Kapitalismen blir till sist ett hinder för utvecklingen av produktivkrafterna. Så lyder klassisk marxistisk teori. Det stämmer med mycket så kallad immateriell produktion i dag: uppfinningar, medicinsk forskning och litterära och musikaliska verk. Storbolag tar hutlöst betalt för patent och upphovsrätter medan villkoren för det skapande arbetet försämras.
Kapitalisterna är omättliga. I mediebranschen sträcker de ut sina rättigheter till böcker, musik och filmer till allt längre tidsrymder. Det hämmar produktivkrafterna och försvårar för folk runtom i världen att ta del av kultur och vetande. Genom licenser och patent inmutar kapitalägarna samtidigt utvecklingen av läkemedel och ny teknik. Så kan de profitera på vetenskapliga och tekniska genombrott som i själva verket är resultatet av statliga insatser och kollektiva ansträngningar. Så kan de också försämra eller till och med stoppa vår tillgång till det nya.
Rättighetssystemet kallas immaterialrätt, regleras i internationella fördrag och bevakas hårt av de rika västländernas regeringar och intresseorgan. I det planerade handelsavtalet mellan USA och EU, TTIP, riskerar reglerna att skärpas ytterligare till förfång för konsumenterna.
Patenten på tekniska och medicinska upptäckter tvingar oss att betala dryga avgifter till de största privata företagen. 20-35 procent av priset för en smartphone är direkt ersättning till patentägarna. Immaterialrättens försvarare hävdar att denna ordning är grunden för de tekniska framstegen.
I själva verket är det ett kollektivt arbete i statlig regi som ligger bakom de stora tekniska genombrotten. Företagen parasiterar på det allmännas bekostnad.
Kollektivt arbete i statlig regi ligger ofta bakom ny teknik. Bilder: Robert Nyberg.
I boken The Entreprenurial State (2013) visar Mariana Mazzucato, professor vid University of Sussex, att de stora företagen har ett mycket begränsat intresse för långsiktig, banbrytande forskning: "Industrin investerar i allmänhet bara för att utveckla kostnadseffektiva produkter inom tidsramar på 3-5 år. Det är svårt för ledningen att motivera sina aktieägare att göra stora investeringar i den långsiktiga grundforskning som behövs..."
Grunden för de stora innovationerna i USA är statligt finansierad forskning och utveckling, det visar flera studier. En stor del av finansieringen kommer från USA:s federala Small Business Innovation Research (SBIR) program, där federala myndigheter tvingas avsätta 2,5 procent av sin budget till stöd för företag med 500 anställda eller mindre. Sådant federalt stöd låg enligt en beräkning bakom 77 av de viktigaste 88 innovationerna i USA 1971 till 2006. Man har skapat ett decentraliserat nätverk av offentligt finansierade laboratorier med starka incitament att samarbeta med företag och att kommersialisera sina produkter.
Redan under andra världskriget var riktade statliga insatser avgörande för flygindustrin eller vapenindustrin. Höjdpunkten var kanske Manhattanprojektet som ledde fram till atombomben och kärnteknologin. Efter kriget utvecklades modellen för att göra de stora teknologiska språng som kan skapa nya affärsområden. Om förutsättningarna fanns kunde de via Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA) generera nya industrier, som ofta ersätter gammal industri, eller är helt nya inom sitt verksamhetsområde. DARPA låg bakom integrerade kretsar, datavetenskap och IP-teknologi, grunden för internet och dagens informationsteknologier. Riktade satsningar på långsiktig forskning sprängde ramarna. Det gällde att återfå det teknologiska ledarskapet efter Sovjets framsteg med sputniken 1957. DARPA knöt samman forskning inom universitet och institutioner med utvecklingsföretag. Ett av dessa var Microsoft, som bildades 1975, tätt följt av Apple 1976.
Också inom den biokemiska industrin har offentliga insatser varit avgörande. 1983 introducerade USA ny lagstiftning, snabbare granskning av nya läkemedel och ett stödsystem för utveckling av mediciner mot sällsynta sjukdomar, så sällsynta att inte mer än en på 200 000 drabbas av dem. Om inte staten gick in skulle industrin överge arbetet, då det inte var lönsamt. Lagstiftningen innefattade, för att öka lönsamheten, bättre licensregler, det vill säga stärkt immaterialrätt. Ur detta har nya stora aktörer stigit fram som Genzyme, Biogen, Amgen och Genentech. Och gamla aktörer som Roche, Johnson & Johnson, Glaxo Smith Kline och Pfizer får nu huvuddelen av sina inkomster från så kallade orphan drugs, det vill säga läkemedel mot sällsynta sjukdomar.
