52 procent tillhör arbetarklassen, 38 procent mellanskikten, 6 procent småborgerligheten och 1 procent bourgeoisien. Så kan man sammanfatta en klassanalys av Sverige. Men bakom siffrorna döljer sig både komplicerade avgränsningsfrågor och stora samhällsförskjutningar.
Den här artikeln syftar till att ge en översiktlig beskrivning av hur klasstrukturen ser ut i det moderna Sverige och hur den har förändrats under senare decennier. Utgångspunkten är Göran Therborns bok Klasstrukturen i Sverige 1930 - 80 (Lund 1981) som jag har uppdaterat fram till 2012 med hjälp av yrkesstatistik från Statistiska centralbyrån (SCB). Fokus ligger på arbetarklassens och mellanskiktens utveckling.
En klassanalys baserad på officiell statistik innebär flera metodmässiga svårigheter. Uppdateringen av Therborns ursprungliga modell försvåras också därför att det inte varit möjligt att använda samma statistikkällor och att yrkesklassificeringarna har ändrats över tid. Men jag för ingen utförlig metoddiskussion i denna artikel utan hänvisar de intresserade till information på Clartés hemsida (www.clarte.nu).
Individer och grupper kan beskrivas utifrån social tillhörighet, inkomstskikt, utbildningsnivå, kön, etnisk bakgrund etc. Dessa aspekter har absolut betydelse för människors sociala tillvaro och identitet. Men klasser är något annat. Utgångspunkten för den marxistiska klassanalysen är hur den samhälleliga produktionen är organiserad och förändras historiskt.
Kärnan i Marx ekonomiska och historiska teori är skillnaden mellan nödvändigt arbete och merarbete. Resultatet av merarbetet är en merprodukt. Denna kan antingen konsumeras eller investeras. "Ett samhälle blir delat i klasser (i marxistisk mening), när uppgifterna att utföra merarbete och att tillägna sig och bestämma användningen av merprodukten är skilda åt. Detta är innebörden av utsugning, en klass tillägnar sig frukterna av en annan klass' arbete", skriver Therborn (s. 15 - alla sidhänvisningar gäller fortsättningsvis Therborn om inget annat sägs).
I det kapitalistiska samhället finns det två huvudklasser, bourgeoisie (borgarklass) och proletariat (arbetarklass). Bourgeoisien äger och kontrollerar produktionsmedlen, köper arbetarnas arbetskraft och leder produktionen för att ackumulera mer kapital. Arbetarklassen säljer sin arbetskraft mot lön till kapitalägarna och producerar genom sitt merarbete företagens vinster. I den klassiska marxistiska modellen finns vid sidan om dessa två huvudklasser även jordägarklassen och småborgerligheten. Den förra gruppen är numerärt obetydlig men har fortfarande relativt stor ekonomisk makt. I den senare gruppen ingår personer som utan anställda eller med få anställda producerar och säljer varor och tjänster.
Men redan Marx kunde notera att kapitalismen var på väg att förändras på ett sätt som skulle få konsekvenser för hur klassamhället skulle beskrivas. Från att ha huvudsakligen varit kontrollerade av enskilda kapitalägare omvandlades storföretagen i allt högre grad till aktiebolag. Ägandet (i form av aktieinnehav) spreds därmed över fler människor och institutioner som banker, försäkringsbolag och pensionsfonder. En åtskillnad mellan ägarna (utspridda och ofta passiva) och de verkställande företagsledningarna (kontrollerande produktionen) växer fram. En allt mer storskalig och komplex produktionsprocess förde med sig stora specialiserade grupper av planerare, tekniker, administratörer och arbetsledare med uppgift att utveckla, kontrollera och leda produktionen. Flertalet utvecklade kapitalistiska ekonomier kommer också att utmärkas av en snabbt växande offentlig sektor med ansvar för reproduktion och administration av en allt mer komplex samhällsekonomi.
