolutionerna 1989-1991 var också sociala omvälvningar som endast i ett fall (Tyskland) hade en väsentlig nationell facett. Staterna i Östeuropa överlämnade rätt snart delar av sitt oberoende och sin statliga suveränitet till Europeiska Unionen vars grundidé är att inskränka medlemmarnas rätt att själva bestämma över sina öden. Men denna inskränkning får inte tolkas som en nationell förlust utan som en konstitutionell. Det är det medborgerliga styret som urholkas med suveränitetsförlusterna till Bryssel, Strasbourg och Luxembourg. Det nationella oberoendet äventyras först och främst genom att landets militära försvarskraft är så ytterligt försvagad och att den militära alliansfriheten inte respekteras av ledande inhemska politiker. Att ett nationellt oberoende kan säkras även utan avskiljande förefaller Skottland även före den stundande folkomröstningen vara ett gott exempel på. För övrigt har separatister en tendens att inte sätta demokrati och rättsstat överst på dagordningen, som det högerextrema, xenofobiska Lega Nords profil tydligt illustrerar.

Betyder detta att man är kedjad vid status quo, att gränser som en gång har dragits - ofta i hastigt mod - är för evigt? Tjeckoslovakien upplöstes som stat genom att de båda delstaterna gick skilda vägar, och detta skedde utan stora konflikter och utan blodsspillan. Förhandlingsvägen har åtskilliga potentiella konfrontationer, interna och externa, undanröjts. Våld har införts eller inspirerats utifrån: så var alldeles klart fallet vid upplösningen av den jugoslaviska federationen, den folkrättsvidriga tillkomsten av utbrytarstaten Kosovo och de många inbördeskrig som blev följden därav. När bomber föll över Belgrad, skördades otaliga - onödiga - liv. FN-stadgans förbud mot våld och aggression kränks oavbrutet, och det är rimligt att tänka sig att dessa kränkningar skulle ha varit värre utan en vaken världsopinion. Tyvärr sker sådana kränkningar inte sällan under hänvisning till "självbestämmanderätten"¹. Dess plats i världspolitiken bör därför åtstramas.

Enligt förarbetena överensstämmer principen om "självbestämmanderätt" med FN-stadgans ändamål endast om den avser självstyre och inte secession, avskiljande. För det senare fordras samtycke av berörda stater. I Krimfrågan har detta inte iakttagits². Diverse minoriteter kan inte påräkna självstyre. I en sådan kontext uppluckras självbestämmanderätten till att bli en medbestämmanderätt som syftar till samförstånd och undvikande av våldsanvändning. Ensidiga utbrytningar ur det existerande systemet av stater kan inte annat än fördömas av den som finner kriget som konfliktlösningsmetod oacceptabelt.