Den politiska ekonomins alkemi

En teori om arbetsvärdet som inte kan prövas empririskt ens i princip - vad skiljer det från en religiös teori om "livskraft"? David Zachariah är kritisk till Michael Heinrichs "introduktion till Marx Kapitalet". Här avslutar han diskussionen med Anders Ramsay, som översatt boken till svenska.

Marxismen särskiljer sig från andra politiska filosofier i det att den har vissa vetenskapliga anspråk. Den vetenskapliga metoden, vars praktiska användbarhet demonstrerats inom andra områden, ska alltså tillämpas för att vägleda politiska organisationer i kampen för en värld som inte reproducerar ojämlikhet. Det var mot denna bakgrund som jag kritiserade Michael Heinrichs eget bidrag till politisk ekonomi. Anders Ramsay vill nu till varje pris försvara detta bidrag.¹

Hur särskiljer sig egentligen en vetenskaplig analys från en icke-vetenskaplig sådan? Ett viktigt karakteristiskt drag är att teorin är logiskt konsistent, det vill säga utsagorna om verkligheten har inga interna motsägelser. Ett annat drag är sparsamhet, det vill säga enklare förklaringar som bygger på färre antaganden är att föredra famför invecklade teorier med många antaganden och begrepp. Men dessa två karaktäristiska drag - som kännetecknar alla framgångsrika vetenskapliga teorier - är ändå inte det som särskiljer dessa teorier från andra former av systematiskt tänkande. Vad som istället utgör vetenskapliga teoriers specificitet är att de genererar slutledningar som är empiriskt testbara. Med andra ord, sådana teorier - från Darwins teori om naturligt urval, Marx teori om en industriell reservarmé, till Feynmans teori om kvantelektrodynamik - formulerar begrepp, gör antaganden och slutledningar som leder till en rad testbara konsekvenser, ofta långt bortom vad upphovsmakarna själva tänkt.

Förmågan att logiskt förutse testbara konsekvenser på ett träffsäkert sätt är det centrala kritieriet för att jämföra och rangordna teorier inom varje framgångsrik vetenskaplig disciplin. Det är just det som gör den vetenskapliga metoden praktiskt användbar. Dessa teorier kan med andra ord förstås som modeller av underliggande, komplicerade mekanismer² som genererar empiriska fenomen i historien - exempelvis den upprepade evolutionen av ögat, massarbetslösheten i det moderna Europa, vätemolekylens energinivåer osv. Hanterbara modeller av komplicerade fenomen visar sin relevans i sina "prediktioner", med andra ord logiska konsekvenser som är testbara.

Föreställningen att vetenskapliga teorier "bevisas" eller "motbevisas", för att använda Ramsays ord, är således missvisande eller en ren missuppfattning. Newtons konsistenta lagar "motbevisades" inte empiriskt. I stället formulerade Einstein en bättre modell av underliggande fysiska mekanismer: teorin bekräftades successivt som "bättre" därför att den kunde logiskt förutse tidigare konsekvenser mer träffsäkert än föregående teorier (till exempel observerade planetbanor) så väl som helt nya konsekvenser (till exempel ljusets krökning i gravitationsfält). Antika teorier i fysiken avbekräftades som sämre eller rent av oanvändbara modeller av de underliggande mekanismer, eftersom deras prediktioner om till exempel fallande objekt uppvisade usel empirisk träffsäkerhet.

Problemet med Heinrich och värdeformskolans teori om ekonomiskt värde är just att det inte ens är en dålig modell, vilket är ett värre tillstånd. Med andra ord den tillhör kategorin teorier utan testbart innehåll: deras begrepp, antaganden och slutledningar är konstruerade så att eventuella konsekvenser inte kan utvärderas empiriskt ens i princip.

Heinrich postulerar storheter, "värde", "abstrakt arbete" och "samhälleligt nödvändigt arbete", som i slutändan bestäms helt i utbytet och inte kan kvantifieras i princip.