Läkemedelsföretagen i USA har ökat sina utgifter för forskning och utveckling från cirka 5 miljarder dollar 1970 till 40 miljarder 2004, men antalet new molecular entiteties (NME), mediciner baserade på kvalitativt nya upptäckter, har inte ökat nämnvärt. Det säger oss att det inte är hos dessa stora företag som de stora upptäckterna görs. De satsar i stället på derivat av sina mediciner och på att marknadsföra andras upptäckter.
Cirka 75 procent av NME kommer i stället från forskningslaboratorier finansierade av det offentliga National Institute of Health (NIH) i USA. NIH utlyser årligen 50 000 stipendier och stöttar mer än 325 000 forskare världen över.
De stora läkemedelsföretagen marknadsför alltså preparat utvecklade med skattemedel. Sedan kan de med immaterialrättens hjälp tvinga samma skattebetalare att betala hutlöst för användningen av preparaten. En molekyl som i forskning visat sig verksam mot en sällsynt sjukdom kan efterhand visa sig vara verksam också mot andra, vanligare åkommor. Det gäller till exempel TNF-hämmarna som först bara användes av patienter med reumatoid artrit. Kostnaden låg på 100-150 000 kronor per patient. Men läkemedlen har haft så god effekt att de fått en mycket bredare användning inom reumatologin. Nu behandlas även många patienter med inflammatorisk tarmsjukdom eller psoriasis. Men prisbilden har inte ändrats trots att patienterna blivit många fler. 2011 behandlades 20-25 000 patienter i Sverige till en kostnad av 2,3 miljarder kronor.
Patenten kan också blockera vidareutveckling och tillämpning av nya läkemedel. Det gäller troligtvis för de nya upptäckterna kring Glioblastom, den mest aggressiva varianten av hjärntumör. En svensk kemist, Lars Hammarström, har hittat en molekyl, ett potentiellt läkemedel, som är mer än 70 gånger mer potent än den cellgiftsbehandling som dessa cancerpatienter är hänvisade till i dag. Men om patentet blir uppköpt av någon global jätte finns risken att det läggs i malpåse, eftersom det uteslutande är affärskalkyler som avgör om ett läkemedel utvecklas.
Patenten är alltså i första hand ett skydd för de stora företagens vinster. De främjar inte utvecklingen och spridningen av nya läkemedel och andra tekniska nymodigheter. På liknande sätt förhåller det sig med upphovsrätten till vetenskapliga publikationer och litterära och konstnärliga verk.
Upphovsrätten baseras på idén att den som har skapat ett verk av allmänintresse också har ensamrätt att bestämma hur verket kan användas. Den som utan upphovsmannens medgivande använder sig av verket kan bestraffas, ådömas skadestånd och till och med sättas i fängelse.
I dag kan många verk mångfaldigas med digital teknik till en marginalkostnad som är nära noll. Att kopiera och lagra en bok på en hårddisk eller ett usb-minne kostar inte mer än 0,1 till 0,7 öre. För musik ligger marginalkostnaden på ungefär samma nivå. Jämför man de kostnaderna med vad dagens distributörer tar ut i avgifter för tillgång till dessa immateriella produkter visar det sig att påslagen är mellan tiotusen och tiotals miljoner procent.
Bolagen har naturligtvis en del ytterligare kostnader. Även i den digitala produktionskedjan förväntar sig författaren till en bok betalning för sitt arbete. E-boken måste som andra böcker redigeras, korrekturläsas och formges. Distribution via internet måste också hanteras och så vidare. Men produktivkrafterna har likväl radikalt förändrat villkoren i bokbranschen. Författare kan själva formge och ge ut sina böcker, och delar av produktionen och distributionen bortfaller vid digital publicering. Förläggaren reduceras mer och mer till en mellanhand som ska hitta marknadsplatser.
På de svenska biblioteken minskar utlåningen av böcker i pappersform till förmån för digitala böcker. Biblioteken har omkring 70 miljoner utlån per år, men på fem år har antalet lån minskat med 3 miljoner. Samtidigt ökar utlåningen av e-böcker mycket snabbt - med 42 procent 2013 till över 2 miljoner. Utvecklingen skulle gå ännu snabbare om kostnaderna vore lägre. Tidigare var kostnaden per e-bokslån 20 kronor, men nu differentieras priserna så att nya böcker kostar upp till 100 kr för varje lån.