Exempelvis den under 1970-talet mycket inflytelserika Nicos Poulantzas valde att föra dessa mellangrupper till "den nya småborgerligheten". En annan inflytelserik marxistiskt inspirerad sociolog - Erik Olin Wright - menade i stället att dessa mellangrupper av tekniker, administratörer, planerare och andra inte ska betraktas som en egen klass utan snarare som kategorier som intar "motsägelsefulla klasspositioner". Therborn lägger sig nära Olin Wright och väljer att benämna dessa grupper "mellanskikt", med argumentet att de intar en position mellan borgarklassen och arbetarklassen. Therborn menar att de skiljer sig från arbetarklassen genom att ha större autonomi i produktionsprocessen och "har maktbefogenheter delegerade till sig från arbetsgivaren" (s. 20). Detta påverkade hur den fackliga organiseringen kom att utvecklas i Sverige mellan arbetare och olika tjänstemannagrupper. Men Therborn är också noga med att betona att: "De delegerade maktbefogenheter som en förman eller en lärare har är begränsade och har begränsats allt mer. I mångt och mycket är de också underordnade löntagare" (s.21).
Klassdiskussionen har också påverkats av Marx distinktion mellan produktivt och icke-produktivt arbete. Det icke-produktiva arbetet utgörs av arbete som inte genererar något mervärde, exempelvis hemarbete. Men det finns även lönarbete som är icke-produktivt. En försäljare eller banktjänsteman i privat sektor eller anställda tjänstemän i offentlig sektor som inte arbetar utifrån lönsamhetskriterier utför icke-produktivt arbete enligt klassisk marxistisk definition. Även denna fråga har varit djupt kontroversiell i det marxistiska lägret.
När Therborn delar in samhällsekonomin i fyra huvudsektorer utgår han från Marx distinktion mellan produktivt och icke-produktivt arbete:
- Produktionssektorn, där konstruktion, tillverkning, lagring och transporter utförs.
- Cirkulationssektorn, där köp, försäljning, förmedling och förvaltning av ägande- och nyttjanderätter utförs.
- Tjänstesektorn, där tjänster utförs åt andra personer för deras välbefinnande, bekvämlighet eller upplevelser.
- Reproduktionssektorn, där man direkt upprätthåller och frambringar nytt mänskligt liv samt utvecklar grundläggande sociala förmågor, såsom matlagning, barnuppfostran, utbildning, vård, rättskipning och allmän administration.
Utöver dessa fyra dominerande sektorer redovisar Therborn vad han kallar speciella kategorier. Till dem hör grupper som har till uppgift att tjäna, beskydda och upprätthålla den rådande kapitalistiska samhällsordningen. De kommer här inte att beröras vidare.
Birgit Ståhl-Nyberg: Vägen till frihet och bröd III (1979).
Therborns klassanalys utgår från den förvärvsarbetande delen av befolkningen och det är fokus även i denna artikel. Relativt stora grupper som ofrivilligt står utanför arbetskraften (arbetskraften utgörs av de förvärvsarbetande och de arbetslösa) och växande pensionärsgrupper tar jag inte upp här.
Therborn inleder analysen av den svenska klasstrukturen med en beskrivning av arbetarklassen i snäv mening. Där ingår löntagarna i produktionssektorn, anställda av privata kapitalägare eller offentliga bolag som opererar efter likartade lönsamhetskriterier (s. 28). Som framgår av figur 1 växte arbetarklassen i snäv mening mellan 1930 och 1965 för att sedan minska till 1979. Trenden har varit fortsatt nedåtgående även efter 1979, men med en mindre ökning mellan 2005 och 2012.
År 2012 var antalet arbetare anställda i produktionssektorn omkring 816Â 000 (tabell 1) vilket motsvarar ca 19 % av samtliga förvärvsarbetande i åldern 16-64 år. Men det är med stor sannolikhet en underskattning. I SCB:s yrkesregister finns en relativt stor grupp anställda som saknar yrkesuppgift, år 2005 ca 354 000 anställda, år 2012 ca 179Â 000. Omkring 30 % av dem arbetar inom tillverkningsindustri, bygg och transport, och om de inkluderas skulle arbetarklassen i snäv mening år 2012 uppgå till 868Â 000 anställda. Det motsvarar 20 % av samtliga förvärvsarbetande.
