Göran Persson lär en gång ungefär ha yttrat, när hundslagsmålet i hans ungdomsförbund rasade som värst: "Om den skiten sprider sig till partiet är det kört!"
Och den spred sig. Eventuellt nådde skiten fläkten när före detta SSU-höjdaren Håkan Juholt vintern 2012 blev den förste S-ordförande att bli avsatt under pågående kongressperiod - partiets värsta kris sedan 1917-18.
Juholt hade valts med acklamation av kongressen mars 2011. Det var uppenbarligen inte meningen att han skulle bli vald. Den motvilligt avgående före detta SSU-höjdaren Mona Sahlin hade "krattat manegen" genom att proppa partistaben full med likasinnade tjänstemän medan hon satt kvar. Men eftersom kronprinsarna, förhandsfavoriterna och före detta SSU-högerhöjdarna Damberg och Östros inte kunde enas om vem av dem som skulle fortsätta att förvalta och utveckla Sahlins socialliberala linje, så blev det så.
Juholt var ju tidigare mest känd på riksnivå som försvarspolitiker, inte som någon vänsterman. Men bland annat på grund av ett par Newsmillartiklar och framför allt på grund av sitt installationstal, där många inom och utanför partiet med rätt eller orätt tyckte sig känna igen den mera traditionella ideologi som präglat partiet före nyliberalismens genombrott på 80-90-talet, så väckte han en viss entusiasm bland partiets gräsrötter och meniga sympatisörer, svältfödda på ideologi som de var.
Till dem som uppenbarligen knöt stora förhoppningar till den nye ledaren hörde journalisten Daniel Suhonen. Han var tidigare redaktör för SSU:s tidning Tvärdrag, senare Tidenredaktör. Inte minst blev han, då det begav sig, talskrivare och hemligt politiskt bollplank åt Juholt. Numera är han produktiv chef för Fackföreningsrörelsens tankesmedja Katalys. Hans nya bok Partiledaren som klev in i kylan skildrar Juholts senkomna uppgång och desto snabbare fall.
Det är en av de mest utförliga, väldokumenterade och initierade skildringarna av dagens socialdemokrati - dessutom delvis lika spännande som en thriller, trots att man vet det tragiska slutet.
Katrine Marçal (tidigare Kielos), före detta SSU:are förstås, var som ledarskribent i Aftonbladet först i S-pressen med att definitivt ta sin hand från Juholt. Nu förvånar det henne att Suhonens bok "inte alls är dålig". Hon avslutar sin recension: "Ja, Suhonen lägger en konspirationsteori över verkligheten: att välfärdsoligarker infiltrerat partihögern och därför avsatte Juholt. Men konspirationsteorin kan man faktiskt bortse från."
Suhonen beskriver från parkettplats verkligen Juholts brister som ledare och detta till den grad att någon recensent (och eventuellt föremålet själv) bedömer Juholt vara den enskilda person som blir värst åtgången i boken. Var det dessa brister som var huvudorsaken till hans fall - inte hans förtjänster?
Faktum är att
1. Juholt tycktes stå för den linje som företrädaren hade försökt bekämpa. Opinionen inom och utanför partiet hade alltsedan rekordåren 2008 under hennes ledarskap dalat katastrofalt bland de arbetande - till exempel bland LO-medlemmar från 70 procent till 47 procent, en utveckling som Juholt under sin korta period vid makten inte kunde bryta och som partiet aldrig helt har hämtat sig från.
2. Suhonen påvisar hur den nye ordföranden omgavs av en delvis avogt sinnad stab som inte, som brukligt är, hjälpte att sopa ens de mest obetydliga felstegen under mattan, utan tvärtom genom obstruktion bidrog till att förstärka dem.
3. Wanja Lundby-Wedin drev i sin dubbla roll som LO-ordförande och VU-ledamot efter hand på för att ersätta Juholt. En annan fientlig, tung VU-ledamot var Sven-Erik Österberg, före detta minister och gruppledare i riksdagen som nyligen konkurrerat om partiledarposten men avsatts av Juholt.