Amazon försöker skapa ett monopol i bokbranschen. Företaget står för nästan en tredjedel av bokförsäljningen i USA - och nästan 70 procent av e-boksförsäljningen. Många förlag är helt beroende av ett fungerande samarbete. Amazon pressar dem att rätta in sig i ledet och sänka priserna. Ledningen har bestraffat trilskande förlag genom att ta bort "köp"-knapparna på vissa böcker, höja priserna på andra och förlänga leveranstiderna till upp till åtta veckor för böcker som finns i lager. Om Amazon lyckas skaffa sig en monopolställning kan bolaget leva gott i åratal på avtal om immateriella rättigheter, medan vi får leva med en utslagen bokhandel och ökade kostnader och nedskärningar på folkbiblioteken.
I musikbranschen har den totala omsättningen halverats sedan det blev möjligt att ladda ner musik. 71 procent av musikintäkterna i Sverige kommer i dag från strömmande tjänster. För några år sedan blev dessutom Spotifys omsättning i Sverige större än alla andras och ser ut att öka än mer. Spotify hävdar att 70 procent av intäkterna går till rättighetsinnehavarna, det vill säga i första hand de stora skivbolagen EMI, Universal, Sony och Warner - som själva är delägare i Spotify på förmånliga villkor. Kostnaderna för att strömma musik är mycket lägre än för produktion av vinyl- och cd-skivor, men bolagen har inte höjt den andel av intäkterna som går till artisterna. Den ligger i Sverige på 6-10 procent, samma fördelning som tidigare vid produktion av skivor. Musikerförbundet kräver 50 procent, den andel som gällt för radioutsändningar.
De egentliga upphovsmännen får i dag inte mer än drygt 6 öre per nedladdning av musik via internet. Immaterialrätten och den digitala tekniken ger därför bolagen utsikter att utan nämnvärda kostnader profitera på mänsklighetens musikarv i evigheter framöver.
Piratkopiering. Bild: Robert Nyberg.
Kampen om denna marknad hårdnar mellan de stora företagen. Youtube, som ägs av Google, öppnade nyligen en betaltjänst för musikvideor utan reklam, och Apple planerar att installera Beats, en direkt konkurrent till Spotify, på alla sina mobiltelefoner, surfplattor och datorer.
Upphovsrätten är central i dessa affärsplaner. Den förknippas med föreställningen om det skapande geniet, men i själva verket blir den kulturella produktionen alltmer kollektiv och industrialiserad, vilket försvagar de egentliga producenternas upphovsrätt på samma sätt som inom data- och telekomindustrin. Där gäller inte längre principen att den som faktiskt utvecklat en ny idé är ägare till den. Den intellektuella äganderätten överlåts i anställningskontraktet till företaget. Ersättningen till innovatören är enbart lönen för utfört arbete. Den ursprungliga kopplingen mellan skaparen av det intellektuella resultatet och exploateringen av det är kraftigt försvagad. En liknande ordning har även föreslagits inom universitetsvärlden.
Föreställningen om det ensamma geniet är till stor del en myt. Skapande intellektuellt arbete är oftast en kollektiv process. Det sker i dialog och bygger på andras verk och kunskaper. Immaterialrätten kan precis som inom forskningen försvåra detta samarbete. Den säkrar privat äganderätt till ett produktionsresultat men omfattar en kapitalistisk produktion som blivit allt mindre privat till sin karaktär och bara kan äga rum i kollektiva former.
När intäktsströmmarna skiftar från vinyl- och cd-skivor till konserter, video, reklam och samlarmaterial, blir musikproduktionen än mer än tidigare storindustri. Band som New Kids on the Block, Backstreet Boys och Spice Girls var tidiga uttryck för denna trend. I Korea och Japan har processen gått ännu längre. Lee Soo Man på S.M. Entertainment, ett av storföretagen i branschen, använder hård styrning och ett vetenskapligt träningsprogram för att skapa nya framgångar inom den sydkoreanska så kallade K-popen. Popstjärnorna gallras fram och placeras i grupper sammansatta av företaget. Viktigt är att artisterna är vackra, mindre viktigt är deras musikaliska begåvning. Ungdomar ger allt för att bli en av de framgångsrika och binds upp med upp till 13 år långa kontrakt - till exempel artisterna i Dong Bang Shin Ki/TVXQ, 13 år gamla, och i Rainbow, 7 år. Vissa faller bort i de tunga träningsprogrammen och tar livet av sig eller försöker bryta kontraktet efter sju års slit just som framgången hägrar.