Det som präglar utvecklingen från 1930-talet och framåt är en dramatisk minskning av lantarbetare samtidigt som det sker en ökad proletarisering utanför den agrara sektorn under 30-, 40- och 50-talen. Den produktiva mervärdesproducerande arbetarklassen minskar relativt sett efter 1950 och även i absoluta tal efter 1965.
Therborn diskuterar de centrala förklaringarna som till exempel tekoindustrins nedgång under åren mellan 1965 och 1975. Han gjorde då - 1980 - bedömningen att läget skulle stabiliseras: "Hur långt och djupt den nu pågående krisen kommer att gå är omöjligt att säga idag. Men det finns anledning till skepsis inför förutsägelser om en stadigt fortgående reducering av industriarbetarklassen i Sverige." (s. 31).
Det var en missbedömning. Den fortsatta minskningen av industriarbetarklassen efter 1979 har flera samverkande orsaker. Bland de viktigaste är stark produktivitetsutveckling i industrin och ökad automatisering av produktionsprocesserna samt ökad konkurrens från låglöneländer. Det har resulterat i dels flytt av produktion, dels att inhemsk produktion utkonkurrerats och ersatts av import. Ytterligare en förklaring är att industrin under lång tid outsourcat delar av verksamheten till tjänstesektorer. Bemanningsbranschen har också vuxit, och det har blivit vanligare att hyra ut produktionsrelaterade tjänster. Men det senare är troligen inte någon huvudförklaring. Det är också viktigt att komma ihåg att Therborn skrev sin bok tio år före den stora strukturkrisen som innebar en kraftig minskning av antalet industrijobb i Sverige under åren 1990-93.
Som framgår av tabell 1 så ökade industriarbetarklassen med omkring 69 000 personer mellan 2005 och 2012. Nettoökningen förklaras till viss del av kvalitetsförbättringar i yrkesregistret men också reella förändringar. Yrkesgrupper som ökat kraftigt är bygg- och anläggningsarbetare, bygghantverkare och fordons- och maskinförare. Samtidigt har det skett en kraftig minskning av montörer, maskin- och processoperatörer och brevbärare.
Att jobben ökat inom byggindustrin beror dels på att låga räntor i kombination med ROT-avdrag stimulerat renoveringsjobb i en allt mer belånad hushållssektor, dels på en del offentliga infrastruktursatsningar. Tillverkningsindustrins kraftiga tillbakagång efter 2008 hänger framför allt samman med den kraftiga inbromsningen som skett efter finanskrisen 2008 och den efterföljande eurokrisen som försvagat svensk exportindustri. Men industrijobbens tillbakagång har också underliggande strukturella orsaker.
Nästa steg i Therborns analys är att utvidga arbetarklassen till det han kallar arbetarklassen i vid mening. Här ingår förutom produktionsarbetarna - arbetarklassen i snäv mening - även arbetare i cirkulationssektorn, tjänstesektorn och reproduktionssektorn. Arbetare i både privat och offentlig sektor inkluderas.
Therborn lägger fram följande tes: "Kapitalets proletarisering av det mänskliga arbetet börjar i den produktiva sfären, framför allt i och med en kapitalistisk industrialiseringsprocess. Den sprider sig sedan till cirkulationen genom varuutbytets expansion och de småborgerliga handlarnas mer eller mindre ofullständiga utkonkurrerande och till tjänstesektorn, privat såväl som offentlig. Den sista fasen är reproduktionsarbetets, barnomsorgens, vårdens, äldreomsorgens proletarisering, vanligen övervägande i statens och kommunernas regi" (s.36).
Arbetarklassen i vid mening har ökat i absoluta tal sedan 1930-talet. Då bestod den av drygt 1,5 miljoner förvärvsarbetande, år 2012 hade antalet ökat till drygt 1,8 miljoner (figur 1). Som framgår av tabell 2 har arbetarklassen i vid mening däremot minskat i relativa termer, från 57 % år 1930 av samtliga förvärvsarbetande 16-64 år till 43 % år 2012. Siffran är med stor sannolikhet en underskattning då de anställda utan yrkesuppgift bör räknas som tillhörande arbetarklassen. Inkluderas dessa utgör arbetarklassen 47% av alla förvärvsarbetande.