Ramsays protest mot min slutledning är, för att parafrasera honom själv, grundad i en slapp eller rent av ytlig läsning av Heinrich som saknar en analys av konsekvenserna av teorin. Heinrich skriver tydligt att "endast den arbetstid är värdebildande som både [1] förbrukas under de genomsnittliga produktionsbetingelserna, och [2] samtidigt är nödvändig för att tillfredsställa det betalningsförmögna samhälleliga behovet".³ Jag påpekade i min recension att det är en tvetydig definition baserad på två kriterier. Heinrichs kan omöjligen urskilja i vilken proportion värdet definieras enligt det första respektive andra kriteriet. Det andra kriteriet - den effektiva efterfrågan - går inte att kvantifiera, annat än genom just priser. Därmed blir det omöjligt att ens i princip bestämma vad som är prissvängningar och vad som är förändringar i värde. Likaså försvinner möjligheten att ens analysera prisavvikelser från värden - grunden för den mekanism genom vilken samhälleligt arbete antas allokeras i marknadsekonomier.⁴ Slutsatsen, som Ramsay protesterar emot, blir att reducera kvantiteten till en egenskap av utbytet: "Värdestorleken [för en vara] är visserligen ännu inte bestämd före utbytet [...]."⁵ Då priset på en varutyp varierar från ett köp till ett annat har vi inget sätt att utvärdera den effekt som "värdestorleken" kan tänkas ha.

De flesta teorier postulerar abstrakta entiteter och egenskaper - "livskraft", "flogiston", "gener", "massa" osv. - vilka ger objekt kausala krafter. Men i vetenskapliga teorier har de kvantifierbara konsekvenser, vare sig det handlar om proportioner av grödor (gener) eller massan av brännbara material (flogiston). Därför banade Mendels teori om ärftlighet väg för revolutionerande upptäckter, medan Bechers teori om förbränning successivt ersätts av bättre modeller. I kontrast till detta formulerar Heinrich en teori med storheter som saknar dimension eller motsvarande mätbara konsekvenser. Vad skiljer det från en religiös teori om "livskraft"? Mängden abstrakt arbete låter sig inte kvantifieras i arbetstimmar⁶, och mängden värdebildande arbete för att tillfredsställa det betalningsförmögna samhälleliga behovet är bestämd av den effektiva efterfrågan och utbudet hos marknadsaktörer. Vad har vi för anledning att tro att en sådan värdeteori baserat på arbete skulle vara bättre eller sämre än en koherent och sparsam teori baserat på "energi" eller "marginalnytta"? Värdeformsteori är inget annat än den politiska ekonomins alkemi.

Min alternativa beskrivning av "värde" som en objektiv fältegenskap - analogt med till exempel "tyngd" - är ingalunda en ny beskrivning utan tar sin utgångspunkt i diskussioner som existerat i minst ett kvartssekel.⁷ Vad jag försökte tillföra var en testbar precisering av Marx mest otvetydiga formuleringar om samhälleligt arbete och produktion genom detta moderna språkbruk. Huruvida Ramsay själv är införstådd med detta är däremot en annan fråga.

Min kritik av Heinrich eget teoretiska bidrag till politisk ekonomi var alltså tvåfaldig: dels att hans försök att formulera en "monetär värdeteori" inte ens är en dålig modell utan är konstruerad för att minimera alla testbara konsekvenser, dels att hans kritik av Marx ofullbordade teori "lagen om profitkvotens fallande tendens" har förbisett de empiriskt fruktbara aspekterna av modellen. Angående den senare frågan verkar Ramsay inte ha förstått min ståndpunkt: det handlar just om att gå vidare från Marx och formulera en logiskt konsistent, eller "hållbar", teori om lönsamhet vars testbara konsekvenser är empiriskt träffsäkra, vilket jag försökt göra på annan plats.

I båda fallen är utgångspunkten för Ramsay och Heinrich inte utvecklandet av en vetenskaplig politisk ekonomi för arbetarrörelsen, utan marxologi. Det må vara mer bekvämt än att vandra vetenskapens svåra väg, men att röra sig i marxologins sankmarker tar oss ingenvart. -

Tidigare inlägg publicerade i Clarté 2 och 3/2014.