EU-projektet med dess centralt dikterade avregleringar, privatiseringar och strypkoppel på de sociala utgifterna har utmynnat i en omfattande ekonomisk och social kris. Många betalar ett högt pris för experimenten. Därför är det knappast förvånande att uppslutningen kring nyliberalismen försvagats. Med några undantag är det dock inte vänstern som växer i det politiska vakuumet efter kraschlandningen. I stället är den mest påfallande trenden i europeisk politik en snabb och massiv tillväxt av högerextrema rörelser. Det manar naturligtvis till eftertanke.
Den nya högern mobiliserar även bland befolkningsgrupper som borde utgöra vänsterns politiska bas, de som drabbas av kapitalismens klassorättvisor. Det innebär att vi, om vi menar allvar med högtidsorden om en enig, kämpande arbetarklass, måste vinna också grannar och arbetskamrater som sympatiserar med extremhögern för vår sak. Frågan är bara hur det ska gå till.
Bild: Robert Nyberg (ur boken Guldfeber, Karneval 2012).
Ibland sägs det att det skulle vara viktigt att ta människors oro över flyktinginvandringen och det mångkulturella samhället på allvar. Det är en tanke som lätt leder fel. Problem som härrör ur konflikten mellan arbete och kapital göms i larm kring flyktinginvandringen. Etniskt ursprung och kulturella egenheter är inte de skiljande frågor som identitetspolitiker till höger, och ibland också till vänster, vill göra dem till.
På annan plats i detta nummer av Clarté visas att närmare 30 procent av den svenska arbetarklassen har så kallad utländsk bakgrund. De som försöker splittra arbetarklassen efter etniskt-kulturella skiljelinjer förlamar den enda kraft som kan att ta oss ur den pågående krisen.
De omöjliggör också den nödvändiga folkliga enigheten mot EU, Nato och USA:s imperialism. I händerna på krafter som franska Front National eller tyska Pegida är vi dömda till svåra nederlag.
Den ideologiska kampen är viktig men den folkliga söndringen går inte i längden att stå emot med upplysning och vällovliga protester. Vi behöver gemensam kamp för en radikalt annorlunda samhällsutveckling. Det gäller inte bara rätten till bostad och drägliga arbetsvillkor eller motståndet mot Nato-medlemskapet och TTIP-avtalet. Det handlar också om att skapa ett samhälle där var och en bidrar efter förmåga och var och en får efter behov. I det arbetet blir avgörande skiljelinjer synliga och vi kan bit för bit bryta ner också de förtryckande mekanismer som ställer infödd mot invandrad, bofast mot flykting.