Samtidigt som arbetarklassen i vid mening har fortsatt att växa har dess interna sammansättning förändrats påtagligt under perioden 1930-2012. Som framgår av figur 1 så har antalet arbetare ökat mest inom reproduktionssektorn och cirkulationssektorn men även inom tjänstesektorn har antalet arbetare ökat.
Enligt Therborns modell definieras cirkulationssektorn av köp- och försäljningsmomenten samt förmedlingen av äganderätter till varor och pengar. Arbetarklassen i cirkulationen utgörs primärt av butikspersonal. Handeln har expanderat under perioden och präglas av avreglerade öppettider och en stor andel deltidsanställningar. År 2012 fanns det drygt 225 000 arbetare anställda i cirkulationssektorn varav flertalet anställda som säljare i fack- och dagligvaruhandeln. Bara mellan 2005 och 2012 ökade antalet arbetare i sektorn med 43 000 anställda. Ökningen skedde huvudsakligen inom fack- och dagligvaruhandeln.
Till tjänstearbetare i offentlig sektor räknar Therborn dem som arbetar som fastighetsskötare, städare, servicepersonal, samt kockar och köksbiträden samt kiosk- och kaféföreståndare. Därtill inkluderas de som arbetar inom produktion, lager och transport i offentlig regi och alltså inte ingår i den mervärdesproducerande produktionssektorn. Till tjänstearbetare i privat sektor räknar Therborn dem som arbetar som städare, fönsterputsare, köks- och restaurangbiträden, tidningsdistributörer, fastighetsskötare, vaktmästare, renhållnings- och återvinningsarbetare samt övriga servicearbetare.
Tjänstesektorn har också expanderat kraftigt under perioden samtidigt som sektorn genomgått en ökad proletarisering. Therborn pekar på en del gränsdragningsproblem. Det är till exempel inte självklart om byggnadshantverkare och reparatörer av olika slag bör inräknas i tjänstesektorn eller i produktionssektorn (Therborn har fört dem till produktionen och jag har valt att göra detsamma). Ett annat gränsdragningsproblem gäller de restauranganställda. Det är en grupp som skulle kunna anses höra hemma i reproduktionssektorn men Therborn har valt att föra dem till tjänstesektorn. Inte heller taxiförare har skilts från chaufförer inom varutransporter (s. 39). År 2012 fanns totalt 314 000 arbetare anställda i tjänstesektorn, vilket är en ökning med över 40Â 000 sedan 2005. År 2005 var ca 36 % av tjänstearbetarna anställda i offentlig sektor. År 2012 hade andelen sjunkit till 28 %. De arbetaryrken som ökat mest i den privata tjänstesektorn är köks- och restaurangbiträden, hotell- och kontorsstädare, kockar- och kokerskor, hovmästare, servitörer och bartendrar.
Till arbetare i reproduktionssektorn räknar Therborn dels privatanställd matlagnings- och servicepersonal samt sjukvårdsbiträden, vårdare och tandsköterskor. Därtill kommer offentligt anställda skötare, sjukvårdsbiträden, tandsköterskor, vårdare, kockar, kallskänkor, köks- och serveringspersonal, barnskötare, hemvårdare etc.
Som framgår av figur 1 är reproduktionssektorn den sektor som expanderat mest efter 1965. Det hänger samman med den kraftiga utbyggnaden av välfärdstjänster inom skola, vård och omsorg under de så kallade rekordåren kring 1970.
År 1965 var 180Â 000 arbetare anställda i reproduktionssektorn, vilket motsvarade 10 % av hela arbetarklassen (tabell 3). År 2012 var antalet 508Â 000, 27 % av arbetarklassen i vid mening. Endast 5 % av arbetarna i den reproduktiva sektorn var anställda i privat sektor 1979. Men detta skulle komma att förändras kraftigt efter att det nyliberala systemskiftet påbörjades på allvar under 1990-talet. År 2012 är 28 % av alla arbetare i den reproduktiva sektorn privatanställda.
