Black Against Empire
THE HISTORY AND POLITICS OF THE BLACK PANTHER PARTY
Joshua Bloom och Waldo E. Martin
Berkeley, University of California. 2013
BLACK PANTHER PARTY (BPP) var en revolutionär rörelse i imperialismens hjärtland, USA, mitt under Vietnamkriget. Det är inte konstigt att rörelsens korta sommar kommit att kasta skuggor decennier efter dess höjdpunkt, till och med i Sverige (till exempel de göteborgska "Pantrarna - för en upprustning av förorten"). BPP har höjts till skyarna och fördömts i tidigare böcker och reportage. Black against Empire är den hittills mest omfattande och detaljerade studien, byggd på dokumentation, från biografier till FBI-dokument, och många intervjuer med tidigare medlemmar.
Boken beskriver detaljerat det våld staten använde mot pantrarna, men konstaterar samtidigt att rörelsen hade sin största tillväxt och politiska genomslag under den period då statens övergrepp var som blodigast och hårdast.
Författarna analyserar Pantrarnas utveckling i skenet av de stora förändringarna i USA under 60- och 70-tal. Det öppnade möjligheter till breda allianser både med svart bourgeoisie, som klämdes av rasistiska strukturer, och vit medelklass, som hotades av inkallelseorder till det tilltagande kriget i Vietnam. Boken skildrar hur Huey Newton och Bobby Seale fångar de möjligheter som det politiska läget öppnade i mitten av sextiotalet, men också hur rörelsen lamslogs av sina segrar.
När dörrar öppnades politiskt för moderata svarta företrädare och Nixon inledde reträtten från Vietnam, försvann underlaget för de allianser som hållit Pantrarna uppe. Rörelsen lyckades inte enas om hur man skulle agera i det nya läget, splittrades och gick under, medan många resultat av de vunna striderna har bestått. Boken är instruktiv som lärostycke i den svåra konsten att göra uppror under skiftande omständigheter.
Recensent: Magnus Göransson
Albin Ström
OCH DET FRIHETLIGA SPÅRET I SVENSK ARBETARRÖRELSE
Johan Lönnroth
Korpen. 2014
ALBIN STRÖM (1892-1962) var en göteborgsk fackföreningsman, aktiv i hyresgäströrelsen, oppositionell politiker inom socialdemokratin och grundare till våra dagars pensionärsorganisationer. Han var tillsammans med Kilbom och Flyg grundare till det kortlivade Socialistiska Partiet 1934. Johan Lönnroth är den tidigare vice ordföranden för Vänsterpartiet som förlorade striderna om "förnyelse" på kongressen 2004. Det är en viktig bakgrund till boken. Lönnroth identifierar sig starkt med Ström och vill i honom se en föregångare till den vänster Lönnroth saknar. Identifikationen gör skildringen av Ströms verksamhet och striderna inom den göteborgska arbetarrörelsen på tjugo- och trettiotalet livaktig och läsvärd. Men det gör samtidigt att boken saknar en välbehövlig distans och tillförlitlighet. Livaktigheten dämpas dessutom betydligt mot slutet, efter det att Ströms partibildningar havererat både nationellt och lokalt, mot slutet av trettiotalet.
Recensent: Magnus Göransson
Det röda arvet
Henrik Berggren
Norstedts 2014
VI TAS MED på en lång resa, bakåt i tiden och nedåt i Europa. Från 2000-tal till 1930-tal. Från Sverige till inbördeskrigets Spanien
Historikern Henrik Berggren debuterar skönlitterärt med en fängslande och som underhållningslitteratur läsvärd roman. Historiskt är den faktaspäckad med såväl interiörer från IRA:s Dublin som 1950-talets Stockholm och naturligtvis den huvudsakliga skådeplatsen, Spanien under inbördeskriget. Vi får följa tre kämpar i den internationella brigaden, deras vedermödor under kriget och deras fruktansvärda hemlighet efter detsamma.
Samtidigt har Berggrens bok en slagsida som går ut på att "kommunisterna" förstörde internationella brigadens hedervärda insats och var taskiga mot anarkister och sossar. Symbolen för detta blir det mytomspunna "ryssguldet". Berggren har i en intervju uttalat sagt att ett av syftena med boken är att ta tillbaka historieskrivningen om inbördeskrigets internationella brigader från "kommunisterna". Klassisk historierevisionism förklädd till underhållningslitteratur med en spännande historisk prägel således.
