Medan världens blickar riktades mot Gaza, fortsatte den israeliska ockupationen på Västbanken i oförminskad skala. Här sker återkommande brott mot folkrätten, många gånger i närmast total mediaskugga. Erik Törnlund rapporterar från den israeliska arméns firing zone.
Fuck off!" Vi möter en kolonn med fem, sex israeliska militärfordon där vi står parkerade intill den smala vägen. Det dammar rejält där de kör förbi, hemåt efter övning, har vi nyss fått veta. Sittande på ett av fordonen visar en av soldaterna oss det omvända V-tecknet, det internationella uttrycket för "fuck off!"
Med tanke på soldatens ansiktsuttryck tror jag faktiskt att det är just det som han vill ha sagt.
Jag befinner mig på den av Israel ockuperade Västbanken, norra Jordandalen. Det är inom ett område som israeliska armén använder som Firing zone, militärt övningsområde.
Att militären övat ser jag i landskapet. Det är oklart exakt vad övningen syftat till, men spåren efter den är tydliga. På den uppodlade marken snett nedanför oss ser vi att marken är rejält uppriven av militärfordon, likt mönster av piruetter.
Den uppodlade ytan beräknar jag till ungefär en halv hektar; hur mycket av skörden som förstörts är svårt att avgöra. Kanske en tredjedel? En ung palestinier driver en flock med får och getter intill.
När vi står och blickar ut över den förstörda skörden suckar min lokale guide högt. Han muttrar att den israeliska armén ju har hela Negevöknen att träna på, som dessutom ligger inom Israels internationellt erkända gränser.
Folkrätten - som den uttrycks i Fjärde Genèvekonventionen artikel 53 - framhåller att det är förbjudet för ockupationsmakten att förstöra fast eller lös egendom, oavsett om den är privat eller inte.
Jag träffar Hamud, vilket jag kallar honom, som bor här. Far till många barn och familjens ansikte utåt. Jag känner igen husmodellen som de lever i och har sett den lite varstans på Västbanken: Bärande konstruktion av trävirke, övertäckt med presenning och korrugerad plåt, förstärkt med stöttor och stenar. Både boningshus och fähus är konstruerade enligt den här modellen.
Vi hälsar och utbyter artighetsfraser, några grannar ansluter. Det bjuds på te inne i den största boningen. Den har två delar, för män respektive kvinnor.
Hamud berättar att under de tre närmsta timmarna befinner de sig "olagligt" i sitt eget hem. Enligt order från militären skulle de utrymma sitt hem under de två dygn som övningen beräknades pågå. Det var den militärkolonnen vi mötte på väg hit. Hamud visar upp ordern.
Blev då den nästan tiohövdade familjen erbjuden något alternativt boende under de dygn de inte tilläts vistas i sitt hem? Nej, inte i den här delen av världen.
Nästan 20 procent av Västbanken består av israeliska militära övningsområden. Mer än 5 000 palestinier lever inom övningsområdena, fördelade på nästan 40 samhällen.
Hamud har bott här sedan 1948. Hans föräldrar flydde hit från Haifa under den palestinska exodusen under kriget samma år. Det som israelerna benämner självständighetskriget, det som palestinierna i sin tur kallar Nakban, katastrofen.
Sedan dess har Hamuds familj arrenderat en bit mark här av en annan palestinsk familj. Men deras riktiga hem är i Haifa och det finns dokument på det från tiden före det brittiska mandatet (1917), hävdar Hamud.
Den israeliska staten tillåter dem inte återvända. Ett öde som Hamud och hans familj delar med mer än fyra miljoner andra palestinska flyktingar i Mellanöstern. Alla med rötter från året 1948 och Nakban.
Jag ser ut över landskapet som består av stenbeklädda kullar. Däremellan ligger uppodlade marker.
Enligt FN-organet OCHAopt (Office for the Coordination of Humantarian Affairs/occupied Palestinian territory) påverkas minst 25 procent av befolkningen här av osäker livsmedeltillgång. Vattenbristen är tydlig; det är därför man alltid ser minst ett flak med vattentank vid boställena. Vid Hamuds gård ser jag två.
Enligt WHO ligger den rekommenderade mängden vatten på 100 liter vatten per person och dag (l/p/d). Här är tillgången lägre. OCHAopt uppger att ungefär 90 procent av de palestinska samhällena i det här området har brist på vatten, de har tillgång till ungefär 60 l/p/d. De mest utsatta har tillgång till ca 30 l/p/d.
