De gäckande feta lönerna Frances Tuuloskorpi
Hyckleri om skolan Robert Nyberg
Om vi ska prata arbetslöshet Frances Tuuloskorpi
En av Tysklands fria röster Benny Andersson
Ukips grogrund Benny Andersson
Danmark i krig igen Magnus Göransson
De gäckande feta lönerna
Alltså var finns de där för höga ingångslönerna? Eller de där för höga lönerna för "enkla jobb"? Var gömmer sig de där feta kollektivavtalen?
Den högsta inkomst jag haft i mitt liv, var ca 23 000 kr (brutto) i månaden. Denna höga inkomst berodde dels på att jag jobbade ständig natt och hade ob alla timmar, dels på att timlönen låg högt över kollektivavtal. Inte för att chefen var bussig eller för att jag var duktigare än nån annan, utan därför att vi under många år hade kämpat på arbetsplatsen för bättre löner och andra villkor. Vi hade fått till ett hyfsat lokalt avtal för alla där.
Bild: Robert Nyberg.
Livsmedelsarbetareförbundet, som hade kollektivavtalet för vår arbetsplats, har ändå drivit igenom relativt höga löner i kollektivavtalet - om man jämför med många andra förbund. De största och svagaste förbunden (som Metall och Kommunal) har skamligt låga löner i sina kollektivavtal. När det gäller Metall kan man i viss mån ursäkta det med att det historiskt har funnits lokalt starka klubbar som förhandlat fram lokala avtal. Kommunal har inte samma historia.
När jag började på ett nytt jobb år 2008 (storkök, kommunalt) fick jag cirka 17 000 brutto i månaden. Egentligen skulle jag haft ca 16 000 i ingångslön, men fick högre på grund av bussig chef som tyckte att jag som hade trettio års arbetslivserfarenhet skulle få lite extra.
För övrigt tycker jag att alla ska ha en hyfsad lön och har rätt att kämpa för det. Det behövs köksbiträden, det behövs städare. Deras jobb måste göras för att andra ska kunna göra annat. De ska kunna ha ett bra liv oavsett om de är köksbiträden och städare i två år eller fyrtio.
När någon säger "Vi behöver lägre ingångslöner!" så har "Vi" hamnat fel. De menar "Vi vill ha högre vinster!"
Nästa som säger "för höga ingångslöner" bör få leva på en sådan i fem år, och sen kan vi snacka.
"Publicerat på francesblogg"Frances Tuuloskorpi
Språktest
I eftervalsdebatten har både Maciej Zaremba och Bo Rothstein lanserat det gamla förslaget om svenskkunskaper för medborgarskap, alltså någon form av språktest. Snabbt marscherat för SD. Två ledande intellektuella, som absolut inte hör till de främlingsfientliga, nappar på en idé vars främsta funktion är att sprida uppfattningen att invandrare inte vill lära sig svenska.
Språkkravet är en dum idé. Argumenten i all korthet:
Det finns inga undersökningar som visar att invandrare inte vill lära sig svenska. Tvärtom visar alla studier att de flesta vill lära sig mer.
Inga studier visar att integrationen lyckas bättre i länder med språkkrav. Tyvärr känner jag inte till någon färskare undersökning än från 1990-talet, då Sverige jämfördes med Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Tyskland, alla med språkkrav. Svenska invandrares läs- och skrivförmåga på det nya språket kom mycket högt.
Bild: Robert Nyberg.
Invandrare har rätt till SFI-undervisning i två år. Målet är att nå B1-nivå på Europarådets språkfärdighetsskala (CEFR) - det motsvarar mycket grovt grundskolans årskurs 6. Har man inte kommit därhän får man fortsätta. Det är framför allt elever som är analfabeter eller näst intill som får svårt. De skulle också drabbas hårdast av språkkrav. (Och vilken nivå har språkkravsförespråkarna tänkt sig?)