Sverige tillhör de länder som har högst kvinnlig förvärvsfrekvens, men har också en av de mest könssegregerade arbetsmarknaderna i världen. Mönstret märks tydligt också inom arbetarklassen. Av arbetarklassen i vid mening är närmare 45 % kvinnor. Det är dock stora könsskillnader mellan sektorerna, som framgår av figur 2.
Produktionssektorn är extremt mansdominerad. Endast 12 % av arbetarna i produktionssektorn är kvinnor. Omvänt är det lika extremt i den reproduktiva sektorn. Här är endast 15 % män. Cirkulationssektorn och tjänstesektorn har en mer jämn könsfördelning med 63 respektive 51 % kvinnor. En annan viktig skillnad är att omkring 42 % av kvinnorna i arbetarklassen är anställda i offentlig sektor jämfört med endast omkring 8 % av männen.
En annan intressant fråga är hur invandringen har präglat arbetarklassens sammansättning. Här definierar jag "invandrarbakgrund" som personer som antingen själva är födda utanför Sverige eller har minst en förälder född i annat land. Utifrån olika statistiska material är det möjligt att uppskatta hur många i arbetarklassen som har invandrarbakgrund. 2012 tillhörde 57 % av alla anställda med invandrarbakgrund arbetarklassen i vid mening, vilket motsvarar drygt 581Â 000 personer. Drygt 28 % - alltså mer än en fjärdedel - av arbetarklassen har invandrarbakgrund. Majoriteten arbetar i privat sektor, endast 21 % är anställda i offentlig sektor.
Det är vanligast att personer med invandrarbakgrund i arbetarklassen arbetar i tjänstesektorn. 38 % av alla arbetare i tjänstesektorn har invandrarbakgrund. I reproduktions- och produktionssektorn är andelen lägre, 29 respektive 24 %. I cirkulationssektorn är andelen med invandrarbakgrund lägst med drygt 22 %. Drygt 67Â 000 arbetare med invandrarbakgrund saknar yrkesuppgift, men ser vi till branschtillhörighet finns de främst inom industri, transport, hotell och restaurang. Antagligen är andelen med invandrarbakgrund i arbetarklassen större i storstadsregionerna än i övriga landet.
Nästa del i Therborns klassanalys handlar om mellanskikten. Med den kapitalistiska utvecklingen har det kommit ett kraftigt ökat behov av funktioner kopplade till planering, administration, styrning och ledning av arbets- och produktionsprocesser. Parallellt har också behovet växt av en ökad reproduktion av arbetskraften i form av barnomsorg, utbildning, vård och omsorg och en ökad offentlig samordning av samhällets verksamheter.
Vilka yrkesgrupper ingår då i mellanskikten enligt Therborn? I produktionssektorn är det huvudsakligen tekniker och ingenjörer, arbetsledare i produktion och transport samt organisatörer av olika slag. Therborn konstaterar att mellanskikten inom produktionssektorn ökade kraftigt under perioden 1930 till 1965 för att därefter plana ut, men det verkar som om mellanskikten i produktionssektorn åter börjat öka efter 2005. En trolig förklaring är en accelererande teknologisk utveckling och allt mer avancerade produktionsprocesser som ställer högre krav på högutbildad teknisk kompetens.
Som framgår av figur 3 skedde en kraftig tillväxt av mellanskikten under perioden 1930 till 1979. Utvecklingen har fortsatt fram till 2012. Då hörde drygt 1,9 miljoner förvärvsarbetande till mellanskikten och gruppen utgjorde 44 % av samtliga förvärvsarbetande.
Till mellanskikten i cirkulationssektorn räknar Therborn inköpare, försäljare, bokförare, ekonomiska kalkylerare samt alla kontorsanställda med uppgift att ta emot, registrera och vidareföra beställningar. Här ingår även kontorstjänstemän inom industri-, bygg- och transportsektorerna. Mellanskikten i cirkulationssektorn ökade kraftigt mellan 1930 och 1950 för att under 1970-talet stagnera och sedan åter öka relativt kraftigt. År 2012 tillhörde 560Â 000 av de förvärvsarbetande detta skikt.