4. Det Stockholmsbaserade motståndet hade ett mera omfattande kontaktnät - där återigen Mona Sahlin var den mest karismatiska stjärnan, hemtam i festfixaren Bindefelds vänkrets, för vilken Juholt ansågs tillhöra det icke bjudbara "packet".
Suhonen spårar SAP:s kris och de dramatiska händelserna runt Juholt ända tillbaka till August Palms utfrysning vid sekelskiftet, till Saltsjöbaden 1938, eller åtminstone till det tidiga 80-talet och SSU:s konflikter. Därefter har partiet, som så sent som 1983 medlemsmässigt hade sin rekordnivå, för varje högersväng tappat medlemmar så att det numera utgör en ganska exklusiv sammanslutning. Kommunreformerna från sextiotalet, som successivt minskade antalet kommuner från över 3 000 till 270, minskade drastiskt antalet erfarna amatörpolitiker. Att kollektivanslutningarna av facken upphörde bidrog också. Men dessa förändringar var bara en del av djupgående förändringar i makten i Sverige.
Nedmonteringen av statens ansvar för välfärden tog fart på 90-talet. Den offentliga sektorn blev i ökad utsträckning endast beställare (och finansiär), medan privatkapitalet kunde utföra tjänsterna mot profit. Kapitalets måltavla blev då inte begränsad till att begränsa skatteuttaget, utan nu gällde även principen att se till att skattemedlen flöt in som profit i den nya privata välfärdsindustrin, om möjligt skattefritt. Välfärdsindustrin blev snabbt den mest expansiva i Sverige i takt med att landet avindustrialiserades.
"Det spelar ingen roll om katten är vit eller svart - om den bara fångar råttor", är ett talesätt som gjorde Deng Xiao Ping världsberömd. De styrande i SAP hade sedan femtio år levt efter samma devis. Från 80-talet uttalades den mera öppet även för skattefinansierad välfärd, där den tidigare inte ansetts vara gångbar. Denna sektor blev nu den mest riskfria att satsa pengar på för riskkapitlet. Det vill säga så länge inte socialdemokratins ledning hörsammade den kraftiga opinion som krävde återgång till offentliga, icke-profitdrivna tjänster.
SAP:s 44-åriga maktmonopol hade brutits med valet 1976. Därmed fanns det vid varje maktskifte sysslolösa, men näriga, politiker som det så kallade näringslivet kunde knyta till sig, inte minst som välbetalda lobbyister - innan det blev dags att återinträda i de politiska organen. Kontaktytorna mellan partiet och kapitalet ökade, och det senare kom att få ytterligare villiga samarbetsmän såväl utanför som inne i partiet. Daniel Suhonen har alla namnen på lobbande före detta S-politiker och partitjänstemän, där Göran Persson, Tomas Östros och Pär Nuder bara utgjorde ett mera namnkunnigt överskikt.
"Säg mig var du sitter - och jag skall säga var du står", är ett talesätt från USA, som har längre erfarenhet än Sverige av denna form av legaliserad korruption. Det korporativa system som rått under decennier, med direkt inflytande av intresseorganisationer och folkrörelser, brakade samman. Det skulle efter hand enligt EU-mönster ersättas av öppen eller dold lobbyism, outsourcad till konsulter och pr-byråer.
Detta lobbyskikt och dess betydelse belyste Suhonen redan efter valet 2010 i en stor artikel på Aftonbladets kultursida. Han visade att Niklas Nordström (före detta SSU-ordförande och nära vän till Mona Sahlin), Carl Melin (före detta SSU-are och rådgivare till Sahlin och Persson), Fredrik Fällman (före detta S-märkt anställd vid regeringskansliet) och Evelina Tokarczyk (före detta S-kommunalråd i Göteborg) på pr-byrån Prime på Svenskt Näringslivs uppdrag mot betalning under valrörelsen hade arbetat för att S skulle bryta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Och att S-högern och Arenagruppen enligt uppgift hade fått sammanlagt fyra till fem miljoner som styrketår inför valet för att mot kongressbeslut bejaka kärnkraft, rutavdrag, vinster i välfärd samt ta avstånd från fastighets- och förmögenhetsskatt.