Recensent: Jonas Lundgren
Kommunismen
Lars Mikael Raattamaa
Albert Bonniers. 2014
EN 350 SIDOR tjock diktsamling med titeln Kommunismen är oemotståndlig. Men kanske är ändå titeln det som tilltalar mest. Raattamaas diktsamling kräver mycket av läsaren. Författaren brukar ibland klassas som språkmaterialist, det vill säga en diktare för vilken det är viktigt att den språkliga formen ifrågasätter förväntade mönster och konventioner om vad ord och meningar "betyder" Boken består av 147 dikter som var och en som titel har namnet på en person som kan förknippas med den revolutionära traditionen (i mycket bred bemärkelse), företrädesvis från mellankrigstiden: Käthe Kollwitz, Angelica Balabanoff, Béla Kun, Hertta Kuusinen, Pablo Neruda (ja, kvinnorna är något fler). Men dikterna handlar om annat. "Huey P. Newton" är en tre sidor lång beskrivning av att irra runt i Stockholms södra närförorter en skitig vinternatt. "Anna Louise Strong" består av fem korta rader om främlingskänsla på spårvagnen och ICA. Formmässigt prövas nästan alla varianter. Femton Kirunasvenskar, svenska kommunister som i slutet av tjugotalet emigrerade till Sovjet och i många fall gick under där, ägnas en regelrätt sonettkrans. Det sammantagna intrycket är snarast fragmentering, desperation, nederlag.
Recensent: Olle Josephson
Upprorsmakaren
BERÄTTELSEN OM HUR JESUS FRÅN NASARET BLEV JESUS KRISTUS
Reza Aslan
Weyler. 2014
ALLT VI MED SÄKERHET vet om Jesus var att en judisk predikant i Galiléen startade en upprorsrörelse, fängslades, torterades och avrättades som en fiende till den romerska staten. Upprorsmakaren redogör framför allt för de sammanhang Jesus rörelse var verksam i: en drygt hundraårig period av revolterande landsbygdsrörelser. Galiléens bönder och fiskare skulle efter den romerska ockupationen genom skatter och avgifter bära upp inte bara präststaten styrd från Jerusalems tempel, utan också prästväldets avgifter till Rom.
Det romerska herraväldet förde med sig en kraftig urbanisering. De nyskapade städerna längs Medelhavets kust försörjdes genom en ökad utplundring av omkringliggande jordbruksbygder. Aslan skildrar, som god historiematerialist, växelverkan mellan det ekonomiska och kulturella förtrycket och de socialt och religiöst färgade upproren som växte ur det. Aslan skildrar upprorens kulmen i befriandet av Jerusalem, och hur den kristendom vi känner förändrades och formades i det följande totala nederlaget. Här får vi förklaringen till varför kristendomen lagt skulden för Jesu död på judarna, samtidigt som den använder den romerska statens straff för rebeller som sin främsta symbol.
Recensent: Magnus Göransson
Snowpiercer
REGISSÖREN Joon-ho BongsSnowpiercer utspelar sig i en dystopisk framtid där ett misslyckat försök att få klimatförändringarna under kontroll lett till en bister global istid. De enda kvarvarande människorna lever på ett tusen vagnar långt tåg som färdas runt världen drivet av en evighetsmaskin. Det intressanta är att det ombord på tåget inte enbart finns ett slutet ekologiskt system, utan att det upprättats tydliga klassrelationer mellan personerna längre fram i tåget och de fattiga "fripassagerarna" längst bak. Filmen behandlar de bakre passagerarnas kamp mot de förtryckande förstaklass- och ekonomipassagerarna. Skådespelerskan Tilda Swinton gör ett särskilt starkt framträdande som ministern Mason. Lyssna noggrant på det "Sko"-tal som Mason håller efter ett våldsamt upplopp; det andas nykonservatism.
Det här är ytterligare en stor kommersiell filmproduktion som kanske delvis omedvetet behandlar klasskonflikter "i framtiden"; andra populära exempel är Batman: The Dark Knight Rises (2012), Hungerspelen (2012) och Elysium (2013). Enligt franska lacanianska sociologer ska man hålla ett särskilt öga på kommersiell kultur för att tolka och förstå samtiden. Vilka implikationer ger denna trend av filmer som speglar klassmotsättningar och revolt? Bland de nämnda filmerna i denna kategori är Snowpiercers styrka att den, om än brutalt, visar att det finns andra sätt att tänka politiska strategier samt den viktiga läxan att vi inte behöver förbli i den position vi blivit tvingade till.