I mellanskikten i tjänstesektorn ingår tekniker, transportpersonal och kontors- och förvaltningspersonal i offentlig sektor. I den privata sektorn tillkommer yrkesgrupper som präster, journalister, artister, fotografer, brandmän, bevakningspersonal, chefs- och förmanspersonal, hotell- och restaurangföreståndare, resebyråtjänstemän, resevärdinnor, portierer, bibliotekarier och museitjänstemän. Mellanskikten i tjänstesektorn har minskat kraftigt efter 1979. År 2012 tillhörde ungefär 338Â 000 av de förvärvsarbetande denna grupp.
Den verkligt stora ökningen av mellanskikten har i stället skett inom den reproduktiva sektorn - se figur 3! Under hela efterkrigstiden expanderade den offentliga välfärdssektorn och har så fortsatt under senare decennier. Dock sker allt mer i privat regi. Till mellanskikten i reproduktionen räknar Therborn lärare, sjuksköterskor, anställda läkare och tandläkare, socialarbetare, psykologer, personaltjänstemän och föreståndare för offentliga kök. Även fångvaktare och tullare inkluderas här.
Enligt Therborn var 85 % av de förvärvsarbetande i mellanskikten i reproduktionen offentliganställda 1979. År 2012 hade den siffran sjunkit till 76 %. Den främsta förklaringen är troligen de senaste decenniernas privatiseringspolitik.
Therborn konstaterar en kraftig tillväxt inom cirkulations- och tjänstesektorerna framför allt under perioden 1930-50. Det var snarare kontoren än teknik och produktion som växte. Från 1950 till 1965 är det i stället just produktionssektorn som driver på utvecklingen; inte minst antalet tekniker och ingenjörer ökar kraftigt. Därefter minskar åter den produktiva sektorns relativa andel av mellanskikten, och efter 1979 är utvecklingen närmast stillastående. Däremot har mellanskikten i cirkulationssektorn ökat efter 1979; närmare en tredjedel av mellanskikten återfinns här. Samtidigt minskade mellanskikten i tjänstesektorn kraftigt. En förklaring kan vara rationaliseringar i många administrativa funktioner under 1990-talet.
Den utveckling Therborn såg i 1980-talets början bekräftas på många sätt under 2000-talet. En snabb mekanisering och automatisering måste förr eller senare leda till krympande sysselsättning i produktionssektorn. I stället växer sysselsättningen i sektorer som är arbetskraftsintensiva och svårare att automatisera. Utvecklingen i Sverige efter 1980 tyder på att dessa utvecklingstendenser ytterligare förstärkts. Snabb teknikutveckling i produktionssektorn i kombination med utlokaliserad produktion till låglöneländer driver på en utveckling där jobben i allt högre utsträckning återfinns i tjänstesektorerna och då inte minst i den reproduktiva sektorn. Därmed har också tjänstesektorerna kommit allt mer i kapitalets fokus som nya marknader för mervärdesproduktion.
Men hur är det då med mellanskikten? Går deras situation mot ökad autonomi och frihet i sitt yrkesutövande eller mot ökad underordning och proletarisering? Therborn konstaterar att den analysen kräver tillgång till andra källor än enbart den officiella statistiken. Han väljer ändå att göra ett försök och lyfter fram grupper som kontorister, telefonister, postexpeditörer och bankkassörer och ytterligare några yrkesgrupper. Han definierar dem som "underordnade mellanskikt" och konstaterar att "... man skulle kunna finna skäl för att inkludera dem i arbetarklassen i vid mening" (s.69).