Palestinierna är inte tillåtna att borra efter vatten, och fördelningen av resursen är ojämn. Den största delen av vattnet går nämligen till de israeliska bosättningarna här på Västbanken, vilket bland annat Världsbanken påvisar i en rapport redan 2009. Det har inte blivit så mycket bättre sedan dess, vilket den israeliska människorättsorganisationen B'tselem nyligen påpekade.
Bosättningarna beskrivs för övrigt som ett brott mot folkrätten, Fjärde Genèvekonventionen artikel 49. Våld och attacker utförda av bosättare mot palestinier och deras egendomar ökade dessutom förra året jämfört med året dessförinnan. Nästan 400 attacker finns registrerade för 2013 enligt OCHAopt ochB'tselem.
På Västbanken bor i dag uppskattningsvis 500 000 israeliska bosättare.
Hamud berättar om helgen som var. Det pågick en militärövning under större delen av natten. Förvisso en bit bort, men den tunga beskjutningen gjorde det omöjligt för familjen att sova och skrämde barnen.
Det slutar inte med det. Hamud fortsätter att berätta om familjens vardag. Den innehåller förstörda skördar, att inte få tillstånd att sköta odlingar och beslagtagande av traktor och redskap.
- Tack till Allah, vi har klarat oss undan bosättarattacker, säger Hamud.
En annan uppenbar risk är att få sitt hem demolerat. Mellan 2010 och 2012 fick ungefär 800 palestinier sina hem rivna i övningsområdena, enligt OCHAopt. Samma källa nämner att under innevarande år (2014) har nästan 270 palestinska byggnader på Västbanken och i östra Jerusalem rivits av israelisk militär. De har i regel - enligt ockupationsmakten - saknat tillstånd att bygga och bo här, och rivningarna benämns av israeliska myndigheter som så kallade administrativa demoleringar.
Samtidigt är det inte bara palestinska hem som hamnar under grävskoporna. Enligt EU demolerade israelisk militär drygt 130 projekt på Västbanken och östra Jerusalem under 2012 och fram till mitten av 2013. Projekten hade finansierats av EU och dess medlemsstater. Det var vatteninfrastruktur, bostads- och jordbruksbyggnader.
När man sitter där hos Hamud, dricker sitt te och lyssnar, kan det vara svårt att värja sig från att det är ett system som palestinierna inte själva valt att leva inom.
FN-organet OCHAopt sammanfattar förhållandena och villkoren för dem som bor här:
"De som bor i de militära övningsområdena stöter på en rad andra problem, innefattande beslagtagande av egendom, våld från bosättare, trakasserier från soldater, begränsad rörelsefrihet och/eller brist på vatten. Tillsammans bidrar dessa omständigheter till en omgivning präglad av tvång som sätter tryck på de palestinska samhällena att lämna dessa områden."
Det handlar om att skapa en miljö där det inte går att leva, där flytt blir enda alternativet.
Det styrks av vad israeliska medier nyligen publicerade. Ordalydelsen är liktydig liksom syftet. Skillnaden är att det kommer från förövaren. Den israeliske löjtnanten Einav Shalev framhöll i en session i israeliska Knesset att de militära övningarna i dessa områden även handlade om, utöver att träna militär färdighet, att:
"reducera antalet palestinier som lever i området och tjänar som en viktig del i kampanjen mot olagliga palestinska byggen"
Hamud slår ut med armarna och säger:
-Vi flydde 1948, vi vill inte fly en gång till! Det här är allt vi har, vad händer då med mina barn?
Det finns ett palestinskt uttryck som används i sammanhanget,semoud. En svensk översättning skulle kunna vara "stå kvar".
Jag vet att det inte hjälper Hamud i detta nu. Men det är inte utan anledning somdet finns en folkrätt och internationella humanitära lagar. Vid brott mot folkrätten har det framhållits att individer har internationella skyldigheter som har prioritet framför nationella skyldigheter att lyda. Det är därför det inte går att hävda "jag lydde order".
De misstänkta folkrättsbrotten på det ockuperade Västbanken finns väl dokumenterade. Berättar en förövare som Shalev om de utförda handlingarna blir det knappast svårare att i internationell domstol hävda att folkrättsbrott skett.
För Hamud är situationen mer jordnära, det är semoud. Han använder uttrycket flera gånger under samtalet.
Det är inte svårt att förstå varför. För honom är nämligen alternativet ingen självklarhet.