Men här är det mycket pengar i omsättning. Enbart den sydkoreanska musikindustrin drar in cirka 15 miljarder kronor per år.
Det ger oss inte bättre musik, snarare tvärtom. Den digitaliserade kapitalismen kväver det skapande arbetet. Men argumenten för upphovsrätten förlorar i denna faktiska utveckling sin kraft, och desto starkare blir skälen att befria det intellektuella, skapande arbetet från immaterialrättens bojor.
Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir vi bestulna på de digitala produktivkrafternas möjligheter. Mänskligheten som helhet skapar intellektuella och kulturella skatter. Det privata profiterandet på denna rikedom leder via lagstiftning om immaterialrätt till en artificiell begränsning av tillgången. Det drabbar hårdast dem som har små eller inga tillgångar, i synnerhet folk i tredje världen.
Argumentet att dessa produkter inte skulle bli tillgängliga för mänskligheten utan vinstmotivet saknar grund. Det allmännas centrala roll för de vetenskapliga och tekniska genombrotten visar tvärtom, liksom den omfattande musikproduktionen utanför storbolagens industriella kanaler och författarnas försök med egna förlag och print-on-demand, att de mänskliga framstegen sker trots - inte tack vare - kapitalintresset.
För de verkliga innovatörerna är det normalt tillräckligt att arbetet ger en inkomst att leva på. De flesta som arbetar inom kultur- och mediesfären skulle vara tacksamma för en fast månadsintäkt i nivå med vad andra människor tjänar. I stället avskedas nu många anställda journalister, skådespelare och andra kulturarbetare eller ser sina levnadsvillkor försämrade på annat sätt. Forskare och tekniker har sällan den intellektuella äganderätten till slutprodukterna. Den är förbehållen företagen de är anställda hos. Musiker och författare har oftare rätten till sina verk, men den är ett klent skydd mot den exploatering de utsätts för av storföretagen.
I ett socialistiskt samhälle vore det möjligt att fullt ut utnyttja den nya teknikens potential till så gott som kostnadsfri distribution - och samtidigt säkra en materiell bas för teknikens, vetenskapens och kulturens fortsatta utveckling.
Bild: Robert Nyberg.
Men redan nu får de nya produktivkrafterna djupgående verkningar. Den pågående sänkningen av marginalkostnaden för mångfaldigande fortgår vare sig vi vill det eller inte. Fildelat material fortsätter att spridas, och mycket kulturellt och intellektuellt material har redan gjorts tillgängligt. Nya lagar och skärpta kontroller kan inte stoppa fildelning fullt ut. De som inte har råd eller inte vill betala dryga avgifter till bolagen kommer att kringgå de konstlade hindren.
Storföretagen försöker med internationella avtal som ACTA och TTIP och på andra sätt stärka skyddet av sina exklusiva rättigheter till de intellektuella produkterna. Utöver rättsliga metoder utvecklar de dessutom tekniska knep. De försöker påtvinga konsumenterna hårdvara som bara ger tillgång till böcker, musik och film som är skyddade med kryptering och kräver unika nycklar varje gång man vill ta del av materialet - ett konstlat hinder för att bevara överspelade produktionsförhållanden. Enkelt uttryckt skulle det bli omöjligt att läsa texter eller lyssna till musik i standardiserade format, till exempel ascii och mp3, som är utan licensskydd. Sådana Digital Rights Management-system finns redan inbyggda i många av våra medieplattformar som datorer, surfplattor och high-end mobiler/smartphones. Av olika skäl har vi ännu inte blivit påtvingade dessa begränsningar. Den leverantör av ett operativsystem som börjar med det, riskerar att få se konsumenter välja ett annat operativsystem med färre begränsningar.
Men hotet kvarstår. Liksom andra redan befintliga skydd för överspelade produktionsförhållanden. I detta läge måste vi utveckla en ny politik: låt oss förena mänsklighetens behov av fri tillgång med de egentliga producenternas rättmätiga krav på försörjning och drägliga levnadsvillkor.