Therborn gör också ett försök att uppskatta det proletariserade mellanskiktets storlek och kommer fram till att det utgör omkring 9 % av de förvärvsarbetande 1975. Räknar man dessa grupper till arbetarklassen i vid mening, skulle den 1975 bestå av 61 % av alla förvärvsarbetande. Om vi antar att samma grupper även därefter är särskilt utsatta för proletarisering skulle den gruppen 2012 utgöra ungefär 12 % av hela mellanskiktet. Om dessa grupper i stället förs till arbetarklassen utgör denna 52 % av samtliga förvärvsarbetande och mellanskikten 38 %. Therborn konstaterar att mellanskiktens expansion rymmer två tendenser: en intern proletarisering där andelen i underordnat arbete ökat, parallellt med ökad autonomi och frihet för andra grupper.
Utöver de två huvudklasserna, borgarklassen och arbetarklassen, finns småborgerligheten. Småborgare definieras huvudsakligen som egenföretagare utan anställda eller med få anställda, och där företagaren själv främst är varuproducent, inte kapitalägare eller företagsledare. Majoriteten av alla företagare är småföretagare. Gränsdragningen i det statistiska materialet mellan borgare och småborgare är dock osäker och diskutabel. När jag har uppdaterat Therborns tidsserier har jag utgått från SCB:s statistik över personer med enskild firma samt de yrkesgrupper i yrkesregistret som är definierade som anställda chefer i mindre företag.
Som framgår av figur 4 har småborgerligheten minskat kraftigt sedan 1930. Den helt dominerande orsaken är jordbrukets tillbakagång. Mellan 1930 och 1975 försvann 490Â 000 jordbruksföretagare. År 2012 utgjordes småborgerligheten av 279Â 000 förvärvsarbetande egenföretagare och företagare med få anställda. Det motsvarar omkring 6 % av samtliga förvärvsarbetande.
Therborn hävdar att en stor del av småborgerligheten står arbetarklassen mycket nära i socialt avseende. Småbrukare, fiskare och egenföretagande hantverkare har ofta snarlik arbets- och inkomstsituation som anställda arbetare. Under 2000-talet har det funnits starka politiska drivkrafter för att öka entreprenörskapet, och då har man ofta satt likhetstecken med nyföretagande. Allt fler enskilda företagare är i dag troligen primärt överlevnadsföretag.
Bourgeoisien har alltid omfattat en ytterst liten minoritet av befolkningen. Från 1950-talet och framåt har borgarklassen utgjort omkring 1 % av såväl den förvärvsarbetande som hela befolkningen i yrkesverksam ålder. Men Therborn konstaterar att tillgänglig folkräknings- och socialstatistik är alltför trubbiga instrument för att på ett bra sätt beskriva borgerligheten och dess utveckling. Dessa brister gäller också i dag. Med yrkesstatistiken som utgångspunkt blir konsekvensen att borgarklassen definieras som verkställande direktörer och högre chefsfunktioner i privat sektor. Gränsdragningen mot lägre chefskategorier, som klassificerats som tillhörande mellanskiktet, blir delvis godtycklig. (Jag har inte inkluderat verkställande direktörer och högre chefer i offentlig sektor. Om dessa grupper inräknas skulle borgarklassen öka till omkring 75Â 000 personer, vilket motsvarar 1,7 % av den förvärvsarbetande befolkningen.)
Som jag nämnde inledningsvis har den moderna kapitalismen förändrats så att det juridiska ägandet och styrningen och kontrollen över verksamheten inte längre alltid hänger samman. Ägandet har också blivit allt mer opersonligt och institutionaliserat. Det är en särskilt angelägen uppgift att gå vidare med en fördjupad analys av den svenska kapitalistklassen med utgångspunkt i frågorna om hur ägande och kontroll ser ut.
Den typ av statistiska klassanalyser som jag presenterat i den här artikeln är ett nödvändigt och viktigt verktyg för att kunna beskriva klasstrukturer och förändringar över tid i olika yrken, branscher och sektorer. Men det bör påpekas att analysen i denna artikel endast ger en översiktlig bild. För att den statistiska klassanalysen ska bli politiskt användbar krävs fördjupningar av olika slag.
