Slovakien lagstiftade mot vinstdrivna sjukförsäkringar. Ett nederländskt försäkringsbolag stämde Slovakien för uteblivna framtida vinster - och vann. Så fungerar investeringsskyddet ISDS, en av hörnstenarna i frihandelsavtalet TTIP. Andra hörnstenar är jämkning av nationella lagar och minskad insyn.
Vi lever i en tid där demokratiska rättigheter beskärs, folkvalda instansers och organisationers inflytande över samhället minskar samtidigt som näringslivet får mer makt. Vanliga människor får betala både den ekonomiska och moraliska skulden för bankkriser, det offentliga säljs ut till vrakpriser och arbetslösheten runt om i Europa växer sig allt större. Samhället lider helt enkelt av ett gravt demokratiskt underskott.
Mitt i detta förhandlar EU och USA i det tysta fram en frihandelspakt. Ambitionerna är höga, det framgår redan i avtalets namn "Transatlantic Trade and Investment Partnership" (TTIP). TTIP är ett partnerskap i avreglering mellan näringslivet, Bryssel och USA.
TTIP:s antidemokratiska ideologi visar sig, utifrån läckta dokument och det nu publicerade förhandlingsmandatet, inom främst tre områden: jämkning av lagar och regleringar, investeringsskydd (ISDS) och minskade möjligheter till insyn och påverkan.
Tidigare har man i traditionella frihandelsavtal framförallt riktat in sig på att ta bort tullar och tariffer för att underlätta handel länder emellan. Tullar är i dag i stort redan avreglerade mellan Europa och USA. I stället ser man demokratiskt beslutad lagstiftning och reglering som "icke-tariffära handelshinder" som för handelns skull ska elimineras genom jämkning av lagstiftning. Det här är kärnan och den allra största delen av avtalet och dess tänkta utformning. Faktum är att hela 80 procent av de vinster man antar att avtalet ska leda till, beräknas komma från en jämkning på 25-50 procent inom alla sektorer. Österrikiska stiftelsen för utvecklingsforskning (OFSE) har i en studie av beräkningarna konstaterat att det är "högst tveksamt om så höga nivåer skulle kunna genomföras utan några förluster i kvaliteten på lagstiftningen i det allmännas intresse".
Det här har väckt stor oro bland en rad olika instanser och organisationer runt om i EU och USA. Eftersom regleringen ser väldigt olika ut på vissa av punkterna (USA tillåter klorbehandling av kyckling, genmodifierade grödor och foder och har en kemikalielagstiftning fundamentalt olik den europeiska) är många oroade för att EU ska sänka sin standard för att möta USA. EU-kommissionen menar att det inte kommer hända; man kommer bara att förhandla om punkter där regleringen i dag är likvärdig men utförs på olika sätt. Man ska, enligt kommissionen, varken höja eller sänka standard, vilket direkt säger emot de ekonomiska morötter man försöker sälja in avtalet med. Tidigare handelsminister Ewa Björling (M) lovade bland annat att den ökade handeln tack vare TTIP skulle kunna ge "varje svensk uppemot 1 700 kronor extra i plånboken varje år". Intressant nog visade det sig att siffrorna var beräknade på en 100-procentig eliminering av "icketariffära handelshinder" och en BNP-ökning som fördelas jämnt över befolkningen.
För att vidare upprätthålla jämkningarna har man föreslagit instiftandet av ett regulatoriskt samarbetsråd. Det ska bestå av representanter från industrin som bedömer parternas framtida lagstiftning med hänsyn till de gemensamma överenskommelserna och lagförslagens påverkan på handeln. Man menar att båda sidor fortfarande kommer ha möjlighet att "anta nya regleringsförslag, för att reglera i enlighet med legitima allmänna intressen". Men varför ska representanter från industrin få avgöra vad som är legitima politiska förslag? â¨För att ytterligare upprätthålla samarbetet vill man införa kraftiga investeringsskydd. Det här är också den del av avtalet som dragit till sig mest opposition. Investeringsskyddet är tänkt att innehålla en så kallad ISDS-mekanism (Investor-State Dispute Settlements). ISDS är en tvistlösningsmekanism som går tillbaka till tiden efter andra världskriget, när tidigare europeiska kolonier uppnått självständighet och försökte locka till sig västerländska investerare. Mekanismen är en slags domstolsinrättning som gör att företag har möjlighet att dra ett land inför rätta om de upplever sig förfördelade. Det bars fram som ett ändamålsenligt sätt att övervinna oron för exproprieringar från nya regeringar som saknade erfarenhet av äganderätt och andra lagar. ISDS-förfaranden har tidigare varit ovanliga. Från starten av ISDS 1959 och fram till 2002 uppgick antalet kända ISDS-processer i världen till mindre än 100. Från 2003 till 2012 ökade den sammanlagda slutsumman till 514 fall. Under 2012 inleddes 58 ISDS-fall i hela världen, vilket var det högsta antalet under något år dittills.
ISDS är alltså från början tänkt att fungera som ett sätt för företag att kunna försvara sig mot expropriering, det vill säga mot att få sin verksamhet beslagtagen av stater, men har de senaste åren använts av företag som ett skydd mot så kallad "indirekt expropriering". Det är snårigt i finansjargongen, men indirekt expropriering är inte detsamma som expropriering i klassisk bemärkelse. Det är ett begrepp som används för att beteckna fall där stater ändrat förutsättningarna för företag, exempelvis genom lagstiftning, så att deras vinstprognoser försämrats. "Förlusten" av en framtida vinst jämställs med förlusten av faktiska tillgångar, företag anses alltså äga en vinst de ännu inte gjort.