Recensent: Daniel Hedlund
Det arbetande folket
Victor Estby, red.
Föreningen Arbetarskrivare. 2014.
ÅTMINSTONE SEDAN 1930-talet utgör arbetarlitteraturen en central strömning i den svenska litteraturen. Detta är politiskt betydelsefullt, bland annat eftersom det innebär att de orättvisor som arbetarklassen utsätts för blivit legitima litterära motiv.
Arbetarlitteraturens ställning är dock inte given. Om inte traditionen hålls vid liv och utvecklas kommer den att gå under, och med den möjligheterna att använda litteraturen för att kritisera det kapitalistiska klassamhället.
Sedan 1990 har Föreningen Arbetarskrivare verkat för att värna och förnya den svenska arbetarlitteraturen, bland annat genom att ge ut antologier med nyskriven arbetardiktning.
Det arbetande folket är den senaste av dessa antologier, nummer nio i ordningen. Här samsas som vanligt etablerade författare - exempelvis Jenny Wrangborg, Maria Hamberg och Sven Wernström - med amatörer och sådana som ännu väntar på sina genombrott. Precis som i de tidigare antologierna bjuds det också på en rejäl mångfald vad gäller stilar och genrer. Visserligen dominerar den realistiska novellen, men vid sidan av denna hittar man även bland annat dikter och kåserier. Gustaf Berglund publicerar exempelvis utdrag ur sin diktcykel Dantevandring, och den vänsterpartistiske riksdagsmannen Bengt Berg kåserar om litteraturens politiska och existentiella betydelse.
Den litterära nivån i antologin är hög. I några fall - till exempel Erik Löfvendahls novell "Det torra gräset" eller Emil Boss prosadikt "Just in time" - rent av mycket hög. Detta är viktigt. Bara om arbetarlitteraturen är estetiskt stark kommer den att kunna försvara sin ställning. Att Föreningen Arbetarskrivare samlat så många begåvade arbetarförfattare och gett ut deras texter är alltså en viktig litteraturpolitisk gärning.
Recensent: Magnus Nilsson
Ner med allt?
Johan Svedjedal
Wahlström och Widstrand. 2014
ÄLDRE LÄSARE av denna tidskrift formade ofta sin världsbild kring 1970. Avgörande var tredje världens segrar, Vietnamkriget, den kinesiska kulturrevolutionen, revolterna 1968, förnyad Marxläsning. Men också samtida svensk litteratur var betydelsefull. Göran Palm, Göran Sonnevi, Sonja Åkesson, Jan Myrdal, Lars Gustafsson, Sara Lidman och andra fick samförståndet, som dominerat och bitvis förlamat femtiotal och tidigt sextiotal, att spricka upp. Det var en vital och nyskapande period i svensk litteraturhistoria, följaktligen beskriven som ett förlorat årtionde av reaktionära litteraturkritiker i dag.
Till dem hör dock inte litteratursociologiprofessorn Johan Svedjedal. Hans grundton är solidarisk när han i tretton essäer om sammanlagt ett tjugotal författarskap överblickar skedet, från Sjöwall & Wahlöös Mord på 31:a våningen 1964, till Gun-Britt Sundströms Maken 1976 (och däremellan så viktiga böcker som Jan Myrdals Samtida bekännelser, Sara Lidmans Gruva, Göran Palms Indoktrineringen i Sverige). En lång essä handlar om vad Svedjedal kallar dokumentarismen: hur författarna med stor sakrikedom, direktåtergivning av andras röster och "en stil som inte drog uppmärksamheten till sig själv" visade vad som dolde sig bakom de överenskommelser som tagits för givna i efterkrigstidens folkhem.
Svedjedal menar att just denna misstro mot samförståndet, klassamarbetet om man så vill, är det viktigaste inslaget i dåtidens litterära samhällskritik. Revolutionsromantik och visioner om socialistiska lyckoriken kunde förekomma, men mycket marginellt. Att synliggöra vardagens utsugning och förtryck var centralt.
Det innebar också att den statsbärande socialdemokratin, samförståndets konstruktör, blev måltavla på ett sätt som ibland missade större fiender. Svedjedal har blick för att en tendens döljer en annan (som det hette när det begav sig): "Genom ett hemlighetsfullt system av underjordiska idéflöden blev tidens samhällskritik förbunden med en framtida nyliberalism, där stat, politiker, socialdemokrati och offentlig sektor framstod som frihetens fiender."
Recensent: Olle Josephson