En mer kritisk slutsats är att den här klassanalysen är allt för schematisk. I boken Social classes in marxist theory (1984) kritiserar Allin Cottrell de många marxistiska försöken att dra upp en analytisk skiljelinje mellan de så kallade mellanskikten och arbetarklassen. De hävdar att anställda på högre eller mellannivå egentligen inte kan vara arbetare. Cottrell argumenterar för att dessa gränsdragningar alltid blir mer eller mindre godtyckliga. Som framgår av den här artikeln tyder mycket på att också Therborn uppfattar gränsdragningen mellan arbetarklass och mellanskikt som problematisk och flytande.
Vidare menar Cottrell att dessa försök innebär att man försöker fylla klassbegreppet med för många olika funktioner. Kapitalismen är en struktur som präglas av stratifieringsprocesser, där olika former av hierarkier och privilegier skiktar grupper och där tillgången till information, kunskap och beslutsfattande är fördelad högst ojämlikt. Det är självklart en viktig uppgift för en socialistisk rörelse att angripa denna arbetsdelning. Men det är att gå för långt när man väljer att definiera dessa hierarkiska strukturer som en principiell del av klassamhället. Klassbegreppet förväntas både kunna särskilja sociala grupper utifrån ett egendomsbegrepp (ägande och kontroll över produktionsmedlen respektive lönearbete) och utifrån en funktionell arbetsdelning som inte är baserad på egendom och kontroll. Enligt Cottrell bör det i stället finnas två rörelser eller nivåer i klassanalysen: en som identifierar de ekonomiska klassrelationerna och en som spårar de specifika kopplingarna mellan klasser, sociala kollektiv och politiska rörelser.
Själva poängen med en klassanalys är att den ska utgöra ett stöd för den socialistiska rörelsens strategiska och politiska arbete. Om det socialistiska projektets mål är att transformera det kapitalistiska samhället i socialistisk riktning kräver det att man kan etablera politisk hegemoni. Detta kräver i sin tur att rörelsen kan uppnå ett brett politiskt stöd från flera sociala grupper. Ett problem med åtskilliga marxistiska klassanalyser är att de gärna velat anta ett linjärt samband mellan klasstillhörighet (i den ekonomiska analysen) och politiska krafter. Men det empiriska stödet är väldigt svagt för att ett sådant samband skulle finnas a priori. Många marxister brukar hävda att människors subjektiva föreställningar inte har något med klass att göra. Det är förvisso rätt så länge vi rör oss på den ekonomiska analysens nivå. Men i den sociala och politiska sfären är det i allra högsta grad relevant att förstå vilka värderingar, åsikter och identiteter som formar olika sociala grupper och deras politiska ställningstagande. Därför, menar Cottrell, måste den marxistiska klassanalysen operera på flera olika nivåer, den ekonomiska, den sociala och den politiska. Och varje nivå måste tillskrivas sin egen relevans.
Hur bör vi då gå vidare? Klassanalysen på den ekonomiska nivån bör utvecklas så att den bättre kan beskriva relationen mellan klasserna - klasskonflikten. Dels bör detta göras på makronivå: hur utvecklar sig relationen mellan arbete och kapital utifrån profitskapande och exploatering? Dels bör analysen på mikronivå utvecklas: hur ser motsättningarna ut mellan arbete och kapital på arbetsplatserna? Vilka konkreta konflikter finnas det i olika yrken, branscher, sektorer och geografiska områden?
Den ekonomiska klassanalysen bör även relateras till andra utvecklingstendenser på den sociala och politiska nivån. Vilka frågor har stor påverkan på olika sociala kollektiv, och vad krävs för att en socialistisk rörelse ska kunna mobilisera breda sociala grupper? Vilka politiska krafter finns eller behöver skapas för att kunna omvandla de sociala kraven till en socialistisk politik som både kan utmana den rådande kapitalistiska samhällsordningen och lyckas etablera ett hållbart socialistisk alternativ baserat på gemensam samhällelig kontroll och planering av produktionen och en fördjupad politisk och ekonomisk demokrati?
LITTERATUR
Cottrell, Allin, Social Classes in Marxist Theory, London/Boston/Melbourne/Henley: Routledge & Kegan Paul 1984
Therborn, Göran, Klasstrukturen i Sverige 1930 - 80, Arbete, kapital, stat och patriarkat, Lund: Zenit förlag 1981