Den svenska språklagen från 2009 slår fast att svenska är Sveriges huvudspråk. Invandrare, liksom andra, måste hålla sig till lagen. Det räcker.
Vill man göra något åt invandrares svenskkunskaper bör man stärka SFI. Brist på kompetenta lärare och usla arbetsvillkor under ledning av privata SFI-företag (Lernia!) är allvarliga problem. Där bör resurserna sättas in, inte på stigmatiserande språktest.
Olle Josephson
Hyckleri om skolan
Lotta Edholm, avgående folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholm, borde be Farstas föräldrar och barn om ursäkt. I Dagens Nyheter den 21 augusti säger hon så här apropå att det behövs skolor för 14 miljarder i Stockholm:
"Ytterstaden har haft en åldrande befolkning men det håller på att vända. I Farsta sker det redan nu, i miljonprogramsområdena vänder det senare, runt 2030, säger skolborgarrådet Lotta Edholm (FP)."
För sju år sedan kunde hon ha stoppat en nedläggning av kommunala Västbodaskolan i Farsta. Det var en bra och välfylld skola i gott skick mitt i sin "by" i centrala Farsta. Det obegripliga beslutet togs rekordfort av en maktfullkomlig stadsdelsnämnd trots massiva protester. Skolan jämnades med marken och där stadsplanerare 50 år tidigare klokt placerat en skola byggdes det bostäder.
"Skolorna ska stå i 100 år, så vi måste vara flexibla och bygga lokalerna så att de kan användas till annat - till exempel förskola - om det behövs. Utmaningen nu är att nya skolor får byggas genom förtätning", säger Lotta Edholm."
Så det kan bli.
Robert Nyberg
Om vi ska prata arbetslöshet
Det finns idag 493 000 arbetslösa personer i Sverige.
Det finns idag 42 071 lediga jobb i arbetsförmedlingens platsbank.
Det finns alltså drygt tio gånger fler arbetslösa personer än lediga jobb.
Om man vill prata om arbetslösheten, så är det helt oväsentligt att prata om de arbetslösa, deras kompetens, deras arbetsvilja, deras ersättning etc. Observera: helt oväsentligt. Har inte med saken att göra. Om alla lediga jobb skulle besättas med arbetslösa idag, så skulle det fortfarande finnas 450 000 arbetslösa kvar. Fyrahundrafemtiotusen. Och noll lediga jobb.
Det finns säkert en hel del lediga jobb som inte läggs ut på arbetsförmedlingen, så man får ta den siffran med en nypa salt - men faktum kvarstår: Antalet arbetslösa är många gånger fler än antalet lediga jobb, och om alla lediga jobb skulle besättas så skulle det finnas många många arbetslösa kvar.
Om man vill prata om arbetslösheten, så måste man vända blicken från de arbetslösa och i stället granska hur det ser ut på arbetsplatserna. Det är nämligen där den strukturella arbetslösheten skapas, genom generell underbemanning. Jag talar då inte om när det fattas folk för att ingen med rätt kompetens finns att anställa; det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.
Bild: Robert Nyberg.
Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, berörs ofta inte med ett ord när det pratas arbetslöshet. De förslag som läggs fram, till exempel att arbetslösa ska kunna få omskolning till lediga jobb, är självklara saker som lika gärna kan föreslås av arbetsgivare som av fackföreningar, men som inte minskar den avsiktliga underbemanningen.
Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.â¨Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.
Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. (Arbetslösheten är i dag 8 procent.) Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Därför fanns det inte med i valutspelen, varken från Reinfeldt eller Löfven.