Kongressbeslutens politik med öppning åt vänster utpekades av Prime i en eftervalsanalys som orsak till valförlusten. Mona Sahlins avskedstal inför S-kongressen var närmast verbalinspirerat av Primes tolkning, vilket väckte berättigad harm bland partimedlemmar.
Juholt gav redan i sitt installationstal ett intryck av att driva kongressens politik - för att sedan tvingas backa.
Att som Suhonen tala om politiska skiljelinjer, och om vilka som på ömse sidor står för vad, är inte att vara konspiratorisk. Det är en nödvändighet om man inte vill nöja sig med Mona Sahlins kommentar: "Juholt fick avgå för att han gjorde många misstag." Punkt. Hennes "analys" är närmast unik, eftersom det tycks vara den enda kommentar från den segrande partieliten till det som Suhonen skriver på 542 sidor och som behandlar Socialdemokraternas situation i dess helhet och historiskt. Bland de tekniker en härskande grupp kan använda är tystnad inte den sämsta.
Berodde striden kring Juholt enbart på enstaka klantigheter - eller låter den sig infogas i ett gängse höger-vänster-mönster? För de flesta marxister, som hört talas om dialektik, är begreppen höger och vänster, så länge minst två personer agerar, lika självklara i politiken som i det fysiska rummet - även om attributen i båda fall kan byta bärare. Men i förhärskande socialdemokratisk diskurs är detta inte lika självklart, i synnerhet så länge "vänster" utåt är ett honnörsbegrepp även inom partihögern.
"Det finns de som säger att det inte finns höger och vänster i Socialdemokraterna för det finns bara socialdemokrater", skriver vänstersossen Suhonen och förklarar raskt varför han själv inte delar den synen:
"Vill man inte se att det fanns politiska skillnader mellan den av Håkan Juholt ledda socialdemokratin och det av Stefan Löfven ledda partiet, var man nog tvungen att blunda hårt våren 2012. Det var en återgång till den linje som drevs under Sahlin av det gäng som avsatte Juholt. Partiets tjänstemän tog snabbt ett starkt grepp om Löfven och förklarade att det var genom mittenorientering det gick att vinna val. Vänstersvängen under Juholt skulle ha varit problemet och det som ratats av väljarna."
Exempelvis anslöt sig partiet redan första veckan efter ledarskiftet till europakten som Juholt-Waidelich hade motsatt sig. Den 2 februari motsatte sig Löfven i Svenska Dagbladet förbud mot vinster i välfärden - som Juholt ivrigt hade agiterat för och svenska folket alltfort önskar. På våren försvann diskret partiets utredning om de avreglerade marknaderna för el, järnväg, post och tele. På hösten försvann Socialdemokraternas motstånd mot alliansregeringens planer på ett femte jobbskatteavdrag. Från våren 2012 hade Löfven avbrutit all samordning med V inför valet 2014 och återgick därmed till Sahlins urprungliga linje med samarbete enbart med Mp - allt enligt Primes recept.
Och på hösten 2014 behöver man mikroskop för att upptäcka skillnaderna mellan S och Mp:s budgetförslag och Alliansens. Men det är tänkvärt och lärorikt att borgarna i dagarna tagit nyfascisterna till hjälp, inte för att i sista hand få igenom sin budget, inte ens för att byta ut en svag S-ledd regim mot en lika svag egen. Man gör detta för att slutgiltigt övertyga oss om att Sverige styrs bäst om kapitalets makt får verka mera direkt utan att behöva ta en omväg via ombud i en alltmera kraftlös arbetarrörelse.
Partiledaren som klev in i kylan
Daniel Suhonen
Leopard förlag 2014