Indirekt expropriering åberopades av svenskägda Vattenfall då det bestämde sig för att stämma tyska staten på 3,7 miljarder euro genom en ISDS-klausul när Tyskland beslutat att avveckla sin kärnkraft. Ett annat exempel är när Slovakien lagstiftade mot att sjukförsäkringsverksamhet skulle vara vinstdriven, och det nederländska sjukförsäkringsbolaget Achmea stämde dem på 20 miljoner euro (och vann) genom åberopande av indirekt expropriering med hjälp av en annan ISDS-klausul i ett frihandelsavtal länderna emellan.
EU vill, enligt sitt förhandlingsmandat, se en så stark ISDS-klausul som möjligt i TTIP. Man argumenterar för detta genom att påstå att det är orimligt att överlåta den här typen av tvister på tveksamma inomstatliga rättssystem. Men det finns å andra sidan många studier som visar att ISDS är ett av de mest osäkra rättsystemen i världen. Forskare som har granskat ISDS har bland annat påpekat att "ISDS är bias och har ett demokratiskt underskott" (Muthucumaraswamy Sornarajah 2010 i standardverket The International Law of Foreign Investment, 2010, tredje uppl.).
ISDS har som sagt väckt stark kritik, så stark att EU-kommissionen i våras kände sig nödgad att blidka massorna genom att utlysa ett offentligt rådslag där vem som helt kunde ta ställning till ISDS-avsnittets utformning. Möjligheten att föreslå ett utlyftande av ISDS ur TTIP helt och hållet existerade inte, och dessutom var det juridiska språket inte lättgenomträngligt för "vem som helst". Ändå fick man in över 150 000 bidrag, men dåvarande handelskommissionär Karel de Gucht gick efteråt ut och klargjorde att man valt att räkna alla identiska svar som ett. Man tog helt enkelt inte hänsyn till det höga deltagandet.
Det här leder oss också till den sista punkten, nämligen möjligheten till insyn och påverkan. Möjligheterna att påverka avtalets innehåll var redan från början förbehållna endast ett fåtal. Innan förhandlingarna startade anordnade EU möten med 560 "berörda parter" för att höra deras synpunkter. Av dessa 560 parter var 520, alltså drygt 93 procent, stora företag och deras lobbyorganisationer. Utöver detta anordnade man också en online-enkät där återigen "vem som helst" var välkommen att delta, med frågor som "Om du är orolig för hinder för investeringar, vilka är de uppskattade merkostnaderna för ditt företag (i procent av investeringen) till följd av de hindren?" Det gjorde det svårt för den vanliga medborgaren att dryfta sina åsikter.
Allmänhetens försök att påverka avtalet har ständigt motarbetats av kommissionen. Som EU-medborgare har man rätt att få en fråga lyft i EU om man lyckas samla in en miljon namnunderskrifter för sin sak, genom en så kallad ECI (European Citizens Initiative). För några månader sedan lämnades en ECI in till kommissionen för att lyfta frågan om att förkasta avtalet. Kommissionen valde dock att avslå den med motiveringen att den inte var ett lagförslag och därför inte kvalificeras som en ECI.
Möjligheterna att påverka förhandlingarna begränsas också av bristen på insyn i vad man faktiskt förhandlar om. Den 19 april 2013 åberopade CEO (Corporate Europe Observatory) en så kallad Freedom of Information-act för att kräva ut de hundratals förhandlingsdokument som kommissionen hemlighöll. Det kom att dröja ända till den 8 januari i år innan man slutligen fick ut dem. Bara 44 stycken lämnades ut, varav endast fem inte hade genomgått en omfattande censur. Kommissionen motiverar detta med att förhandlingarna försvåras om man visar sina kort i förväg. Varför det skulle vara ett problem när förhandlingarna framförallt handlar om att hitta lagförslag som skall vara likvärdig områdena emellan framgår inte. Vid exempelvis stora klimatförhandlingar finns inga sådana förbehåll.
EU är förvisso mån om att medborgarna ska informeras om TTIP, men bara på rätt sätt. För cirka ett år sedan antog man en pr-strategi som diskuterades mellan medlemsländerna. Ett dokument läckte från förhandlingarna och där framgick bland annat att man ska "definiera villkoren för debatten genom att kommunicera positivt om vad TTIP handlar om (det vill säga ekonomiska vinster och globalt ledarskap i handelsfrågor)", "Hålla ett fast grepp om hur mainstream-medier berättar om förhandlingarna" samt se till att "EU talar så mycket som möjligt med en röst", det vill säga stävja kritik från olika politiska grupper inom medlemsländerna.
Slutligen är själva beslutsgången anordnad så att den begränsar de demokratiska möjligheterna att påverka TTIP. Både i USA och Europa kommer man endast att ha möjlighet att rösta ja eller nej till avtalet i sin helhet. Antingen köper man allting i avtalet eller ingenting.
TTIP är ett koncentrat av den avdemokratisering som sker i samhället - ISDS och det regulatoriska samarbetsrådet är två tydliga exempel på detta. Motståndet mot TTIP bygger således inte på ett hat mot frihandel eller USA som så många av avtalsförespråkarna vill få det till. Motståndet värnar om den spillra av demokrati vi fortfarande har kvar.