Frances Tuuloskorpi
En av Tysklands fria röster
Den tyske före detta vänsterjournalisten Jurgen Elsässer delar numera extremhögerns etniskt xenofoba syn på nationer, där oföränderliga nationella "kulturer" ses som nationernas grund. Efter det oavgjorda fotbollsresultatet mot Sverige (4-4) för ett par år sedan skrev han:
"Hur kan man leda med 4-0 och ändå inte ta hem segern. Det hade varit omöjligt för Tyskland förr i tiden. Kanske inte i Afrika där man kickar omkring för nöjes skull. Men till de tyska dygderna hör nu en gång inte att göra något för nöjes skull, utan att prestera, slita, planera, organisera, härda ut [...] Alla nationer har sina egenskaper. Ingen nation är sämre än den andra. Men det absolut dödliga är att blanda dem: Och tyskarna ska låta sin flit och kampkraft blomma, och banka fast de hetblodiga sydlänningarna på den preussiska arbetsdisciplinens kors."
I ett senare inlägg förtydligar han sig. Kulturblandning leder till att nationen avskaffas, vilket i sin tur inte bara medför förlust av valutasuveräniteten, utrikepolitisk vasallstatus och kulturimperialism.
" ... nej, processen går djupare än så, ända till deformation av karaktären, raserandet av det psykologiska fundamentet. Snart kommer vi att ha ett samhälle, där de ´tyska dygderna´ snarare kommer att företrädas av invandrande ryssar än av de fullständigt omprogrammerade och förvekligade barnen till ´urtyskarna´ [...] tyska kvinnor som uppför sig som mexikanska ´chicas´ (men som inte kan dansa som de), och tyska män som av oblandad förståelse för det kvinnliga själva har blivit som kvinnor och skulle passa bra i bastkjolar."
Till denna xenofoba kulturidealism lägger Elsässer en pseudoanalys av tyskt 30-talssnitt: huvudmotsättningen sägs gå mellan ett påhittat internationellt "finanskapital" i USA-imperialismens ledband och ett lika påhittat "produktivt och nationellt" kapital i allians med de olika nationernas arbetande folk. En idealistiskt (etniskt) definierad nation uppfattas som det viktigaste bålverket mot imperialismen och "finanskapitalet". Strömmen av flyktingar och invandrare till Europa sägs vara styrd av USA och "finanskapitalet", i syfte att underminera de europeiska nationerna.
Åtalet mot de tyska nynazister som avslöjades efter att ha mördat tio invandrare avfärdar Elsässer som (ännu) en konspiration. Denna gång från den tyska säkerhetstjänsten (ytterst styrd från USA) i syfte att svartmåla den höger som numera, enligt Elsässer, utgör den pålitligaste försvararen av det nationella oberoendet.
Familjen är för Elsässer avgörande för nationen. Den ska reproducera det egna "folket". Därför hetsar han också mot sexuella minoriteter, och understryker att varje land behöver en ledande religion.
Elsässer har föga förvånande applåderats av Holger Apfel, ledare för nazistpartiet NPD: "Jurgen Elsässer rör sig som en isbrytare, som på nationell grundval försöker övervinna dualismens mellan höger och vänster genom att skapa en antiglobalistisk och antiimperialistisk rörelse för rättvisa. Med de krav som han reser ... har han inte bara närmat sig NPD:s åsikter, han företräder dem."
Benny Andersson
Ukraina
Ukrainas president Porosjenko har förklarat att landet siktar på medlemskap i EU 2020. Ännu en upptrappning av konflikten. EU-anslutning, Nato-samarbete och ekonomiska sanktioner är svårt att förstå annat än som ett led i en aggressiv inringning av Ryssland. Att Ryssland sätter sig till motvärn är ofrånkomligt. Det ryska svaret innebär dels vädjanden om förhandlingslösningar - som utrikesminister Lavrovs utspel - dels ett stöd till separatister i östra Ukraina som innebär direkt inblandning i det ukrainska inbördeskriget. Folkrätten har redan satts ur spel med annekteringen av Krim (även om den hade stöd av en majoritet av Krims befolkning).
Ett bankrutt Ukraina håller på att gå under som stat, och faran för ett europeiskt lokalkrig ökar. Ansvariga svenska politiker har inte ens vett att agera som sina finska kolleger: mildra sanktionerna och uppmuntra förhandlingar. I stället backar de upp västs aggressivitet. Ett rejält misslyckande för den politiken vore ett framsteg för freden.
Olle Josephson
Finland
Rapport från öster: Helsingfors stod still den 23 september. Stadens kollektivtrafikanställda endagsstrejkade i protest mot planerna att bolagisera stadens verksamheter. Det handlar inte bara om trafik utan också städning, skolbespisningar, idrottsplatser, bibliotek och mycket annat. Stadens ledning hävdar EU:s regler kräver konkurrensutsättning och anbudsförfaranden, och därmed bolagisering. Finland är alltså som Sverige, fast inte riktigt ändå: strejken riktade sig mot bolagisering, ännu inte privatisering. Det finns gradskillnader under kapitalets diktatur i Europa.
Olle Josephson
Ukips grogrund
Ukip (United Kingdom Party) blev i vårens EU-val Storbritanniens största parti med sina 27,5 procent mot 25,4 för Labour och 23,9 för de konservativa. Klyftan är avgrundsdjup mellan partiets thatcherism i extremversion och vad dess väljare anser i sakfrågorna. Ukip vill ha skattesänkningar och avregleringar, avskeda två miljoner offentliganställda, sänka företagens sociala avgifter med 50 miljarder euro och privatisera sjukvården. Partiets väljare vill gå åt rakt motsatt håll. Åtta av tio vill återförstatliga energisektorn, tre av fyra åternationalisera järnvägarna, två av tre ha höjda minimilöner och mer regleringar på arbetsmarknaden. (Se Owen Jones: Colere sociale, vote a droite i Le Monde diplomatique, oktober 2014.)
Hur kan Ukip mobilisera människor med dessa vänstervärderingar för sin extrema högerpolitik? Jo, man pekar på den förändring som syns mest i gatubilden och lämpar sig bäst som syndabock: den ökande invandringen.
Ett århundrades reformistisk nedrustning av arbetarklassens politiska medvetande har satt sina spår! Alltså är det lätt att slå i väljarna att alla deras problem beror på invandringen. Vilket förstås är rent nys.
Paradoxalt nog är det i städer som Middlesbrough, Blackpool och Hull, med liten immigration, men med stor ungdomsarbetslöshet, som motviljan mot främlingar har tagit sig de mest våldsamma uttrycken. Däremot fick Ukip bara en liten del av rösterna i städer som London och Liverpool, där ett etablerat dagligt umgänge mellan invandrare och britter sedan länge bidragit till att avdramatisera frågan.
Det grundläggande politiska problemet är det gapande hålet på vänsterkanten. Under en period när brittiska arbetare har fått uppleva de allvarligaste försämringarna i sin levnadsstandard sedan 1870-talet har Ed Miliband och Labour vare sig vågat eller förmått formulera en vänsterpolitik som kan visa människorna en väg ut ur eländet. Alltså kommer Ukip att fortsätta vara en maktfaktor samtidigt som partiet förespråkar en politik som endast gynnar de allra rikaste bland britterna.
Benny Andersson
Danmark i krig igen
Danmarks bidrag till det förra ökenkriget i Irak var ett antal u-båtar. Nu har man dragit erfarenheter av det och sänder flygplan i stället. Riktigt vem man ska bekämpa och vem man ska liera sig med är förstås lite oklart, erkänner landets utrikesminister, men det vet säkert USA! Danmark drar i alla fall inte i krig med huvudet under armen, som sist, försäkrar ministern. Man vågar knappt titta efter var huvudet är placerat denna gång. Mörkt verkar det i alla fall vara där. www.information.dk/511263
Magnus Göransson
Rättelse
Jag skrev i förra numret av Clarté om läkemedelsföretaget Gileads pilleraffärer. Tre nollor trillade fel. Kostnaden för att bota fyra miljoner hepatit-C-sjuka i USA med bolagets hutlöst dyra medicin skulle bli 336 miljarder dollar. Inget annat.
Mikael Nyberg
